Dödsskuggans land

Tillbaka till Glasfursten
E-DF-ChCiGP

Vi hade just lämnat spindeltornet eller vad han nu kallade det. På slätten längre bort kunde vi höra vrålande metall-golems och Silverdrottningens sång. Gordan tog igen sig och försökte förstå vad som var felet med Chaelon och Padraigh. Fraarath och jag stod vakt. Det var tydligt att Fraarath grublade på något. Han hade börjat rista med en kolbit på en slät vägg.
F: Så lyssnar du Daro? Om man ställer upp det enligt Belwissens lära för premisser och oklara parametrar ser man det ganska klart. Givet den begränsade tid vi kan räkna med att klara oss här kan vi inte samla kunskap i många dagar till. Vi måste börja göra antaganden och agera på dessa.
D: Så du menar att Galsfurstens svärd som var som en dolk när fursten var stor kanske är en av dolkarna från templet.
F: Ja. och fusten kan mycket väl vara Stenfursen. Som Belvissen lär är ju glas format just av en sorts sten. Vem vet han kanske inte ens själv minns att han är den Stenfursten som gav sig in här för att hitta en lösning.
Hus som helst kanske Torodols nyckel kan ge honom minnet åter.
D: Så då måste vi tillbaka för att se om det kan fungera. Men jag har också tänkt och känner mig nu säker på att den stora spindeln är något mycket lägre stående än Arawn. Klart onaturlig är den också. Så den ska nog inte släppas lös. Jag tror vi måste bestämma oss för det nu så att den inte övertygar oss när vi kommer tillbaka.
F: Ja. Vi har ingen tid att förlora. Gordan håll ut vi måste tillbaka.
G: Va? OK. Skynda er!

Daro och Fraarath sprang tillbaka förbi döda spindlar, skelett och rester av metal-golems, upp till Glasfurten in i tronsalen. Där satt spindeln nu uppfläkt i taket. Furstinnan satt på sin tron. Vid hennes sida på honnörsbordet satt nu bara tre ädlingar och en var märkbart stukad. Fursten själv låg på knä på golvet och spydde ur sig silverglänsande ektoplasma-själar. En efter en kom själarna ut och ringlade sig iväg för att ge liv åt de olika skeletten som låg strödda på golvet. För varje själ han spydde upp kom också en lite kristall ut.

Furstinnan vinkade oss till sig.
F: Jo du förstår vi tror att vi måste se om det kan vara så att Glasfursten i själva verket är den stenfurste vi söker. Han kanske inte minns själv. Torodols nyckel har troligen förmåga att skänka tillbaka minnen från Avalon. Vi tror att om vi vilar nyckeln mot honom så kommer han kanske minnas att han kom hit för att ställa till rätta det som gått snett.
Furstinnan: Hmm det ni säger låter inte rimligt. Stenfursten är ju någon annan. Enligt rykten finns han några dagars vandring motströms. Jag kan nog inte tillåta att ni försöker skänka minnen tillbaka till någon här. Vi vill inte minnas. Det är mot den gudomliga ordningen. Vi måste ju glömma för att komma vidare. Så lämna Dagdas folk ifred. Sök Stenfursten någon annanstans vi kan inte tro att det skulle vara samma person som Glasfursten.

Lite förbryllade skyndade vi tillbaka till Gordan. Längs vägen kom jag att tänka på Morigans folk som vi träffat vid Laochta. De pratade ju om att resten av deras folk var vilse på ett annat plan och behövde hjälp att komma tillbaka. De är säkert här de är vilse. Med tur kanske vi kan hitta dem och få deras hjälp.

Gordan hade inte fått liv i de andra och vi fick hjälpas åt att bära dem. Nu satte vi av ut på slätten för att finna Silverdrottningen. Vi kunde höra sången, men de tjutande golemsen verkade tack och lov ha tystnat. Efter en stunds vandrande försökte jag stämma in i sången. Det var dock svårt att inte glida in på mina vanliga sånger. Jag kunde inte riktigt få till det. Fraarath förstod min tanke och lyckades bättre, och när han väl visat vägen kunde också jag stämma in. Skepnader vi sett på håll lade nu märke till honom och kom gnolande närmare. En av dem kom riktigt nära och började tala i sin sång:
- Vi hör en ny stämma.
F: Vi söker Silverdrottningen. Var kan vi hitta henne?

