Dödsskuggans land

Benfältens hemlighet

Vi som var i Broburg gav vi oss av tidigt i gryningen ut över benfälten, för att ta oss till tornet. De andra skulle möta upp där eftersom det ligger närmare benfältens kraftcentrum. Flera av oss ville också ta oss dit för att inspektera de greposjägare som håller till där och sköter vår postgång.

Daro undersöker marken och jorden på benfälten när vi färdas där. Han känner att det inte är egentligen inte är jorden som är besudlad, den är visserligen dålig, men inte sämre än någon annanstans utanför de områden där väckt våren. Emellertid sugs sakta all magi och allt liv in mot benfältens mitt, kanske för att sedan användas för att återväcka de döda vid fullmånen.

Väl i tornet träffar vi Terlach som nu är åter från sina resor. Han har rest vida och sett massor, men om ni vill veta mer om det får ni fråga honom.

Vi samlar på oss vatten och förnödenheter, vi putsar våra rustningar och vapen.

Jag tror att Padraig skickade in sin uggla för att se hur stället vi ska till egentligen ser ut. Det är ett kummel, omgivet av ett raserat fort. Kumlet är ungefär så stort som Cirians gamla hem i Långbotten. Hundratals skelettsoldater, klädda i något som som en gång varit en uniform, står och hänger i fortet.

På morgonen innan vi ska iväg bjuds vi på frukost av folket från Grepos och de bjuder även på spektakel när de gör sin morgonhälsning till soltjuren.

Vi tar oss ner till ån och tar oss över med rep. Vi möter inget motstånd på andra sidan, Dagdah är med oss!

Slättens damm är emellertid besvärligt under förmiddagen då kämpar över slätten. När vi kommit nära vårt mål tätnar skeletten. På min nya springare känner jag mig inte orolig, eftersom de kommer att misstaga mig för den vilda ritten… I alla fall får vi skynda oss lite nu när alla skelett är oss hack i häl, men de stannar utanför ingången till kumlet, så när vi alla har lyckats ta oss in är de inte längre några problem.

Innanför den första ingången är en liten plats framför ytterligare en port. Den bär en inskription, “Trenne liv för ett, trenne världar i en. Tre vägar in men bara en ut”. Dörren har också ett märke, en trippelspiral som symboliserar de tre, jungfrun, modern och gumman, men även hatet, striden och vreden.

När den sista av oss kommit in på platsen framför dörren tappar jag kontakten med Regan (min springare). När vi ser ut genom öppningen där vi kom in verkar tiden rusa förbi, eller är det någon annan magi? Har det gått flera månader medan vi varit här och försökt få upp dörren?

Genom att dra blod i trippelspiralen lyckas vi komma in, utan att dörren öppnas, mer som att vi bara förflyttas till andra sidan. Vi verkar ha kommit in i en gång som går runt längs utkanten av kumlet. Den sluttar lite nedåt åt höger, så vi går ditåt. Offergåvor ligger i små kor längs väggarna, längs väggarna som är gjorda av… ben.

Vi kommer fram till en plats där vägen delar sig i en gång som verkar fortsätta längs kanten och en gång som verkar gå mot kumlets mitt, kanske likt trippelspiralen på porten in hit. Ovanför gången mot mitten står skrivet “En krigare rustad till kropp och själ”. Det kunde egentligen lika gärna ha stått bara “Gordan gå in hit”, så jag går in. På något vis försvinner vägen in och jag kan bara ta mig framåt En kort stund senare kommer plötsligt Eilidh in bakom mig. Hon kunde berätta att de andra gått in i gångar med annan text över och att gångarna var tre till antalet, som vi trott.

“En krigare har alltid sin överman” var överskriften på den gång där Terlach och Fraarath gick in.

Vid “En krigare räds inte döden” gick Daro, Padraigh och Ciaran in.

Gången vi kommit in i känns längre än den borde kunna vara och vi börjar röra oss vidare. Gången innehåller mycket fällor! En del utlösta, med skelett hängandes och liggandes på olika sätt. Vi undviker emellertid de flesta farorna innan vi kommer till den sista delen av gången som verkar vara helt ren från skelett. Det betyder antingen att där inte är några fällor, eller att ingen kommit så här långt förut. Det visade sig snabbt att det i alla fall fanns fällor, för efter knivar ur väggen, luckor i golvet och svärmar av pestråttor är både Eilidh och jag lite medfarna. Till slut kommer vi i alla fall till korridorens slut där vi pustar ut, finner en portal och läser inskriptionen “Ensam kan endast skuggor fäkta, två för att kriget leka, tre för att segerns sötma smaka”.

Senare fick vi veta att de andra gångarna också ledde fram till liknande portaler med samma inskription. Fraarath och Terlach hade tagit sig genom en stor skog utan dag och natt. Jag förstod det som om de under sin resa genom skogen prövats själsligen av en osynlig men närvarande kraft som tärde på deras sinnen och spelade på deras rädslor. Fraarath berättade att han bitit ihop och trots allt hållit i sin tro, som nästan vacklat. Stackars Terlach verkar ha drabbats värre och börjar tvivla på sin förmåga att modigt stå fast i strid. Ja, det är typiskt Terlach förstås att hans största rädsla inte handlar om att skadas eller förlora en strid, utan han största skräck är att han ska bli rädd.

Daro, Padraigh och Ciaran reser genom en spökvärld omgivna av onda andar som sliter i deras själar. På andra sidan, när vi träffade dem igen verkar Padraigh inte vara så mycket värre däran än han var innan han gick in, medans DaroGanAntras bara är som en skugga av sig själv. Beskrivningen han gav mig senare påminde om hur jag själv känt när jag angripits av gasten i tornet den där gången för länge sedan.

Till slut hade vi alla tagit oss igenom liknande portaler, in mot kumlets mitt. Eller i alla fall den magiska kraftens mitt.

Comments

axel_burstrom

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.