Dödsskuggans land

Fram ur skuggan
Spelstart

Kvällen då vi började spela (Tror jag)

P bodde i exillägret där han alltid tycktes ha bott även om han sade sig vara uppväxt bland vargar.
Fraarath råkade bränna sin ogudaktige läromästare och stack innan han hann skickas i exil.
Eilidh minns jag inte hur hon blev skickad
DaroGanAntras hade vilsen kommit till lägret utifrån. Han sade att han var från gläntan och ville gärna berätta om hur han och 5 andra skott från en uråldrig ek (Urek) nu en efter en kom till liv. Padraigh kände igen honom och nekade direkt till att ha skändat den yppiga DaroAnGantras.

P DEFG (CT ännu ej skapade?)

Nisses tidigare sammanfattning:
PS. Sist vi spelade så skickades fler i exil, mestadels som straff för att ha hjälpt, känt eller varit släkt med hjältarna. Kollektiv bestraffning, den bästa sortens bestraffning. Därefter följde långa diskussioner och undersökande av den bleka mön som räddats undan de vandöda och vägens vedermödor. Efter diverse kontroverser så kom både svärd och pålen fram, den tabubelagda magin framkallades och alla blev arga utom mön som var pålad, halshuggen och snart brann på bålet. Skogsnattens mörker lystes upp av de brinnande fladdermössens dödsdans och en hes stämma kunde höras inne från träden. Den förbannade er, byn och hela dalen för brudrov och bruddråp. Sen lade sig tystnaden och endast bålets knastertorra virke hördes spraka till tonerna av era släktingars snyftningar.

View
In i det sjunkna templet

Kvällen då vi tog oss in i templet och släppte loss våren.

Under 4-5 speltillfällen har vi blivit överfallna av vättar i exillägrat, dräpt ett troll, döpt Eilids yxa i blod, räddat Padraigh, hittat templet, dragit av Bel-tine ritual strax före byborna i långbotten…

Nisses tidigare sammanfattning av det som hänt fram till och med detta tillfälle:

Självklart vill spelarna inte lämna dalen, de känner inte till något annat, de har uppfostrats att allt utan för är dött och dåligt, samt att alla de känner finns kvar i dalen.

Dock så gick det ju så långt att partyt brutit mot nästan alla tabun, fadersmord, mordförsök på präst, häxeri, mordbrand, legat med vampyrer, blivit dömda till döden i flera fall och t o m blivit så förtalade, beskyllda och ditsatta så att folk var redo att gå hem ur huse och bilda ett uppbåd för att bunta ihop och slå (ihjäl) alla i exil, inte bara PC:na.

Att stanna kvar i närområdet är inte riktigt ett praktiskt val och de med lite visdom lär veta att det ena kan leda till det andra och börjar Ni slå ihjäl eller svårt skada Rakorna så lär det slå bakut ännu värre. Skulle Ni bara avpolletterabyäldstarna (likt ni “dödade” Finn), så skulle ju t o m Era egna mammor (de som inte redan är med Er i skogen eller Ni som inga har) förskjuta Er. Ni är persona non grata, och visst kan Ni stanna kvar och förvissa Er om att så är fallet, men förr eller senare hittar jägarna Er och då kanske det inte räcker att bara slå ihjäl hundarna. Mer blod kommer spillas och mer blod måste förlåtas.

En omgruppering är nog av nöden. En plan behöver formuleras. Tid behövs för att smälta allt och kanske se att våren i år är extra kraftfull. Ni kanske behöver bevis för att allt prat om resten av världen kanske också var lögn. Ni behöverlevla för att kunna ta ut Rakor och föra byäldstarna inför rätta, förlöjliga dem eller få dem att “försvinna” på ett sätt som inte utmynnar i folkmord på Era egna släktingar och släktingars släktingar och vänner, etc. Samt att utan Er grupp av de värsta förbrytarna, så kanske resten av exilfolket får en chans att återkomma till gemenskapen (allt de behöver göra är att förskjuta Er, vittna om vilka hemska ritualer med trollhöven och vampyrbål Ni ägnar Er åt och ta sin plats längst bak i församlingen och tiga still Bell är förlåtande…)

Ett par dagar, eller kanske en vecka så är Ni säääääkert tillbaka, absolut, Padraigh skulle aldrig lämna dalborna i sticket om han inte trodde genuint på den tidsplanen.