Fler skepnader anslöt och svarade i kör:
- Hon är överallt och tar olika form.

Folkmassan tätnade. Olika kroppar, vissa långa och smala, vissa satta, andra troll-lika, men alla i likadana kåpor. Tack och lov såg vi inte heller nu några Tjutare. Vi trängde oss vidare till en öppen plats i mitten av folkmassan. Där stämmer jag ljudligt upp i sången om Gudars gryning och tiden att rena Avalon och frigöra de som fångats i en ondskefull fälla.

En svatt blixt slår ner mitt i gläntan. En reva i världsväven slits upp och en enorm Zombievarulv klöser sig ut. Den vrålar melodiskt:
- Förledare! Förstörare av ordning! Släck deras ljus!

Följarna börjar byta form, men Fraarath väntar inte för att se utan springer fram för att slå till besten med nyckeln som håller det sanna ljuset.

Oh här, hängande från ödets klippavsats, kunde jag inte annat än önska att en månstråle kunde sätta alla tvivlare på plats.

Ljus, fukt och jordmån
Ljus, fukt och jordmån
Inte mörker, rök och död sten

View
En liten bit in i skogen

Flavius hänvisar till Vesper angående skogen
Vi går dit
Chaelon undersöker ett löv med hjälp av en svävande magisk hand
Vi andra går in en liten bit. Fraarath låter Bels ljus skina och får på så sätt det svarta hålls undan för en stund. I det tillfälliga ljuset såg jag en korp men den ville inte prata utan flög iväg ropandes något om domen.
Jag försökte bidra i kampen mot det svarta och frammanade solens ljus. Det lyste upp men kraften forsade ur mig. Och det svarta sipprade snabbt tillbaka när ljuset klingade av. När jag så provade min vargform blev det klart att den inte kunde hållas utan ansträngning. Vi urskiljde drivande stoff som verkade störa ut magin och att det verkade vara något sådant som försvårade för mig att hålla min djurform.
Bättre högre upp
Romarna på väg tillbaka

Ni bär med er ….

Hur får du din kraft Aurelia? Har du kontakt med någon gud?
- Jo jag får den av en av de uråldriga.

Senare på kvällen
Flavius skickar ut mig ur templet
F äkta präst

Kapell
övervåning med läckor (arkiv)
källare med portal (alvisk magi)

Just som de vinkade avsked till Romarna slog det DaroGanAntras att det mycket väl kan vara vårfrun som ger Aurelia hennes kraft. Det skulle ju kunna förklara att romarna nu hade fått veta att vi var på väg till Kyrianth och behövde deras hjälp.

