Dödsskuggans land

Berättelser om Stenens Hjärta
P DEFG ChCi

Nu var det dags att ta sig in i berget.

Barnarra, som är mycket mer skolad i historia, sägner och magi än Bragrek, som mest vet i vilken hur hammaren ska smällas mot städet, kan berätta lite om Thorodol i världen innan den föll, om hur kontakten mellan hennes klan och de isolationistiska dvärgarna i berget dog ut redan innan världen föll ner i mörkret.

Inte ens Barnarra kan emellertid med säkerhet berätta vad lerdvärgarna som är utplacerade i berget är för något, men hon ser namn på dvärgfamiljer och tecknet för andar eller spöken. Kanske finns där någon magi som kan varna eller berätta något för dvärgarna innanför dörren.

Inne vid den stora dörren vill de båda dvärgarna studera inskriptioner och bilder, men eftersom de är så korta i rocken behöver vi tydligen bygga ställningar så vi skickas ut för att hämta material och verktyg från både Gröndal och från den övergivna gruvan.

Fraarath och Daro som går och letar efter saker i den gamla gruvan letar också efter en möjlig hemlig ingång till Thorodol, men det verkar inte som om gruvan sträcker sig åt rätt håll. Men det är inte omöjligt att en ingång finns någon annan stans.

Några av oss andra tar med oss Bragrek till smedjan i Långbotten. Jag tror inte Bragrek vill säga det, men han blir nog lite imponerad av både smedjan och Eilidhs hantverk. Han kommer överens bättre med Eilidh än han gjort med någon av oss andra.

Efter att dvärgarna fått studera dörren några dagar, och efter att Barnarra talat med Chaelon och lite med Padraigh om arkana hemligheter berättar de följande:

  • Dvärgarna här var isolationistiska och krångliga.
  • De kan bli väldigt arga om de tycker att vi inte har uppfyllt det kontrakt som kanske upprättats med våra förfäder.
  • Dörren kan öppnas med en nyckel, det vapen som Padraigh hittare i källaren i Broburg.
  • Bragrek hade undersökt nyckeln med en smeds ögon och han var mycket imponerad, men både han och Barnarra kunde bekräfta att dess magi försvagats, laddats ur eller tryckts tillbaka.
  • Nyckeln kan fyllas med ljusmagi och om flera av oss viger en del av vår kraft åt det i en knapp månad eller så säger Barnarra att den kommer att gå att använda. Både som nyckel och som vapen att dräpa odöda med.
  • Dvärgarna innanför dörren ligger i någon slags dvala, kanske i väntan på att deras utsända ska komma tillbaka, eller kanske på att lergubbarna ska upptäcka att världen nu har rätt betingelser.
  • De gömde nyckeln till berget när de förseglade det och gick i dvala.
  • De skickade ut sju rådiga dvärgar eller grupper av dvärgar för att hålla koll på världen. Vi vet ungefär vart de har tagit vägen.
  • Det kanske finns 800 dvärgar i berget.

Ett av dvärggruppernas mål var Silpeth, en plats helt utan magi, i punkten där kraftlinjer flera kraftlinjer möts och tar ut varandra. Dit kanske vi kan ta oss, det ska inte vara så långt bort, men det kan vara farligt. Padraig sjunger en lustig visa om Silpeth och de monster som härjar runt det. Det är nämligen så att för att kunna vara helt försvunnen så har magin blivit starkare än vanligt i områdena runt Silpeth. Vad starkare än vanligt betyder i världen som den ser ut nu är inte så svårt att föreställa sig.

Vi får också veta att det är dessa dvärgars magi som utgör en del av skyddet runt Gröndal, men att det skyddet också är till för att hålla människorna inne, lite som ett boskapsstängsel. Kanske ville de att människorna skulle vara kvar i dalen för att utföra någon syssla eller för att hålla stället levande tills dess att de orkade ut.

Jaja, men nu har vi letat och tittat och pratat länge. Nu ska vi ge oss iväg till Morrigan. Vi tänker skynda oss över benfälten, eftersom vi mestadels brutit den onda magin där och eftersom vi är så vana att ta oss runt på ställen som är farligare. Jag har för mig att Fraarath pratade om att stjärnorna och månarna ska lysa på ett speciellt sätt. Det lär väl vara bra då, eftersom vi kan behöva lite ljus om vi ska kunna vandra sent.

