Dödsskuggans land

Once more unto the Broburg

Ciaran, Terlach, Gordan, DaroGanAntras och Fraarath samlade sig. Padraigh höll sitt vakande öga över gruppen.

Gordan var visserligen inställd på att storma vidare och gjorde till och med en ansatts till att klättra ner för stegen mot borggården. Han var dock så pass utmattad att det gick att styra honom så att han istället hamnade på utsidan av murarna och sedan följde med i vår taktiska reträtt av bara farten. I fem dagar fick vi ostört vila upp oss i Källsprånget.

Den femte dagen kom Ciaran inspringande i lägret och berättade att ett följe på kanske tio soldater tycktes spåra och jaga någon upp från slätten vid Broburg mot oss. Vi intog vår förberedda position för överfall och såg sedan en Hensel klädd i vaktstyrkans kläder komma springande tätt följd av soldater under Konrads banér. Det konstiga var att de vände så fort de fått korn på oss. Vi han nätt och jämt knäppa två av dem.

Hensel klarade sig och hälsade oss. Ciaran tyckte han yrade i mössan och avfärdade honom som en ‘nopplis’. När vi förklarat att det var samma unga man som vi tagit till fånga och som just Ciaran vaktat i flera dagar kände han igen honom lite bättre.
C: Ja men så bra då. Och du har blivit vakt nu och har varit inne hos Sarovich. Då kan du ju ta och rita en liten karta kanske.
Visst kunde han det. Han berättade dessutom att Konrads män nu flyttat in i borgen men inte kom fritt in i borgens innersta dit Sarovich hade tagit sin tillflykt. Han berättade också att Konrads män leddes av ‘den kåpklädde’ som nu plågade de kvarvarande byborna så pass mycket att det annars så förhärdade folket nu inte stod ut.

Terlach påpekade att Hensel dock var riktigt välmående och att det kanske var lite underligt hur han kommit för att be oss om hjälp och hur de jagande soldaterna bara vänt på klacken så fort de sett skymten av oss. DaroGanAntras blev också lite misstänksam men kunde med ett smakprov berätta att Hensel smakade naturligt.

Hensel försökte skingra våra tvivel och berättade att hans mormor sagt åt honom att fly till oss. Han hade dessutom drömt om en vacker kvinna som var fången och som uppmanade honom att söka upp Fraarath.

Hansel kunde berätta att ‘den kåpklädde’ inte hade något eget rum eller tillhåll utan verkade gå i mull när han ville hålla sig undan. Han var den ende som kunde få dem att öppna dörren in till citadellet där Sarovich tagit skydd. Utan att själv säga orden rakt ut förklarade Hansel att ‘den kåpklädde’ tydligen uttalade ‘Arawn är min hynda’ som en slags lösen för att få komma in. Vad vi kunde förstå var det ingen hejd på ‘den kåpkläddes’ elakheter mot byborna. Han hudflängde och plågade dem allt medan han skrattade sitt hemska gnälliga skratt. Hansel berättade också att alla uppe i borgen hade fått lära sig att den vita dimman låg över borggården för jämnan men att det kommer en grön dimma om någon bryter sig in i citadellet. Den gröna dimman ska man passa sig för.

När Hansel verkade vara klar med sitt berättande ställde Terlach frågan vi alla hade:
T: Men då så. Vad väntar vi på?
Han plockade upp sin sköld och sitt standar och så marscherade vi alla på eget sätt iväg mot Broburg.

Planen var att komma fram till skymningen och därefter ta reda på mer om läget och övertyga byborna om att hjälpa oss göra motstånd mot Konrads män. Gordan hade några dagar tidigare fått låna ringen av Eilidh som sedan länge var utslagen i plattfeber. Gordan kunde därför ta sig in den vanliga vägen. Just som han landade från sitt mäktiga skutt befann han sig på kanten av bröstvärnet just intill två av Konrads soldater. I lånade kläder och med hjälp av sin egen skicklighet i att förställa sig var han mer lik Hansel än den Gordan vi känner.
Va gör du här? Är du tillbaka? Trodde du att du kunde fly och sedan komma tillbaka? Vad hade du tänkt uppnå med det din stolle?
G: Va? Jag nej. Jag är inte Hansel. Det var min bror vet ni. Jag har försökt hitta honom och föra honom tillbaks.
På något underligt vis lyckades han övertala dem och fick som straff ta över deras vaktpass.