View
Vi anländer Kyrianth

Äntligen var det klart. Eibafodl, Ureks stav, min stav, hade förvandlat området kring druidernas cirkel från härjat hedlandskap till sprudlande natur. Förvandlingen hade skett på några veckor och bara de senaste dagarna hade spirande skott vuxit till en tät svårforcerad snårskog hög som Eibafodl själv. Naturen var väckt och jag lämnade lämnade druiderna med uppgiften att finna sig till rätta i den nya miljön.
Själv reste jag efter mina vänner i gudars gryning som färdats mot Silpeth. I örnens skepnad svepte jag över Feorgan, över Laochta och vidare. Jag kom ifatt dem öster om laxsprånget. Gordans hårsvall där han red fram och tillbaka var inte att ta miste på. Chaelon och Fraarath stod och begrundade dalgången som låg framför dem.
De hade stannat vid en av de stående stenar (denna var daterad 592 ) som markerar forna tiders gräns mellan Phinneas och riket kring Laochta. Snett bakom oss såg vi Brendans kulle. Framför oss en dal där en mäktig skog stått. Nu var den i pinad halvdvala. En bit ner i dalen kunde vi ana sjöar och bortom den en mer levande men svart skog. Den svarta skogens placering och rundning tydde på att det var Kyrianth vi såg. Denna skog var alltså det som dominerar det laddade men kaotiska området som omgärdar Silpeth.
Vi begav oss ner i dalen med sikte på närmsta sjö. Ganska snart stötte vi på konstiga prylar upphängda i träd. Vi var alla överens om att det liknade de tecken vi sett vättar använda sig av. Vi undersökte inte saken närmare utan fortsatte på vår inslagna stig.
En stund senare kom vi till en bäck. Strax intill bäcken stod ett mäktigt träd kanske lite högre än de vanliga men definitivt bredare. Det såg ut att ha en omkrets på mer än femton famnar. Medan jag själv stod och tog in stämningen såg Chaelon hur grenarna bildade en trappa som i spiral runt stammen ledde till en port några meter upp. Vi andra följde efter och hittade en sal som formats ur trädet.
Bord och stolar tycktes ha vuxit fram. Ner från taket mitt i salen hängde en stor stalaktit. Fraarath såg snabbt hur den kunde användas. Han frammanade lit ljus i toppen och det sperd sig och lyste upp hela salen med ett härligt gult sken. Jag försökte upptäcka magi och märkte att träden formats med magi och att de till och med förmåtts flytta på sig. Chaelon undersökte saken närmare med identifiering och kom fram till att det nog var Läumenkäinens vandrande trähus som hade använts.
När vi sedan fortsatte vår färd hittade vi fler liknande träd. I ett mer förfallet hade stalaktiten ramlat ner. Fraarath fick något drömmande i blicken och började svamla om Ronda i Gröndal och att hon nog ville ha en bit. Gordan förstod precis för han hade redan tagit en bit till Keela. Själv fyllde jag en säck med bitar och sand i vetskapen om att jag kunde blanda det med Kamferolja och så till slut färdigställa knölens hölje.
Vi följde en å och korsade just innan den övergick i sjö. Chaelon och Gordan tog ett skuggsteg. Fraarath fick kliva upp på min rygg sedan jag tagit örnens skepnad. Från lite högre höjd fick vi en tydligare bild av slätten på andra sidan sjön. Vi kunde urskilja ett vägnät och det såg ut som att det det i nordvästlig riktning bildats en större transportled för vandrande träd på väg mot Phinneas.
I öster såg vi ännu en sjö och på andra sidan en stor svart skog. Den såg ut att vara rund med en diameter på några mil. Möjligen kunde vi också ana en öppen platå mitt i skogen. Vi kände oss säkra på att vi kommit till utkanten av Kyrianth, det kaotiska kraftfält som omger Silpeth.
Vi sjönk ner för att göra Gordan och Chaelon sällskap och kunde se stenbyggnader och en kulle med ett tempel och ett fallet torn. När vi närmade oss möttes vi av en räv-människa och tre personer i greposliknande kläder. Förutom kläder bar de långa spjut och stora fyrkantiga sköldar. En av dem presenterade sig som Flavius av den 7:e legionen. Han hälsade oss välkomna berättade att de väntat oss och förklarade att vi skulle fortsätta till sierskan Aurelia Maya.
Flavius ledde oss upp till templet som innanför raderna av pelare nu inhyste ett tältläger under sitt tak. I bortre änden framför dörren till ett slutet rum stod ett brinnande fyrfat. Skenet från elden lyste upp två mäktiga statyer vid dörren. Men det som fångade blicken var en liten gumma som satt vid elden.
- Aha där är ni, sade hon och vände sin gråa blick mot oss.
Chaelon kunde inte låta bli att ställa henne på prov och frågade:
- Ja men vilka är vi då?
- Jo ni är de som är här för att hjälpa till med svarta skogen. Slå er ner och dela ett glas med mig.
Det gjorde vi gärna. Hon berättade att de kom från ett område öster om Dun Aine styrt av vampyrer och att de handlat med räv-människorna från området här och att det var de som hjälpt dem hitta hit till den plats där deras förfäder en gång bodde vid sidan av alver. Nu levde de i skräck för vampyrer men på den tiden hade de haft ett bra liv. De romare stolta över sin historia och över att de minsann tagit det skrivna ordet till Avalon.
De hade nu varseblivit att det gröna ska vakna och att en av förbannelserna nu kan lyftas.
Gordan sken upp och förkunnade att så är fallet:
- Det är tid. Gudars gryning är här.
Med ett leende på sina läppar fortsatte Aurelia.
- När katastrofen sköljde över Avalon flyttade mycket av Phinneas. Tre alviska Shi stannade här vid templet, men de hade inte räknat med att magin skulle vara så förvrängd av nekromanti. Alla tre fångades i ett halvdött tillstånd. Nu hemsöker de området. De behöver nedgöras eller fördrivas.
Hon sträckte ut en hand som för att fånga något, mumlade obegripligt och fick så en bok materialiserad i sin hand. Hon läste ur den och berättade att Silpeth alltid hade varit en speciell plats och att Kyrikeon eller Kyrianth som vi kallar den alltid hade haft extra stark magiskt fält. Skillnaden var att det nu var helt förvängt av nekromanti. Svarta skogen är dödens land och det är där de tre nu är fast. Järnkungen, Silverdrottningen och Stenfursten som de kallades hade med sig var sin dolk från templet. Dolkarna är artefakter och representationer av Noadas svärd. Dessa artefakter är en bidragande orsak till att Kyrikeos blivit så förvridet.
- Vi gissar att de tre drivits galna där inne.
Aurelia drog sig sedan tillbaka för kvällen och vi fortsatte språka med Flavius som berättade om nionde legionen som bekämpats av Briganterna och de flesta hade fördrivits ut i världarna. Några dök upp i Avalon och bekämpade till en början kelterna men slog sedan följe med dem. Än idag händer det att det uppenbarar sig nyanlända spillror av nionde legionen i området kring Navis. De dyker upp och skövlar och bränner där de drar fram.
Det låter nästan som den nionde legion vi känner.