View
Åter i Gröndal på väg mot Stenhjärta

Daro funderade en stund över vad inskriptionerna på staven egentligen betydde, men eftersom han inte var säker och eftersom staven fortfarande satt fast lämnade vi både den och druiderna vid cirkeln åt sitt öde, tills våra äventyr tar oss tillbaka dit.

Vi tog oss förbi Donnemara på vägen hem mot Gröndal, så jag passade på att ta mig i förklädd i skepnad av en köpman. Jag ville både ta reda på vad som pågick i styret av staden och ordna en vagn åt de stackars dvärgarna som inte alls trivdes med att vara ute på dagen.

Jag fick tag i både information och en vagn, men ingen häst eller åsna, så stackars Eachna fick sänka sig till att vara ett simpelt dragdjur. Jag fick veta att det är tre olika vampyrer som har försöker sätta tänderna i stadens styre. Elizabetha, Graf Conrad och en till vampyr som köpmannen jag pratade med inte visste namnet på. Det verkade i alla fall som om Conrad ville att de skulle ha en enad front mot nekromantikerna, men att de andra två kämpade lite inbördes om att ha högst ställning. Jag tror att anledningen till att Conrad ville ha en enad front är att det redan är han som är det högsta hönset och att han inte vill att de andra ska få för mycket makt själva.

Den vidare färden mot Gröndal var ganska händelselös, i alla fall tills vi kom till den delen av skogen där ingången till Gröndal ligger. Där hade någon försökt att gömma dalens grönska genom att stoppa ner lite döda träd och sådant vid vägen. Jag och Daro tog oss in den vägen medan de andra fortsatte med vagnen mot Källsprånget.

Strax efter att vi gått in i skogen möttes vi av varnande klapperskallar, skapade med trollmagi, som annonserade vår närvaro. Halvvägs upp till dalen var ett kalhygge och ett pallisadbygge. Det var inte klart, men det var på ganska god väg och det såg gediget ut. Pallisaden var uppförd på den linje där dvärgarnas skyddande magi började, en magi som enligt Daro var starkare nu än förut. Llyr, en man ur militian, tog emot oss och gav oss middag innan vi fortsatte upp mot dalen. Llyr berättade också att Eilidh hade slutit någon slags förbund

Daro stack iväg för att prata med sina syskon och när jag träffade honom igen berättade han följande. Mina syskon har utvecklats och de har börjat känna av mer av världen. AntoDarGantras och AntoGanDaras (förmedlare av visionen respektive kunskap om magin) har piggnat till och gett sig av från dalen. De kände att vad de sökte doldes som om en slöja hängde i vägen. Synd att de inte var kvar det hade varit trevligt att träffa dem och få höra deras funderingar. Det får dock ses som ett gott tecken att de söker och till och med vågat lämnat gläntans trygghet. Det är också lovande att DaroAnGantras inte längre kan hålla dem tillbaka. Kvar hos Urek fanns nu endast DaroAnGantras som även nu tycker att jag lägger för mycket tid på djuren och i synnerhet människorna. Hon tycker att de har haft sin tid och ställt till med nog. Hon tror inte att demoner hotar hela vår existens och att människorna är de enda som kan befria gudarna och sedan bidra till att ställa saker till rätta. Tjat lär inte få henne att ändra sig men jag hoppas AntoDarGantras och AntoGanDaras kan se mer om vad som händer och kanske övertyga henne om att det inte duger att gulla runt med växterna i Gröndal. GantoAnDaras skulle säkert kunna hjälpa en del om han bara inte var så sävlig. Kåda i kolan kan man minst sagt säga. Men han var snäll och lycklig som vanligt och verkade fortfarande lyrisk över att Vårfrun varit här nyss. När jag frågade om det förklarade han att hon visst dragit iväg härifrån då när vi släppt henne lös men att det ju var alldelens nyss. Åhh kanske inte ska förvänta oss någon djupare insikt från honom de närmaste åren! Jag som vaknade först har ju sett de andra gå igenom en sävligt period men han och GantoDarAntras tar sin tid att komma vidare och få upp fart. de kanske aldrig riktigt kommer igång. I en lång utläggning som tog bortåt en timme lyckades de förklara att mina syskon tillsammans kommit fram till att det använts en del magi i dalen. Både mänsklig och fey men att det inte varit någon nekromantisk aktivitet sedan vampyrerna fördrevs. Magin hade formligen forsat fram vid vårfruns frisläppande och hade därefter stabiliserats på en lugnare nivå. På sistone hade de dock märkt av en försvagning.