Första problemet är ju att hitta ett säkert ställe att övernatta på utanför dalen, exillägret och gruvan. Alla vet ju att man dör i skogen på natten och nere på vägen så dör man nog på dagen också.

Ni räddade kanske “världen”, men otack är världens lön och paradiset inte för Er… I alla fall inte ännu.

View
Vägen utanför Gröndal

Efter händelserna i Vårens tempel flyr vi ut ur Gröndal. På vägen ut tänker vi först slå läger vid Vaktstugan, men finner där Lughan och Fionnbharr på post. Lughan vill slå larm och kalla på de andra Rakorna som är ute på skallgång efter hädarna som försökte förstöra kvällens Beltain-rit, men Fionnbharr hindrar honom. Han säger att som tack för att vi hjälpte till för ett tag sedan när skelett attackerade Vaktstugan så ska han släppa förbi oss.

Natten spenderas istället i en liten sänka på det sista krönet innan sluttningen ner mot den gamla landsvägen. Det känns konstigt att vi ska lämna dalen, vårt hem, som vi alltid hört ska vara den enda plats i världen där de döda inte härskar. Vad ska det bli av oss?

Morgonen gryr, och vi rör oss ned, ut ur skogen, och kommer ut på den gamla landsvägen. Vägen är nedgången och sliten, men fortfarande farbar. Den största chocken är dock fälten söder om landsvägen – en ödemark, täckt av damm och benknotor. Nästan ingenting växer där. Det står klart att fältet är genomsyrat av nekromantisk energi redan innan Daro och Gordan använder sina magiska sinnen. Ciaran nämner att han såg en vandrande handelsman förut, en bit västerut på vägen, och vi börjar röra oss ditåt.

En kilometer bort kommer vi till en flod med en stenbro över, och mellan oss och bron en stor vagn. Först trodde vi att bron var tom, men just då ser Padraigh en enorm skugga som reser sig upp från brovalvet och kliver fram. Ett troll! På vägen, gående i riktning mot trollet, är en man i märkliga kläder, som Ciaran tror är handelsmannen. Padraigh springer framåt i låg profil för att försöka komma fram till floden och se vad som pågår, men trollet upptäcker honom och vrålar någonting i stil med “FÖRSÖKER DU LURA MIG?!?” Rasande springer trollet fram för att döda handelsmannen, och eftersom vi är erfarna trolldräpare rusar vi till undsättning. Handelsmannen däremot rusar rakt ut i fälten bredvid vägen. En strid utbryter, och Padraigh ådrar sig ett stort sår, men vi övermannar trollet och fäller det.

Efteråt talar vi med handelsmannen, som verkar vara klädd i vidriga hopsydda människohudar. Hans namn är Colm, och han är en vandrande köpman som gör en rutt mellan Nekromantikergillets stad och Vampyrstäderna. Vi tror honom nästan inte när han säger att hans rundtur tar honom tre månader! Kan världen verkligen vara så stor? Han tackar för hjälpen, och bjuder oss att göra honom sällskap vidare, och kanske dela förtjänsten på försäljning av trolldelar. En bit längre fram finn sen övergiven by där han brukar göra nattläger, säger han. Men Ciaran och några till är mer intresserade av ett stentorn i skogen söder om floden …

View
Tornet 1

Sedan Ciaran pekat med hela handen och stövlat iväg med endast Bufo i släptåg begav vi oss av mot Tornet i bergen på andra sidan floden. Terlach hade repat sig efter en lång tids sjukdom och kunde nu glatt visa hur man svingar svärd och 7:e legionens urgamla banér. På vägen passerades ett övergivet vätteläger där Padraigh kunde utskilja att det övernattat minst 20 vättar. Vi såg också hur vättar tillverkade fällor. Frorath använde sin axel för att extra noga undersöka hur mycket skada den typen av fälla kan göra.