Solen vattnet jorden

View
Vi går till Silpeth
Grodor kan inte vara druider

Vi gick länge och kläckte ur oss den ena visdomen efter den andra: “Grodor kan ej vara druider” och tvärt om bland annat.

Vi hälsade på i Gröndal hos Keela. Eller hos henne hälsade mest jag på. Fraarath var upptagen med att berätta för Rhonda om Bels kraft och sånt. De har visst fått ihop det verkar det som, men Rhonda är ju bara 16, så man får väl se hur det blir. Keela är iju vuxen, 20 år, som jag. Alltså man var rätt liten när man var 16.

Vi pratar lite med Eilidh också. Hon axlar nog det tunga ansvaret att leda Gröndal ganska bra, även om det märks att det förändrat henne. Eller så är det fortfarande vistelsen i minnet av Finneas som spökar hos henne… Hon verkar inte bli sådär arg som hon brukade och ibland är hon borta flera dagar för att “prata med trollen”. Och ibland verkar det som om det är det hon gör, för Padraigh har sett henne prata med några kungstroll, men han somnade, så han kom inte ihåg vad de sade.

Fraarath sitter och gnider nyckeln. Antagligen för att imponera på Rhonda. Men den verkar i alla fall bli laddad och redo, så det var ju bra.

När vi lämnar Gröndal känns det kanske ännu jobbigare än det brukar, särskilt för stackars Chaelon som nästan till och med mår illa. Har man fått smak av Gröndal är det svårt att släppa det antar jag.

Vi går till Broburg och sedan ut i skogen för att där vandra i 3 dagar tills vi kommer till krönet av en ås och ser ut över vad som måste vara dalen runt Silpeth. Dalen är täckt av den vanliga halvdöda skogen, men in mot Silpeth är skogen inte alls vanlig utan helt svart. Läskigt.

View
Striden i Donnemaras Ruiner
E DG ChCiFP

Vi svarade naturligtvis på attacken från den sluga tjuven med kniven; det här var inga vanliga bönder, det här måste vara vampyrernas utsända och nu skulle de få smaka på vår heliga vrede!

Ljudet av stål mot stål, Eachnas ilskna ögon, vinandet av pilar och åkallande av naturens magi! Visst kunde de strida, våra motståndare, men till slut hade de föga att sätta emot de Gudars Gryning, vars ljus ständigt stärks!

Stål mot stål byttes mot stönandet som följer av blod ur hål från stål eller en jättelik hov i bringan. Men mest av allt var det åkallan av magi som byttes mot väsande hud som krullar sig över svartnat kött, uppgivna skrik av smärta och sedan tystnad.

Där det tidigare hade varit fyra var nu två, med hatet brinnande i sina ögon, och hur jag än försöker kommer jag aldrig att kunna vända det hatet mot vampyrer eller nekromanter som förtjänar det utan det kommer för alltid att vara riktat mot oss, mot druiden vars månljus ändat livet på en fästmö och en bror.

Vi gjorde i alla fall vad vi kunde för att hjälpa dem att ta sig vidare då de övertygat oss om att de inte var annat än simpla smgglare och att groparna i skogen inte var annat än någon slags smuggelrutt.