(att två av dem hade gått ut i världen för att leta efter svaret på världens magi, något som var svårt att göra från dalen då dess skyddande magi fördunklade deras syn. Han får veta och känner kanske själv också att Vårfruns magi har lämnat dalen till viss del och magin här är kanske lite mer som förr. Kanske går magin till viss del åt för att ge kraft åt någon slags besvärjelse?)

Jag kom till slut upp till Långbotten där Eilidh just hade avslutat middagen i långhuset för de som arbetat åt byn. Där var också Keela, så jag försökte berätta det jag hade att säga och ta reda på det jag ville veta så fort som möjligt.

Eilidh berättade om pallisaden, om överenskommelsen med trollen, om skörden och om förberedelserna för det krig som med stor sannolikhet nalkas. Stämningen verkade mycket god i dalen med mycket lite osämja mellan familjer och byar. Alla jag pratade med var nöjda med Eilidhs styre. Emellertid fick jag känslan av att det var något med dalens magi som Eilidh inte ville prata om. Är det hon som använder dalens magi för något ändamål? Varför vill hon inte berätta om det för mig och Daro? Jaja, jag kände att det fick visa sig tids nog, jag hade inte tid att tjafsa om det. Keela väntade ju på mig.

View
Math

Elddemonerna positionerar sig sakta runt oss och den mäktiga skugga som står vid altaret. Jag försöker tala med skuggan, som nog måste vara Math Mathonwy, förrädaren. “Var hälsad mäktige Math, herre över det arkana och den uråldriga kunskapens förvaltare! Jag är Gordan härförare i Morrigans första fiann”. Men mina ord hörs knappt, det är som om denna gudsförgätna dimension suger kraften ur dem. När i stället Chaelon kliver fram och ropar sin hälsning ljuder hans röst klart.

Math slår sin stav i marken tre gånger och börjar skina, starkare och starkare tills vi bländas helt, för att då slockna och ta fysisk form! “Vad gör ni här?”

Daro och Chaelon börjar båda prata om den rena magin, balansen och nekromantin. Math ber Daro att vara tyst och talar med Chaelon, vars mästare han känner. I förbifarten förolämpar han Morrigan. Tror jag. Eller? I alla fall berättar han att han är upptagen med att ställa världen till rätta och att han visserligen var med och ställde till alla de problem vi nu har med världen, men det var enligt honom för att den inte skulle förintas helt. Eller hur.

Vi vill ta reda på andra gudar som kanske kan hjälpa honom, för han avfärdar visst Morrigan. Gudar som han kanske kan få hjälp av är Goibhnu och Lugh. Men Goibhnu är långt bort och Lugh är i demonernas domän. I Goreas, de fasansfulla länder söder om Sinsearach där demonologin är förhärskande i stället för nekromantin.

Padraigh visar ivrigt morgonstjärnan han hittade i Sarovics skattkammare, men Math ber honom tala med dvärgarna, eftersom det är deras. De blir överväldigade och intresserade. De kommer säkert att kunna hjälpa oss att väcka liv i dess slumrande magi. Och förresten så förtrollar Math Chaelons trollerikula så att den blir ännu mer magisk.

Men nu måste vi lämna den här platsen. Elden och demonerna håller på att ta över. Vi ställer oss nära altaret och världen vrids. Vi står vid ett nytt altare, likadant, men kanske annorlunda. Vi är i alla fall på en annan plats, långt långt söderut. Här finns det också skyddade platser, likt Gröndal. I övrigt är nog världen sig ganska lik här.

Vi frågar om Fahls sten och de andra artefakterna som vi letar efter. Den var i Rath Fahl förut, men efter att Goterna kom kan den ha blivit flyttad. Så den kan vara lite var som helst, men den som ställer sig på stenen blir i alla fall kung.