Väl framme vid tornet fick jag hjälp av Gordan att åkalla de urgamla naturkrafterna så att vi skulle kunna se vilka ondskefulla besvärjelser som lagts på tornet. Det var gott om symboler och dålig magi men vi kunde inte se mer än så. En bister, onaturlig kyla omgav tornet och täckte marken med snö. Padraigh ville gärna ta sig in i tornet genom ett hål i tornets vägg någon våning upp så jag spindlade dit och satte fast ett rep åt honom.

En efter en klättrade vi in och möttes av en ond vålnad och dess tjänare. Inte ens Ciaran kunde berätta riktigt vad det var. Redan efter en kort stunds strid stod det klart att vi inte kunde göra mycket åt denna styggelse. Frorats krafter var verkningsfulla men sinande och vi andra hade full upp med att bara överleva. Hade det inte varit för Gordans hjältefulla försvar hade vi nog inte kommit undan med allas liv i behåll.

Känn Urek, lev livet.
DaroGanAntras

View
Från tornet till stenkungen

Efter en lugn natt i skydd av ett uthus vid Tornet gav vi oss av nedför sluttningen norrut mot byn vi sett från toppen av tornet.

Vi undersökte rester av bebyggelse längs vägen men blev sedan jagade av vättar ut på benfälten. Vättarna lämnade dock inte den glesa skogen och vi kunde under ordnade former gå till byn och undersöka den. En styggelse till zombie ville smaka vårt kött men Terlach lät den smaka kallt stål från armen och tvärs igenom bröstkorgen.

Vi såg spår efter handelsmannen Colm och Ciaran tyckte sig se hans vagn försvinna bort åt väster längs landsvägen.

Vi hittade ett stenhus där vi under Padraighs inspirerade ledning barrikaderade oss. Under natten med fullmåne brakade ett skådespel loss ute på benfälten. Stora arméer drabbade samman. Men vi i byn berördes inte av själva slaget.

En väg som korsade stora landsvägen i nord-sydlig riktning kunde urskiljas men vi valde att fortsätta västerut mot vad som borde vara kusten.

Vid sen eftermiddag kom vi fram till en enorm stenstaty av vad Ciaran kände igen som en gammal kung vid namn Feorgan. Han kan säkert berätta mer om det. Strax norr om den 15 meter höga statyn längs en igenvuxen väg hittade vi resterna av ett överfall där 13 dvärgar huggit sin sista sten. Vi övernattade i en cirkel som vi gissade att Colm använt kvällen innan och såg under natten skepnader av vargar, friska vargar, svepa förbi knappt inom synhåll från skenet av vår eld och våra facklor. Under min morgonandakt berättade en hare att vargarna ofta kom förbi här i stora flockar.

View
Sarovichs andra brud

Vi var på väg från stenstatyn mot fiskebyn Donemara och kunde sikta Colm i fjärran. Vi såg också hur han tvingades styra sin vagn av vägen för att bereda plats för en mötande vagn med följe. Vi fortsatte och kom ner till en ravin där vägen snirklade sig ner till ett vadställe och sedan upp igen på motsatta sidan. Just som vi kommit en bit ner i ravinen kom en ryttare fram mot ravinens motsatta kant. Gordan ropade till ryttaren som först inte svarade alls utan red runt och kollade omgivningen. Efter en stund kom han mot oss och förklarade något i stil med att det var bäst för oss att vi snabbt packade oss undan eller möjligen var beredda att knäböja när hans mästare kom förbi.

