Dödsskuggans land

Vi anländer Kyrianth

Äntligen var det klart. Eibafodl, Ureks stav, min stav, hade förvandlat området kring druidernas cirkel från härjat hedlandskap till sprudlande natur. Förvandlingen hade skett på några veckor och bara de senaste dagarna hade spirande skott vuxit till en tät svårforcerad snårskog hög som Eibafodl själv. Naturen var väckt och jag lämnade lämnade druiderna med uppgiften att finna sig till rätta i den nya miljön.
Själv reste jag efter mina vänner i gudars gryning som färdats mot Silpeth. I örnens skepnad svepte jag över Feorgan, över Laochta och vidare. Jag kom ifatt dem öster om laxsprånget. Gordans hårsvall där han red fram och tillbaka var inte att ta miste på. Chaelon och Fraarath stod och begrundade dalgången som låg framför dem.
De hade stannat vid en av de stående stenar (denna var daterad 592 ) som markerar forna tiders gräns mellan Phinneas och riket kring Laochta. Snett bakom oss såg vi Brendans kulle. Framför oss en dal där en mäktig skog stått. Nu var den i pinad halvdvala. En bit ner i dalen kunde vi ana sjöar och bortom den en mer levande men svart skog. Den svarta skogens placering och rundning tydde på att det var Kyrianth vi såg. Denna skog var alltså det som dominerar det laddade men kaotiska området som omgärdar Silpeth.
Vi begav oss ner i dalen med sikte på närmsta sjö. Ganska snart stötte vi på konstiga prylar upphängda i träd. Vi var alla överens om att det liknade de tecken vi sett vättar använda sig av. Vi undersökte inte saken närmare utan fortsatte på vår inslagna stig.
En stund senare kom vi till en bäck. Strax intill bäcken stod ett mäktigt träd kanske lite högre än de vanliga men definitivt bredare. Det såg ut att ha en omkrets på mer än femton famnar. Medan jag själv stod och tog in stämningen såg Chaelon hur grenarna bildade en trappa som i spiral runt stammen ledde till en port några meter upp. Vi andra följde efter och hittade en sal som formats ur trädet.
Bord och stolar tycktes ha vuxit fram. Ner från taket mitt i salen hängde en stor stalaktit. Fraarath såg snabbt hur den kunde användas. Han frammanade lit ljus i toppen och det sperd sig och lyste upp hela salen med ett härligt gult sken. Jag försökte upptäcka magi och märkte att träden formats med magi och att de till och med förmåtts flytta på sig. Chaelon undersökte saken närmare med identifiering och kom fram till att det nog var Läumenkäinens vandrande trähus som hade använts.
När vi sedan fortsatte vår färd hittade vi fler liknande träd. I ett mer förfallet hade stalaktiten ramlat ner. Fraarath fick något drömmande i blicken och började svamla om Ronda i Gröndal och att hon nog ville ha en bit. Gordan förstod precis för han hade redan tagit en bit till Keela. Själv fyllde jag en säck med bitar och sand i vetskapen om att jag kunde blanda det med Kamferolja och så till slut färdigställa knölens hölje.
Vi följde en å och korsade just innan den övergick i sjö. Chaelon och Gordan tog ett skuggsteg. Fraarath fick kliva upp på min rygg sedan jag tagit örnens skepnad. Från lite högre höjd fick vi en tydligare bild av slätten på andra sidan sjön. Vi kunde urskilja ett vägnät och det såg ut som att det det i nordvästlig riktning bildats en större transportled för vandrande träd på väg mot Phinneas.
I öster såg vi ännu en sjö och på andra sidan en stor svart skog. Den såg ut att vara rund med en diameter på några mil. Möjligen kunde vi också ana en öppen platå mitt i skogen. Vi kände oss säkra på att vi kommit till utkanten av Kyrianth, det kaotiska kraftfält som omger Silpeth.
Vi sjönk ner för att göra Gordan och Chaelon sällskap och kunde se stenbyggnader och en kulle med ett tempel och ett fallet torn. När vi närmade oss möttes vi av en räv-människa och tre personer i greposliknande kläder. Förutom kläder bar de långa spjut och stora fyrkantiga sköldar. En av dem presenterade sig som Flavius av den 7:e legionen. Han hälsade oss välkomna berättade att de väntat oss och förklarade att vi skulle fortsätta till sierskan Aurelia Maya.
Flavius ledde oss upp till templet som innanför raderna av pelare nu inhyste ett tältläger under sitt tak. I bortre änden framför dörren till ett slutet rum stod ett brinnande fyrfat. Skenet från elden lyste upp två mäktiga statyer vid dörren. Men det som fångade blicken var en liten gumma som satt vid elden.
- Aha där är ni, sade hon och vände sin gråa blick mot oss.
Chaelon kunde inte låta bli att ställa henne på prov och frågade:
- Ja men vilka är vi då?
- Jo ni är de som är här för att hjälpa till med svarta skogen. Slå er ner och dela ett glas med mig.
Det gjorde vi gärna. Hon berättade att de kom från ett område öster om Dun Aine styrt av vampyrer och att de handlat med räv-människorna från området här och att det var de som hjälpt dem hitta hit till den plats där deras förfäder en gång bodde vid sidan av alver. Nu levde de i skräck för vampyrer men på den tiden hade de haft ett bra liv. De romare stolta över sin historia och över att de minsann tagit det skrivna ordet till Avalon.
De hade nu varseblivit att det gröna ska vakna och att en av förbannelserna nu kan lyftas.
Gordan sken upp och förkunnade att så är fallet:
- Det är tid. Gudars gryning är här.
Med ett leende på sina läppar fortsatte Aurelia.
- När katastrofen sköljde över Avalon flyttade mycket av Phinneas. Tre alviska Shi stannade här vid templet, men de hade inte räknat med att magin skulle vara så förvrängd av nekromanti. Alla tre fångades i ett halvdött tillstånd. Nu hemsöker de området. De behöver nedgöras eller fördrivas.
Hon sträckte ut en hand som för att fånga något, mumlade obegripligt och fick så en bok materialiserad i sin hand. Hon läste ur den och berättade att Silpeth alltid hade varit en speciell plats och att Kyrikeon eller Kyrianth som vi kallar den alltid hade haft extra stark magiskt fält. Skillnaden var att det nu var helt förvängt av nekromanti. Svarta skogen är dödens land och det är där de tre nu är fast. Järnkungen, Silverdrottningen och Stenfursten som de kallades hade med sig var sin dolk från templet. Dolkarna är artefakter och representationer av Noadas svärd. Dessa artefakter är en bidragande orsak till att Kyrikeos blivit så förvridet.
- Vi gissar att de tre drivits galna där inne.
Aurelia drog sig sedan tillbaka för kvällen och vi fortsatte språka med Flavius som berättade om nionde legionen som bekämpats av Briganterna och de flesta hade fördrivits ut i världarna. Några dök upp i Avalon och bekämpade till en början kelterna men slog sedan följe med dem. Än idag händer det att det uppenbarar sig nyanlända spillror av nionde legionen i området kring Navis. De dyker upp och skövlar och bränner där de drar fram.
Det låter nästan som den nionde legion vi känner.

Solen vattnet jorden

Comments

gudjon_gudjonsen

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.