Dödsskuggans land

Vi går till Silpeth

Grodor kan inte vara druider

Vi gick länge och kläckte ur oss den ena visdomen efter den andra: “Grodor kan ej vara druider” och tvärt om bland annat.

Vi hälsade på i Gröndal hos Keela. Eller hos henne hälsade mest jag på. Fraarath var upptagen med att berätta för Rhonda om Bels kraft och sånt. De har visst fått ihop det verkar det som, men Rhonda är ju bara 16, så man får väl se hur det blir. Keela är iju vuxen, 20 år, som jag. Alltså man var rätt liten när man var 16.

Vi pratar lite med Eilidh också. Hon axlar nog det tunga ansvaret att leda Gröndal ganska bra, även om det märks att det förändrat henne. Eller så är det fortfarande vistelsen i minnet av Finneas som spökar hos henne… Hon verkar inte bli sådär arg som hon brukade och ibland är hon borta flera dagar för att “prata med trollen”. Och ibland verkar det som om det är det hon gör, för Padraigh har sett henne prata med några kungstroll, men han somnade, så han kom inte ihåg vad de sade.

Fraarath sitter och gnider nyckeln. Antagligen för att imponera på Rhonda. Men den verkar i alla fall bli laddad och redo, så det var ju bra.

När vi lämnar Gröndal känns det kanske ännu jobbigare än det brukar, särskilt för stackars Chaelon som nästan till och med mår illa. Har man fått smak av Gröndal är det svårt att släppa det antar jag.

Vi går till Broburg och sedan ut i skogen för att där vandra i 3 dagar tills vi kommer till krönet av en ås och ser ut över vad som måste vara dalen runt Silpeth. Dalen är täckt av den vanliga halvdöda skogen, men in mot Silpeth är skogen inte alls vanlig utan helt svart. Läskigt.

Comments

axel_burstrom

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.