Vi förstod inte vad han menade och undrade vem han och hans mästare var. Han presenterade sig som Orek och pekade sitt svarta standar med någon svart symbol och med en min som om vi var helt efterblivna om vi inte visste vad det innebar. Terlach undrade om det var någon legionsbeteckning och berättade att vi inte kände igen märket alls. Orek undrade vem vi tillhörde och jag förklarade att ingen tillhör någon och att vi alla är delar av moder jords förunderliga värld. Jag skulle just lära honom mer om det när han avbröt mig och föreslog att vi skulle slå läger där på den sidan ån vi kommit från och tillsammans med honom invänta hans mästare Baron Sarovich. Eilidh och jag anade dåligheter särskilt sedan Orek erbjudit mig att smaka en liten flaska av något jag kände igen som vampyrblod. Gordan stod och grubblade om vad som vore ett hedervärt sätt att utmana Orek som hånat Gordan för att han trodde på gamla gudar. Terlach och Padraigh tyckte dock att allt var fint och att det skulle vara gott med lite käk. Själv hade jag fått nog och gick fram och björnade loss på hans huvud så gott jag kunde. Eilidh räknade ut att vår fiende nog var förlorad redan när hon kastade hans standar i ån men vi kämpade vidare för att försegla hans öde på studs.

Med gemensamma krafter kunde vi lätt göra ner både honom och hans häst. Vi hade dock ingen lust att stanna så vi dolde våra spår och satte av därifrån.
Vi fortsatte mot Donemara men valde att färdas vid sidan av vägen. På avstånd såg vi hur ännu en ryttare kom till vadstället och efter en stund vände om och red tillbaka. Vi spårade upp ett läger och jag och Padraigh “Skuggungen” smög fram och hörde hur Colm blev torterad för att avslöja uppgifter om oss. Sedan solen gått ner klev Baron Sarovich ut ur en vagn vi kände igen från en natt för inte så länge sedan när vi förbannades av en vampyr för att vi stulit hans brud.

Han verkade smaka lite på Colm och begav sig sedan iväg mot vadstället. Efter en stunds överläggning beslöt vi oss för att attackera innan han skulle komma tillbaka. Det utbröt hård batalj och ryttaren vi sett vända vid vadstället hade stöd av kusken från baronens vagn och två skräckinjagande zombier. Alla dessa motståndare hade ovanliga krafter och verkade skyddade från att ta det sista steget mot den slutliga vilan. De reste sig och slog tillbaka med vad som tycktes vara ökad kraft. Med våra samlade krafter tog vi till slut hand om dem och Colm som verkade vara på Baronens sida.

Baronens vagn innehöll prylar och en flicka utvald till att bli Baronens fru. Terlach, Eilidh och Gordan funderade på att frige de slavar som varit bundna vid vagnen och inte vampyriserats. Själv försökte jag känna naturen och djurlivet på platsen så vad de gjorde vet jag inte riktigt men vi gav oss av med Colms äckliga vagn innan Baronen skulle komma tillbaka.

Sol vatten jord!

Tillägg i Gordans handstil:

Flickan, precis som den första brud Šarović tog, var på väg att förvandlas till vampyr när vi fick ut henne ur vagnen. Trots att de andra blev smått betagna av henne förstod vi att vi var tvungna att döda henne av ren barmhärtighet. Med handen över hennes ögon, mumlandes en ursäkt sköt jag en påle genom hennes hjärta med Šarovićs eget armborst. Nu har han tvingat oss att ta två helt oskyldiga liv.

Hämnd.