Ännu en dag i strid för det goda.

View
Lådor i skogen
View
Nya hjältedåd
E ChDFG CiP

Vi hade långa diskussioner om vad vi egentligen kämpar för, vilka gudar som är goda och vad vi kan göra utan att falla till ondskan och vi kunde enas om att vampyrerna är den stora ondskan i Avalon. Förhoppningsvis kommer Sinearachs ondska att tyna bort när vi befriat gudarna och återställt balansen.

Jag stod på kvällen och lagade någonting på någon fågel, kanske kråkstuvning tror jag, när Chaelon kom ridande på sin spöklika springare. Han hade sett några vampyrer på en transport söderut, med en lätt lastad vagn. Fraarath hade redan satt av söderut för att se var de tog vägen.

Även jag, Daro och Chaelon började naturligtvis följa efter, även om vi var långt bakom Fraarath. När vi kom ridande längs vägen söder om Donnemara såg vi honom vid kanten och han berättade att vampyrerna tagit sig in i terrängen här. Daro flög in och tittade på dem i skepnad av en örn. När han återvände kunde han berätta om att de verkade gömma redskap och lårar i marken. Vi misstänker att det kanske var krigsförberedelser inför en konflikt med Sinsearach och det är naturligtvis inget vi kan tillåta.

När de kommit ut ur skogen efter förrättat värv anar de ingen oråd, men helt plötsligt angriper vi dem från olika håll. De drabbas av panik och flyr, vagnen fattar eld och fienden nedgörs. Tyvärr var det emellertid en vampyr i vargskepnad som kommer undan. Men jag fick i alla fall ett par nya tänder till mitt halsband! Se själva!

Därefter gick vi in i skogen för att se vad det var för något som de leda vampyrerna försökt dölja. Men det berättar jag mer om en annan gång! God natt på er!

View
Nätter i Donnemara
E DGFP CiCh

I Donnemara diskuterar vi flitigt vad vi egentligen kan göra och fortfarande kalla oss goda, vad vi kan göra utan att falla till ondskan likt civilisationen i Sinsearach. Även de kanske talade om detta en gång i tiden och även de kanske hävdade att ändamålen helgar medlen, precis som jag gör. Men jag tycker att det står klart att ändamålen i mitt fall är långt mycket klarare. Om Sinsearachs nuvarande form var ett mål i sig, eller till och med om målet bara var att överleva så är det mycket oklart om det var värt det. Den nuvarande civilisationen är ju uppenbart ond och med ett svagt existensberättigande. Om man funderar närmare på det är det ju inte säkert om de som bor där verkligen tjänat på att “överleva”. Men det är klart. Det finns ju fortfarande hopp om att de kan räddas, vilket inte hade funnits om de alla gått under i fallets början.

Daro fortsätter framhärda i att det är naturens balans som är det viktiga och att den egentligen sätts ur spel i civiliserade områden. Han har väl inte riktigt rätt, men att naturen kan få vara sin egen på de platser där vi inte behöver den kan jag väl hålla med om. Alltså, det är klart att människorna måste få göra sitt avtryck. Annars vore vi ju inte mer än djur. Men det kanske är det Daro egentligen skulle tycka bäst om…

Ja, i all fall så får vi tag i Aislin som vet ungefär var vampyrernas tillhåll ligger. Hon berättar också att även om Donnemara inte längre handlar så mycket med nekromantikerna så vägs det till en viss del upp av att handeln med vampyrerna fått ett uppsving. Det finns alltså de i stan som skor sig på vampyrerna och skulle se det som dåligt att de kördes ut ur stan!

Vi bestämmer oss i för att inte bo vidare på Sjöhäxan, utan vi väljer istället att sätta upp ett litet läger några kilometer från Donnemara, för att kunna komma och gå som vi vill, utan att väcka för mycket uppmärksamhet i staden.