Gordan vaktade muren en stund och kunde konstatera att nattens stillhet hade lagt sig kring borgen. Han tog sig tillbaka till oss andra för att rapportera. Vi kom fram till att vi alla skulle smyga oss in i borgen för att övernatta där och redan vara inne bland byborna när vi slog till i gryningen.

Just som vi kommit över muren och funderade var vi skulle övernatta hörde vi ‘den kåpkläddes’ skratt blandat med kvidanden när plågostunden började. Vi funderade inte så mycket på saken utan tog oss snabbt ner för att sätta stopp för elakheterna. Den kåpklädde sköts med pil, stråle, och nät, hackades med svärd och han just tänka att han borde fly när vår samlade kraft förvandlat honom till ‘Kåpa med brunsås’.

Ciaran som tydligen varit lite skeptisk till hela idén att slå till redan nu övertalade oss att det inte var läge att stanna upp. Gordan förklädde sig i kåpan och lyckades uttala lösen bra nog för att både få vakterna i citadellet att öppna och samtidigt slippa en straffblixt från högre makter. Vakterna lurades vidare in mot en dörr och vi andra överrumplade dem helt. Deras försök att skydda den kåpklädde Gordan gjorde föga nytta när det var vakterna själva vi ville åt.

Vi stängde portarna efter oss och letade oss djupare in. I källaren hittade vi en sal med en magisk port skyddad av två stenstatyer. Vi kände igen oss från den beskrivning Hansel gett och hittade en dörr som verkade hålla en mängd zombier innestängda. Dörren barrikaderades. Under vårt arbete med det märkte vi att Statyerna verkade röra på sig om ingen tittade på dem. Men vad fyllde de för syfte och vad skulle vi göra åt dem. DaroGanAntras satte sig för att söka svar genom att se magin i rummet. Det kunde så konstateras att de var magiska.
T: Ja men vilken överraskning.
F: Kom Padraigh vi binder dem.
D: Eeeeeoooooooo…….
T: Det här är ju obegripligt. Men vad händer om man bara klappar till dem li..
BLAM. Helt utan fördröjning hade stenstatyerna dragit vapen och klappat till Terlach så fort han börjat svinga sitt slag.
Påtagligt sargad drog sig Terlach tillbaka med oss andra för att försöka förstå vad som hänt.

Efter kort överläggning kom vi fram till att vi borde undvika statyerna och söka oss vidare till den magiskt dolda dörr som DaroGanAntras hade hittat. Underliga ljud hördes från det hållet men vi smög oss in och fann en grå-dassig stirrig typ bakom en stor arbetsbänk full av flaskor och kärl med stickande och stinkande vätskor. Bredvid sig hade han någon köttig varelse som verkade styrd av den stirrige typen. Köttet var dock färskt och luktade ljuvligt.

Gordan och Terlach gick i strid med var sin motståndare och Fraarath släppte loss en flammande sfär. Den stirrige hispade loss totalt och glömde bort att slåss. Köttmonstret verkade en aning bekymrat av grillningen. Doften av grillat färskt kött fick DaroGanAntras att varga loss för att tränga sig fram och smaka.

Då fattade västkorna på bänken eld med en smäll. Den virrige hade redan tagit sig en bit bort. Och släppte loss blixtar ur en pinne. Fraarath gick ner och köttmonstret skrek: Jaaag viil haaaa.
Det fick han inte. Terlach delade ut en riktig fet smäll istället och sen var det färdigt. Gordan avslutade virrpannan och vi kunde samla oss för att slicka våra brännsår.

SolVattenJord (och Eld)

Comments

gudjon_gudjonsen

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.