View
Från Donemara till 10 Druider

Vi flydde undan Sarovich och natten och sökte skydd i fiskebyn Donnemara. Terlach i täten med standaret fladdrande finare än någonsin. Vi utfrågades och vagnen undersöktes. Två präster synade oss och vagnen och bekräftade att Colm MacCailaín stod under en vampyrs kontroll. Hans vagn kördes till marknaden och vi hänvisades till att stanna på Sjöhäxan tills vi dagen därefter skulle föras inför rådet.
Jag träffade en vargman som ville veta mer om naturens sköna och förunderliga mirakel. Han undrade om jag var en av de tio druiderna från bergen i norr. Gordan roades sig och sina medspelare med hasardspel tills han var redigt förfriskad och hans pengahög var slut. Padraigh “Skuggungen” hade fullt upp med att se till att vi alla blev nöjda med mat och sedan kom i säng.
På morgonen träffade vi Eislin en faster till Ciaran. Hon hade rest från dalen sedan hon skickades i exil för några år sedan. Hon berättade om Donnemaras läge som handelsstation och neutral mark mellan vampyrherrarnas domäner i öster, havet i väst och Nekromantikernas stad Sinserach i söder. Hon berättade också om druiderna i norr och förklarade pengars värde och hur alla som följde stadens lagar var välkomna i Donnemara (till och men vampyrer och vättar.)
Vi fördes inför tre i rådet och Gordan pratade på och det stod klart att de inte gillade att vi låg i konflikt med Sarovich. Vi dömdes till 25 gm böter.
När vi kom tillbaka till Sjöhäxan möttes vi av en tjänare till en vampyr som hälsade oss att Graf Konrad af Alfenacht önskade vårt besök. Vi fick ett papper med Grevens adress och uppmanades att snarast möjligt uppsöka greven. Jag hade själv svårt att se vad vi skulle få ut av det men övriga i gruppen tyckte det verkade spännande så vi gick dit.
Sedan vi klivit in i det olycksbådande mörka huset med igenspikade fönster fick vi vänta en stund innan Greven kom in med sin kalla luktfria uppenbarelse. Ett påtagligt tryck lades på allas våra bröst och vi förhördes om våra förehavanden med Grevens undersåte Sarovich. Utan att avslöja något om Gröndal berättade Gordan samma sak som han sagt till rådet. Greven var inte helt övertygad och varnade oss för att lägga oss i vad som är hans och Sarovichs angelägenheter.
Med svansen mellan benen linkade vi därifrån och beslutade oss för att uppsöka druiderna för att finna en säker plats och kanske någon som kunde hjälpa oss röja Sarovich ur vägen innan han skulle hinna ge sig på Gröndal.
Innan vi nådde fram till druidernas heliga plats stötte vi på vargmän som berättade att de drabbats av ond magi från druiderna och nu var på väg till dem för att utkräva bot. Vi undersökte den heliga platsen och kunde konstatera att magiska kraftens linjer dragits om och att en ond sjuka nu tycktes stråla ut från platsen i östlig och västlig riktning. Den redan hårt ansträngda växtligheten hade bränts till vit aska i en krypande förbannelse som spridde sig och hade nått vargmännens marker.
Vi fick vargarnas tillåtelse att följa dem snabbaste vägen till druiderna som enligt vargmännen bodde i en håla.
Vi kom till en dal med frisk grönska och övertygade varmännen om att det kunde vara bäst om vi fick gå före och medla i konflikten. Efter en kort stund visade det sig dock att den friska naturen var helt sjuk i huvudet för träden kom till liv och attackerade mig DaroGanAntras och mina goda vänner.
Jag skrek ut varningens ord till druiderna men till ingen nytta. Vi tvingades hugga ner den förtrollade skogen. Vi kom så fram till ärkedruiden Oisin som bad om ursäkt för träden och sedan berättade om hur vårritualen gått överstyr när allt för mycket kraft hade strömmat upp på ritualplatsen. Broder Artair hade skadats illa av kraften. Oisin kunde nu dra slutsatsen att ritualen måste ha besudlats av det blod Artair spillt och att det var förklaringen till den krypande förödelsen som nu kom från platsen.
Med Padraighs hjälp fick vi vargmännen att sansa sig och vi gav oss alla iväg för att se om vi kunde rena den heliga platsen och bota de vargmän som drabbats.

Sol vatten jord.

View
Från druider via vargmän till kristallen i tjärnen

Vi var Ciaran, Fraarath Molbag och jag DaroGanAntras med stöd av Padraigh “Skuggungen”

Då är saken klar vi behöver följa det brända spåret ner till havet för att se om det kom därifrån eller om det spritt sig från druidernas cirkel åt både öster och väster, sa Ciaran och stolpade iväg tätt följd av Bufo. Eftersom vi andra höll med följde vi efter. En vargman följde med men övriga vargmän och druiderna stannade vid cirkeln.

Marken störtade brant ner mot havet och vi fick klättra för att komma till den smala strandremsan. Vi kunde inte hitta några avgörande ledtrådar, men när vi blev anfallna av någon styggelse som legat invirad i ruttnande tång fick vi bevittna hur Fraaraths vägledande stråle slog iväg dels med ovanlig kraft dels med nekromantisk biverkning. Det måste ha varit närheten till kraftlinjen och den nekromantiska smittan som gjorde sig påminnda.