Jag och Padraigh tar oss in i staden genom att förklä oss i olika skepnader och ha olika ärenden. Mest handlar det om olika köpmän och en bard för min del. Jag lyckas till och med spela på torget utanför rådhuset och tjäna 3 silvermynt och via en vakt få en ros av Elisabetha, som säger sig vara en beundrare! Vi ser till att lära oss hur Elisabetha rör sig om dagarna och vet nu att hon brukar besöka rådhuset varje dag, oftast med ungefär 10 vakter runt sin bärstol. Padraigh som smyger runt på natten ser att det är mycket vakter som rör sig i vampyrernas kvarter. Märkligt nog ser det ut som om det ofta är olika vakter. Både där och på värdshusen verkar det som om vampyrerna bygger upp en styrka i Donnemara. Men vi ser aldrig några vakter som tar sig in i staden.

Fraarath besöker inte staden över huvud taget, utan han koncentrerar sig på att helga vår artefakt, nyckeln till Thorodol.

Daro kan ju skifta skepnad och behöver inte förklä sig för att komma in i staden. Väl inne talar han med djuren för att få reda på vad som händer. Han förstår att det finns någon annan trollkarl som kan tala med djuren, en mörk härskare som korrumperar de djur han rör vid, så att de inte har någon möjlighet att vägra hans befallningar. Vi förstår att detta måste vara spionmästaren Atanarik som har sitt säte någonstans under staden. Djuren berättar att Atanariks spanande fåglar, mestadels kråkor, har många uppdrag söderut och vi tror att de spanar på Sinsearach.

Vi märker ganska fort att vissa platser är mer besudlade än andra. Hamnen, runt rådhuset, i vampyrkvarteren och runt Arawns tempel. Det är mest där man kan hitta de djur som springer Atanariks ärenden.

View
Mot Donnemaras Vampyrer
Mycket snack...

Vi lämnar Laochta och dess slöa alver åt sitt öde och vandrar ut över benslätten. Vad sade Morrigan egentligen, skulle Aidro, eller kanske Cedra eller Timech göra slarvsylta av isdraken i Phineas? Tur att vi inte började slåss med någon av dem i så fall.

Vi språkar om Donnemara, huruvida vi kan slänga ut vampyrerna därifrån, eller om de är för många. Kan vi på något sätt initiera fientligheter mellan vampyrer och nekromantiker? Ett förslag som framfördes ödmjukast av undertecknad var att utklädda till trollkarlar från Sinserach anfalla ett antal vampyrföljen under dagtid. Men det faller på att vampyrerna sällan förflyttar sig på det sättet numera.

Vi funderar också över varför Graf Konrad skonade våra liv, då för länge sedan, när vi stod inför honom. Han hade enkelt kunnat göra sig av med oss, men han kanske ämnade försöka använda oss på något sätt? Vi får en känsla av att han inte skulle tveka ett ögonblick om vi möttes nu.

Alltså beger vi oss till Donnemara, utan förklädnad, för att rekognosera, och för att språka med Eilidhs faster Aislynn. Värdshuset Sjöhäxan tar emot oss med öppna armar som vanligt. Luften är klar och lite kylig, trots att det fortfarande är sommar (väl? Eller tar jag miste?). Vi hyr ett par rum och en del av oss beger oss till olika handelsbodar för att proviantera. Daro får tag på galojgummi och valtran att gnida in i sin rotknöl, men ack, både kamferolja och kamakkåda är slut. Själv letar jag efter en speciell rustningsdetalj som kommer att pigga upp dagarna väsentligt; ett förgyllt skrevskydd! Tyvärr visar det sig att sju guld inte är tillräcklig betalning, och även om det var det, så hade de inga dylika till separat försäljning ändå. Jag tittar lite lojt på de rustningar som syns i butiken, men de ligger inte i min prisklass.

Under tiden (visar det sig senare) har Gordan, utklädd till främmande handelsman, vunnit stora mängder silverpengar på hasardspel. Nästa ett tusen silvermynt ska visst vinsten vara. Det måste vara Morrigan som välsignat honom sedan vårt möte, ty jag hade intrycket att Gordan inte var något vidare på hasard. Det krävs en mer analytisk läggning för att bli vis i sådant.

Sent på kvällen dyker Aislynn upp, och slår sig ned. Hon berättar att vampyrerna har slängt ut alla med anknytning till Sinserach, och till yttermera visso utplånat hela det kvarter där deras delegation uppehöll sig. Detta ska ha berott på någon slags provokation, oklart vilken.

