Dödsskuggans land

Druidritualen 2

Gör om gör rätt

Padraigh “Skuggungen”, Terlach, DaroGanAntras, Ciaran, och Gordan stod där vid tjärnen och undrade vad vi skulle göra härnäst. Eilidh Ní Cairbre stöttade oss.

Att bege sig vidare tycktes vanskligt för att såret av sjukan i marken nu ledde upp i bergen och därför medförde både svårare terräng och ökande risk för problem med vättar. Ciaran verkade förstå varför vi behövde vända tillbaka till druidernas ring, men han var lite andefattig och uppgiven likt en spårhund som tvingats avbryta jakten. Vi tog vägen via vargmännen och med Gordans hjälp fick vi dem att förstå att de nu behövde göra vad de kunde för att stoppa sjukan. Han fick så när Bjarkar att tro att han själv hade kommit på att det krävdes en druidisk ritual i cirkeln för att bryta det grepp onda makter hade om kraftfältet. Shamanen tycktes dock klart oroad över andarna som var upprörda. Padraigh var villig att hjälpa till och föreslog att vargmännen kunde döda alla druiderna om själva ritualen inte riktigt funkade. Han Sprang sedan i förväg till druiderna för att förmå dem att komma till cirkeln och vara med. Druiderna ville dock inte komma till cirkeln så länge vargmännen var där och föreslog att de skulle få en av vargmännen som gisslan eftersom vargmännen höll deras lärjunge Artair fånge.

Efter visst medlande drog sig alla vargmän utom Bjarkar, shamanen och 3 kämpar tillbaka och Druiderna kom till cirkeln som Jag och Gordan försökt rena från det blod som utgjutits när ritualen gått snett. Terlach visade 7:e legionens anpassningsförmåga och tränade in sig på strid med värja. Han höll oss sällskap i cirkeln och visade stort intresse för skapelsens gåtor. Framförallt grubblade han mycket på i vilken bemärkelse man kan anse att berg lever. Vi har alla olika själsliga frågor men jag tror att han kanske har hittat sitt totem. Ciaran var lite otålig och hade kanske en svår tid när vi nu inte fortsatte jakten österut mot Sarovich. Han och Bufo höll sig utanför cirkeln förfinade konsten i att tillaga hare. I sina mörkaste stunder antydde han att jag inte var någon druid utan bara någon förvirrad skogstok. Han tycktes dock komma till slutsatsen att det är just vad druider är. Glädjande nog tycktes den insikten få honom på bättre humör.

Solen gick ner druiderna kom och cirkeln var redo. Jag och Gordan intog våra platser bland druiderna. Ritualen kunde börja.

I samma ögonblick som vi påbörjade vår stilla ceremoni reste sig en svart skugga ute över havet i väst. En enorm skugga som avgav ett fjärran dovt klagotjut. För vår del förflöt ritualen som den skulle. Naturen hittade sin harmoni. Dåliga krafter skingrades bit för bit från platsen och vi började nå kontakten med kraftfältet. Samtidigt välde dock odöda fram från havet till. Bjarkar och hans kämpar tog strid för att hindra dem från att nå cirkel. Ciaran tog position på en av stenarna i cirkeln och Terlach for fram som en furie med sin nya klinga. Padraigh hade dock mindre tur och var på väg att dras ner av den framflytande strömmen av odöda.

Goda råd var dyra jag kände hur vår ritual liksom inte räckte till, hur vi kanske bara såg ut som förvirrade skogstokar. Men varför skulle jag bry mig om Ciarans tvivel. Nej. Hans tvivel var just den inspiration jag behövde för att utföra ritualen perfekt.
- Se! Jag känner Solen Vattnet och Jorden. Jorden i cirkeln är inte längre sjuk och harmonin ska flyta i kraften.
Mitt grepp var fast, min vilja omöjlig att stoppa eller ens bromsa.
-Sjukan ska bort.
Ett grönt gott sken spred sig längs kraftens sträckning. Alla odöda i dess väg gick upp i rök på ett ögonblick. Skuggan ute över havet kved och försvann.

Våren är här naturen tillfrisknar.

Sol Vatten Jord (och BING! level 3)

Comments

gudjon_gudjonsen

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.