Vargmannen som följt oss begav sig iväg tillbaka och efter en stund hörde vi han yla. Vi följde efter och när vi kom till cirkeln förstod vi att druiderna dragit sig tillbaka sedan de attackerats av vargmännen. Vargmännen hade tagit den sjuke Artair med sig till sin bosättning och avsåg att offra honom för att bekämpa den sjuka som släppts lös på dem.
Vi följde vargmännen och tilläts med tvekan komma in på deras mark. Stämningen var spänd och vi kunde inte riktigt avgöra om det var välvilja eller möjligheten bättra på offret till gudarna som gjorde att vi fick komma in i byn.

Shamanen var reserverad och skärskådade oss genom en hjortskalle men visade oss sedan vidare till deras heliga Cairn. Den hade inte drabbats av sjukan trots att sjukan dragit förbi rakt över den. Efter undersökning av sjukan i området kom vi slutligen fram till att den sjuka som spred sig hade sitt ursprung i druidernas cirkel och nu sprider sig längs kraftlinjerna likt sjukan i en blodförgiftad kropp.

Spänningen var fortsatt spänd och när vi föreslogs vara bytesdjur blev jag tvungen att markera. I skepnad av den stora vargen drog jag av ett avgrunds vrål och gjorde några spänstiga språng innan jag tog min mänskliga skepnad och förkunnade:
Vi är inga bytesdjur. Jag är DaroGanAntras skott av Urek och jag och mina följeslagare är de som befriat den vår som varit fångad i hundratals år. Den vår som gör att ni vargmän likt övriga delar av den heliga naturen nu kan ha hopp om att tiden av styggelse är förbi.
Bjargar reste ragg och undrade om jag gjorde anspråk på hans plats som ledare för flocken. Som tur var godtog han min bedömning att just han var rätt man att leda vargmännen.

Med vad som möjligen var ökad respekt inbjöds vi att delta i kvällens festmåltid som möjligen var upptakten till offret av Artair. Vi behövde vinna tid. Vi lyckades få tala med Shamanen avskilt. Han bjöd oss starkjäst vargmjölk och att hålla den nere prövade vår viljestyrka till bristningsgränsen. Förbrödrade övertalade Fraarath och Ciaran honom om att offret inte rimligen kunde genomföras med månen i annan position än då sjukan startade. Shamanen tycktes förstå vikten av detta inte mist med tanke på att den sjuka som finns i Artair annars kan komma att spridas ut just här i hans Cairn. Shamanen kunde utan större svårigheter förklara för de andra att offret skulle äga rum nästa gång månen står i kvart före full.

Morgonen därpå kunde Gordan lägga sina helande händer på Artair och han kom till slut till medvetande från det tillstånd han dragit sig tillbaka till för att klara den kraft som släppts loss vid druidernas vårritual. Vi hade mycket att tala om. Jag berättade om mig och mina syskon och vårt ursprung och vår plats i naturen. (Vissa Vargmän tyckte det var intressant och slog sig ner för att lyssna.) Artair berättade att han känt Urek men tyckt att han varit en svår typ. Sedan vi berättat om vad som hände när vi släppte loss våren var Artair dock villig att erkänna att Urek kanske hade haft rätt i sina svårbegripliga spekulationer.

Vi lämnade Artair åt sitt öde med förvissningen om att han inte skulle offras de närmaste veckorna och nu faktiskt såg ut att vara frisk om än inte återhämtad. Vi begav oss vidare längs den smittade marken och reste förbi fastbundna zombie-vakter som verkade avgränsa område anspråkstaget av vättar.

Strax bortom den plats där vi stannat för att slå läger för natten fann Padraigh en kristall stor som en vedkubbe stående på en liten ö i en tjärn. När vi tog oss fram till tjärnen för att komma närmare och undersöka saken reste sig ett ohyggligt monster ur det svarta vattnet.
Med två spikförsedda tentakler och ett vidrigt gap fick han oss nära på utslagna. Jag blev smittad och Fraarath utmattad av att ha varit så nära hans återförening med moder natur.

