Dödsskuggans land

Tillbaka till Glasfursten

E-DF-ChCiGP

Vi hade just lämnat spindeltornet eller vad han nu kallade det. På slätten längre bort kunde vi höra vrålande metall-golems och Silverdrottningens sång. Gordan tog igen sig och försökte förstå vad som var felet med Chaelon och Padraigh. Fraarath och jag stod vakt. Det var tydligt att Fraarath grublade på något. Han hade börjat rista med en kolbit på en slät vägg.
F: Så lyssnar du Daro? Om man ställer upp det enligt Belwissens lära för premisser och oklara parametrar ser man det ganska klart. Givet den begränsade tid vi kan räkna med att klara oss här kan vi inte samla kunskap i många dagar till. Vi måste börja göra antaganden och agera på dessa.
D: Så du menar att Galsfurstens svärd som var som en dolk när fursten var stor kanske är en av dolkarna från templet.
F: Ja. och fusten kan mycket väl vara Stenfursen. Som Belvissen lär är ju glas format just av en sorts sten. Vem vet han kanske inte ens själv minns att han är den Stenfursten som gav sig in här för att hitta en lösning.
Hus som helst kanske Torodols nyckel kan ge honom minnet åter.
D: Så då måste vi tillbaka för att se om det kan fungera. Men jag har också tänkt och känner mig nu säker på att den stora spindeln är något mycket lägre stående än Arawn. Klart onaturlig är den också. Så den ska nog inte släppas lös. Jag tror vi måste bestämma oss för det nu så att den inte övertygar oss när vi kommer tillbaka.
F: Ja. Vi har ingen tid att förlora. Gordan håll ut vi måste tillbaka.
G: Va? OK. Skynda er!

Daro och Fraarath sprang tillbaka förbi döda spindlar, skelett och rester av metal-golems, upp till Glasfurten in i tronsalen. Där satt spindeln nu uppfläkt i taket. Furstinnan satt på sin tron. Vid hennes sida på honnörsbordet satt nu bara tre ädlingar och en var märkbart stukad. Fursten själv låg på knä på golvet och spydde ur sig silverglänsande ektoplasma-själar. En efter en kom själarna ut och ringlade sig iväg för att ge liv åt de olika skeletten som låg strödda på golvet. För varje själ han spydde upp kom också en lite kristall ut.

Furstinnan vinkade oss till sig.
F: Jo du förstår vi tror att vi måste se om det kan vara så att Glasfursten i själva verket är den stenfurste vi söker. Han kanske inte minns själv. Torodols nyckel har troligen förmåga att skänka tillbaka minnen från Avalon. Vi tror att om vi vilar nyckeln mot honom så kommer han kanske minnas att han kom hit för att ställa till rätta det som gått snett.
Furstinnan: Hmm det ni säger låter inte rimligt. Stenfursten är ju någon annan. Enligt rykten finns han några dagars vandring motströms. Jag kan nog inte tillåta att ni försöker skänka minnen tillbaka till någon här. Vi vill inte minnas. Det är mot den gudomliga ordningen. Vi måste ju glömma för att komma vidare. Så lämna Dagdas folk ifred. Sök Stenfursten någon annanstans vi kan inte tro att det skulle vara samma person som Glasfursten.

Lite förbryllade skyndade vi tillbaka till Gordan. Längs vägen kom jag att tänka på Morigans folk som vi träffat vid Laochta. De pratade ju om att resten av deras folk var vilse på ett annat plan och behövde hjälp att komma tillbaka. De är säkert här de är vilse. Med tur kanske vi kan hitta dem och få deras hjälp.

Gordan hade inte fått liv i de andra och vi fick hjälpas åt att bära dem. Nu satte vi av ut på slätten för att finna Silverdrottningen. Vi kunde höra sången, men de tjutande golemsen verkade tack och lov ha tystnat. Efter en stunds vandrande försökte jag stämma in i sången. Det var dock svårt att inte glida in på mina vanliga sånger. Jag kunde inte riktigt få till det. Fraarath förstod min tanke och lyckades bättre, och när han väl visat vägen kunde också jag stämma in. Skepnader vi sett på håll lade nu märke till honom och kom gnolande närmare. En av dem kom riktigt nära och började tala i sin sång:
- Vi hör en ny stämma.
F: Vi söker Silverdrottningen. Var kan vi hitta henne?

Fler skepnader anslöt och svarade i kör:
- Hon är överallt och tar olika form.

Folkmassan tätnade. Olika kroppar, vissa långa och smala, vissa satta, andra troll-lika, men alla i likadana kåpor. Tack och lov såg vi inte heller nu några Tjutare. Vi trängde oss vidare till en öppen plats i mitten av folkmassan. Där stämmer jag ljudligt upp i sången om Gudars gryning och tiden att rena Avalon och frigöra de som fångats i en ondskefull fälla.

En svatt blixt slår ner mitt i gläntan. En reva i världsväven slits upp och en enorm Zombievarulv klöser sig ut. Den vrålar melodiskt:
- Förledare! Förstörare av ordning! Släck deras ljus!

Följarna börjar byta form, men Fraarath väntar inte för att se utan springer fram för att slå till besten med nyckeln som håller det sanna ljuset.

Oh här, hängande från ödets klippavsats, kunde jag inte annat än önska att en månstråle kunde sätta alla tvivlare på plats.

Ljus, fukt och jordmån
Ljus, fukt och jordmån
Inte mörker, rök och död sten

Comments

gudjon_gudjonsen

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.