Hon berättar att det finns två högt rankade vampyrer i staden, båda underställda Grafen; Elisabeta, som sköter rådet och de officiella kontakterna, samt Baron Atanarik som fungerar som någon slags underrättelsechef eller hemlig polis. Dessa båda har underhuggare eller officerer som också är vampyrer. Totalt har Grafen i Donnemara, 170 fotsoldater och 8-13 officerare. Osäkerheten här är hur många som egentligen jobbar för Baronen. 50 av soldaterna och 2 av officerarna är underställda Elisabeta, och Grafen har 2 officerare och 100 soldater på plats. Resten är alltså Baronens.

Medan Elisabeta ibland rör sig i staden under dagtid, buren i sin stol, är Baronen mer hemlig. Ingen vet hur många män han har, och det ryktas att till och med stadens råttor jobbar för honom. Grafen har något på gång. Frågan är vad. Är det hamnen som behöver skyddas för känsliga transporter, eller är Donnemara blott ett brohuvud för vidare angrepp?

Fràràð

View
In i Morrigans kulle
E ChDGF PCi

Men vad heter vi säger Daro, hur presenterar vi egentligen oss?
Gudarnas befriare säger Fraaraath. Gröndals ambassadörer kanske, nämner Chaelon, ambassadör är en bra titel. Vårens befriare eller Nionde legionen säger Gordan. Chaelon tycker att det funkar med vetenskapsmän och äventyrare. Men tydligen inte, de andra beslutar sig för att kalla sig Gudarnas gryning. Rätt högtravande. Chaelon nöjer sig att vara vetenskapsman och resfölje.

Vi betraktar den enorma kullen och dess sammanhållande stenmur. Pilskjutaren och knivmördaren håller sig borta. Det finns tre ingångar med tältpaviljonger. Vimplar vajar från tälttaken.

Kan man gå in utan att hamna in i morrigans värld undrar vi?

Daro påpekar att marken känns bra, det finns ju ogräs här. Jaja, kanske att det är riktigt och rimligt, ur ett druidiskt perspektiv.

Vi hör inget utan går fram till en öppning. Chaelon går fram och ropar “hallå, någon där” på både gaeliska och alviska. Någon tänder en lampa i tältet. Vi avvaktar några sekunder, sedan öppnar Daro och går in och tätt efter följer Gordan.

Men de hinner inte ta första steget in innan de möter en man i tältöppningen. Vi känner igen honom som knivmördaren, men han ser mer ut som en muskulös krigare, och om han mördat någon vet vi ju inte… ännu.

Vi presenterar oss och den spetsörade mannen presenterar sig som Timech och säger “stig på, vi vill prata med er”.

Vi kliver in i tältet, fyra gånger fyra meter stort. Det är två andra alver där, två kvinnor. En ser ut som en krigare den andra har en stav och vi misstänker hon är en magiker. De heter Aidry, magiker, och Cedra, krigaren.

Gordan undrar nervöst om de tänker dra vårt blod. De hälsar att vi är välkomna och inget blod skall flyta. Daro säger till Gordan att lugna ner sig.

De presenterar sig som Morrigans folk. De levde här innan fallet, har vandrat under lång tid men nu kommit tillbaka. De är de första. De vet vilka vi är, de har pratat med Morrigan, och beklagar att de var försiktiga. Det är mest Aidry som pratar och Timech fyller i. Cedra är tyst.

Aidry kände prins Kondla (?), gröndals grundare. De känner även så klart till Fineasalverna men tillhör dem inte. De är mer sidhe än oss.

Vi berättar att vi träffat Math, och om världens plugg och att fler borde hjälpa till. De ser skeptiska ut.

Vi frågar vad de tycker om världen och de säger att de ännu inte har inte stött på nekomanter och vampyrer, de har vandrat andra stigar, mellan världar. Och i Avalon har de varit i skogarna västerut.

Om andra gudar. De gjorde en spådom för länge sedan, men om just Bel var det mörkt. Misstänker att han kan varar fängslad. För länge sedan fanns Bels kraftcentrum nära mitten av Avalon, i navet. De vet inte vad som hände men har förutsatt att hans makt är kvar där även när imperiet, Goterna, tog över. Bara Math och Arrawn svarade på ritualen med runor. Inga andra gudar hörsammade. Fast de vet om Goibnu, och var han har sin smedja.

Undra om vårfrun är gud, eller bara sidhe. De verkar inte veta, men de säger att gränsen är suddig mellan älvregenter och gudom. En älvhärskare i sin boning kan vara lika stark som en gudom, men bara i sin boning.