Smått chockade drog vi oss tillbaka för att samla våra krafter innan vi vågade undersöka platsen närmare.

Solen Vattnet Jorden

View
Vättarna vid kristallen

Fraarath Molbag, Ciaran och Jag DaroGanAntras hade just dragit oss tillbaka för att slicka våra sår när Eilidh Ní Cairbre, Gordan och Telchar dök upp till undsättning. Padraigh “Skuggungen” såg över lägret och såg till att alla mådde bra.

Under en kort vila kunde vi berätta för de nyanlända vad som hänt. Efter kort överläggning var det tydligt att vi behövde bege oss tillbaka till kristallen som dels var intressant i sig men också var av extra vikt då den och ön den stod på verkade oberörd av den sjuka som drog fram längs kraftlinjerna. På väg tillbaka överraskades vi dock av att en mindre vättearmé dykt upp vid tjärnen. Det var en trollhövding som bars på en tron av ett gäng orcher. Det hade sällskap av en präst ett gäng småvättar och ett annat troll som utövade barbarisk förhörsmetod på en älva.

Ciaran smög utan tvekan iväg för att komma närmare och eventuellt anfalla. Vi andra följde efter. Vi lyckades överraska dem och pilar och spjut skickades mot vättarna. De små vättarna skingrades och försvann snabbt undan i buskar och skuggor. Kanske på grund av oss men kanske än mer troligt på grund av det öronbedövande vrål som hövdingen lade av. Till och med den tappre Gordan kom av sig och kunde inte bestämma sig åt vilket håll han skulle. Eilidh rusade rasande rakt in och vi andra följde efter bäst vi kunde. Vi stoppades dock av växter som verkade lyda vätteprästens kommando. För att tydligare visa på svagheter i vätte flocken lät jag ett älvaskimmer lägga sig över dem. Det hade dock föga verkan på de hemska slag hövdingen utdelade med sin ‘Stubbe på stång’ och med sin ‘Krona på snöre’. I hennes ilska och med gott skydd av 7:e legionens siste krigare kunde dock Eilidh stå emot attackerna. Själv björnade jag loss och det tycktes först skrämma en del av vättarna men sedan var det som att de dök upp i klasar från varje buske man kom nära.

Några av små vättarna försökte komma igenom vår linje och attackera Ciaran. De han dock inte mer än fram innan Fraarath tog sin sista kraft och brände ner hela utbrytarskaran.
Värre var det med det troll som rundat tjärnen och nu föll Ciaran i ryggen. Med ett kraftigt språng lämnade Ciaran stranden och sin adliga grace på strandkanten och simmade mot ön. Trollet stannade förskräckt kvar och tycktes till och med skratta åt tilltaget.

Väl på ön kunde Ciaran urskilja en konstig förvrängning av allt han såg bortom kristallen.
Han hade dock inte tid att undersöka det närmare utan skakade av sig vatten och sjögräs och intog ny skytteposition.

Striden gick vidare och när vi nedgjort alla småvättar inklusive vätteprästen tog hövdingen sin tron och gick som om leken var över och han skulle hem och äta. tur var nog det för alla våra attacker på trollen var verkningslösa.

Ute i tjärnen hade odjuret vaknat upp och de verkade mumsa i sig av de nedgjorda vättar som fallit i det svarta vattnet.

Ciaran var inte så lockad att ta med sig något av skatterna som låg vid kristallen. Särskilt inte då han läst inskriptionen på fundamentet: ‘Betala trefallt eller läma allt’
Gordan kunde dock inte låta bli så det byggdes en provisorisk bro och han tog sig ut och plockade åt sig:

Handskar
Ring
?Pannband

Efter prästen hittade vi
En dödskalle i ett halsband som verkade kunna användas för att hålla formler igång
En magisk trästav ypperlig för att bonka folk i huvudet och förträfflig för att undvika avståndsattaker.

View
Druidritualen 2
Gör om gör rätt

Padraigh “Skuggungen”, Terlach, DaroGanAntras, Ciaran, och Gordan stod där vid tjärnen och undrade vad vi skulle göra härnäst. Eilidh Ní Cairbre stöttade oss.

Att bege sig vidare tycktes vanskligt för att såret av sjukan i marken nu ledde upp i bergen och därför medförde både svårare terräng och ökande risk för problem med vättar. Ciaran verkade förstå varför vi behövde vända tillbaka till druidernas ring, men han var lite andefattig och uppgiven likt en spårhund som tvingats avbryta jakten. Vi tog vägen via vargmännen och med Gordans hjälp fick vi dem att förstå att de nu behövde göra vad de kunde för att stoppa sjukan. Han fick så när Bjarkar att tro att han själv hade kommit på att det krävdes en druidisk ritual i cirkeln för att bryta det grepp onda makter hade om kraftfältet. Shamanen tycktes dock klart oroad över andarna som var upprörda. Padraigh var villig att hjälpa till och föreslog att vargmännen kunde döda alla druiderna om själva ritualen inte riktigt funkade. Han Sprang sedan i förväg till druiderna för att förmå dem att komma till cirkeln och vara med. Druiderna ville dock inte komma till cirkeln så länge vargmännen var där och föreslog att de skulle få en av vargmännen som gisslan eftersom vargmännen höll deras lärjunge Artair fånge.

Efter visst medlande drog sig alla vargmän utom Bjarkar, shamanen och 3 kämpar tillbaka och Druiderna kom till cirkeln som Jag och Gordan försökt rena från det blod som utgjutits när ritualen gått snett. Terlach visade 7:e legionens anpassningsförmåga och tränade in sig på strid med värja. Han höll oss sällskap i cirkeln och visade stort intresse för skapelsens gåtor. Framförallt grubblade han mycket på i vilken bemärkelse man kan anse att berg lever. Vi har alla olika själsliga frågor men jag tror att han kanske har hittat sitt totem. Ciaran var lite otålig och hade kanske en svår tid när vi nu inte fortsatte jakten österut mot Sarovich. Han och Bufo höll sig utanför cirkeln förfinade konsten i att tillaga hare. I sina mörkaste stunder antydde han att jag inte var någon druid utan bara någon förvirrad skogstok. Han tycktes dock komma till slutsatsen att det är just vad druider är. Glädjande nog tycktes den insikten få honom på bättre humör.

Solen gick ner druiderna kom och cirkeln var redo. Jag och Gordan intog våra platser bland druiderna. Ritualen kunde börja.

I samma ögonblick som vi påbörjade vår stilla ceremoni reste sig en svart skugga ute över havet i väst. En enorm skugga som avgav ett fjärran dovt klagotjut. För vår del förflöt ritualen som den skulle. Naturen hittade sin harmoni. Dåliga krafter skingrades bit för bit från platsen och vi började nå kontakten med kraftfältet. Samtidigt välde dock odöda fram från havet till. Bjarkar och hans kämpar tog strid för att hindra dem från att nå cirkel. Ciaran tog position på en av stenarna i cirkeln och Terlach for fram som en furie med sin nya klinga. Padraigh hade dock mindre tur och var på väg att dras ner av den framflytande strömmen av odöda.

Goda råd var dyra jag kände hur vår ritual liksom inte räckte till, hur vi kanske bara såg ut som förvirrade skogstokar. Men varför skulle jag bry mig om Ciarans tvivel. Nej. Hans tvivel var just den inspiration jag behövde för att utföra ritualen perfekt.
- Se! Jag känner Solen Vattnet och Jorden. Jorden i cirkeln är inte längre sjuk och harmonin ska flyta i kraften.
Mitt grepp var fast, min vilja omöjlig att stoppa eller ens bromsa.
-Sjukan ska bort.
Ett grönt gott sken spred sig längs kraftens sträckning. Alla odöda i dess väg gick upp i rök på ett ögonblick. Skuggan ute över havet kved och försvann.

Våren är här naturen tillfrisknar.

Sol Vatten Jord (och BING! level 3)

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.