De berättar att det kan komma ca 200 av Morrigans kämpar till. Så småningom. Daro fråga vad de vill ha hjälp med. Fast Gordan vill påstå att vi redan är i allians, och de håller med Gordan, är vi bröder och systrar i Morrigans tjänst, är vi allierade.

De vill öppna upp kraftcenter för att Morrigan ska nå sin fulla styrka. Det medlet kan vi enas om säger Chaelon.

Daro påstår att det är väl bra att alla gudar släpps fria. De svarar att det beror på vad de gjort. Vissa förtjänar att straffas. Och vem bättre än Morrigan att straffa? Men de tror inte att Math och Arrawn ligger bakom allt. Det låter fel. Och så klart är det troligen så, även om vi inte vet vad de egentligen håller på med, och för vem och med vilket syfte.

De berättar att magin försvann samtidigt som Lauchtas kung mördades (dvs Kondlas far). Det fanns en konspiration mot Morrigan, och det fick henne inspärrad. De berättar att de rensat området kring Lauchta, men de verkar inte ha rört sig långt.

Chaelon reflekterar över Gordan: han verkar ha ett okritiskt, ickeanalytiskt sinne och tro på allt som sägs av de som följer Morrigan, och därmed, vid flertalet tillfällen, dragit förhastade slutsatser. Sanna av tur snarare än tanke. Men sådana är väl paladinerna, modiga och lite enkelspåriga. En värld i balans behöver väl även den typen av personer.

Vi frågar om Morrigan är på plats. De säger att hon alltid är inne i högen men kan vara lynnig. Ett offer kan vara bra. Gordan och Daro tar sig snabbt tillbaka till slagfältet och letar. De hittar stora skatter och en massa offerhuvuden.

De tre alverna tar oss in i Morrigans kulle. Det är bråte och offerkärl i korridorerna. Vi kommer fram till ett valv, i den är en korp uthuggen. Vi träder in i en stor rund sal. Redan innan vi kommer in känner vi en distinkt doft av blod och strid. Salen är upplyst av rökiga facklor och i mitten är det en höjd med en tron på. Högen är gjord av benknotor och skallar. Det finns även många pålar med spetsade huvuden. På tronen sitter Morrigan.

Alverna stannar utanför rummet. De säger åt oss att lägga vårt offer framför Morrigan. Hon sitter lite hukad. Hon ser annorlunda ut den här gången, korpsvart hår och händer drypande med blod. Gordan går först och lägger sitt offer, vi följer honom.

“Fina gåvor kommer du med Gordan, och vunna i ärlig kamp”. Hon ser äldre ut ser vi, när vi kommer närmare.

Gordan berättar om vad vi sett och gjort. Morrigan låter lite irriterad. Vi berättar om Math, hon fnyser. Lögnare säger hon om honom. Chaelon frågar varför, vad har Math gjort?

“Math har alltid varit en oärlig och slug gammal gubbe, jag tänker inte ta honom på orden”. Men han känner sig inte välkommen säger vi, så han kan inte komma och förklara sig. Morrigan säger att hon ska öppna dörrarna, om Math vågar sig hit. “Bara han tar med sig en gåva” säger hon vidare.

“Vi har spillt blod i hennes ära, det är bra” fortsätter hon. “Ni måste sätta igång kriget”.

Att vi tagit över gröndal är bra, men Morrigan håller inte med om att Eilidh tillhör hennes skara. Vi frågar om isdraken, och den ska bort. Men Morrigan ska skicka någon annan dit.

Vi frågade mer om Math. Morrigan säger att det är något Math har dolt. Hon kan inte se våra minnen när vi var i hans närhet. Math håller på att manipulera den magiska väven, för sin egen vinning, enligt Morrigan. Vi frågar om Goignu och Lug. Morrigan berättar att Lug är pålitlig, Goignu inte lika så.

Vi får en ny uppgift. Resa till Duneine/Alfernacht och se om vi kan påskynda kriget mellan vampyrer och nekromantiker, och på så vis rena världen. Vi frågar hur länge kriget ska pågå. Hon svarar att livet är en kamp och döden är naturlig. Vi lämnar Morrigan.

Vi börjar fundera på hur vi ska starta kriget. Kanske genom att rensa ut vampyrer ur Donemara…

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.