Sedan pratar vi lite om fomorerna och Crom Cruachan. Det gör att vi definitivt får Maths uppmärksamhet och blek om nosen bönar han oss att be Morrigan om hjälp.

Rummet skiftar igen och vi kommer till ett likadant altare igen. Men här kan växtlighet ses tränga sig ner från portalen som går till vår värld. Vi är vid stencirkeln är Ureks stav sitter planterad.

Vi kommer ut och träffar druiden som vi lämnade där för någon månad sedan och vi talar lite. Han är barkbäng och vi får inte så mycket vettigt ur honom. Staven sitter fast.

För den delen fick vi av Math veta att det inte elddemoner vi släppte lös ur bordet vid trollkarlens torn, utan manifestationer av förlorade förtvivlade själar. Som vi släppt lös. Undrar vad vi kan göra för att sona det brottet. För det är väl fortfarande vi som hjälper världen?

View
In i Eldrikets Grotta

Vi blickar ut ut över de konstiga stenkuberna. Finns det portaler i slutet av alla spröt, undrar Fraarath. Ingen har svar.

Bragrec och Barnarra tittar storögt de med, men inte förskräckt. De verkar vara av bra virke, även om de pratar på vers.

Det doftar svavel, känns varmt men inte obekvämt. Luften är ändå ganska frisk. Det luktar lite som en nykastad eldboll. Det är definitivt en annan värld, och elden är magisk.

Chaelon noterar frenetiskt och mäter maginivån och dess konsistens. Det här är en oerhört intressant plats. Mätaren slår åt alla håll, nästan samtidigt.

Bragrec säger att det nog inte är en älvskapelse, det här är nog äldre. Det är det tredje folkets skapelse. Liksom de gamla stencirklarna.

Är det här riktiga världen eller inte. Finns det en gud här? Är det från den här dimensionen vi kan föra tillbaka riktig magi? I Gröndal har naturmagin kommit tillbaka, härifrån kan vi återställa elementarmagin? Här regerar i alla fall eldmagin, om än att magin känns mer brutal än elegant, yxig och inte sirlig. Den passar rätblockens arkitektur.

Klart vi ska framåt och nedåt, om vi kommer upp igen får vi se, annars finns det nog en annan väg säger Chaelon och börjar klättra. Och det är ju så stärkande här, fantastisk magisk känsla. De andra verkar lite mer tveksamma.

Barnarra provar att gå över kanten, och det går. Hon står i 90 grades vinkel utan att ramla. Chaelon provar direkt, de andra kommer efter. Det känns som plan mark åt alla håll, och nu är lavagolvet en lavavägg. En eldbolt senare konstaterar vi att lavapelaren nu går rakt mot oss ut från väggen.

Det rör sig lite i lavan, trögflytande.

När vi går mellan block så genereras ljuspulser, speciell när Barnarra och Chaelon rör sig. Som att det blocket vi är på blir det aktiva och utsöndrar energi. Vissa rätblock svävar fritt, och ibland träffar de varandra och glider igenom utan krock. Alla block rör sig, även de som bygger vårt spröt. Längre fram är det till och med en glipa mellan dem.

Fraarath observerar att lavan verkar stiga. Är nog inte ett bra tecken. Eller? Det är ju ändå så fint här, och skönt. Kanske ett gott tecken att det blir mer lava, kanske att energin spiller över till våran vanliga värld om den når taket. Kanske?

Chaelon ber alla att väntar lite, han plockar fram sin glaskula och den lilla flamman lyser upp. Han mediterar och blickar in i elddimensionen.

Längre fram se han en stor sal med block. Oregelbundet formad. I mitten en plattform, och på den något form av tempel. En stencirkel av svarta rätblock i mitten. Ett som ett altare i mitten, det pulserar starkare än andra. Det finns varelser av lava här, stora som de ärade döda. De har vapen och sköldar och ser ut som svarta brända elddemoner, när det rör sig blottas deras inre eld ut i lavahuden. De verkar prata om något, och gestikulera. Flera är samlade runt altaret. Det lyser mest åt hållet vi kommer från.

Framåt och vidare, det här måste undersökas. Kanske att det är en gudom här?

Vi närmar oss sakta men säkert. Templet är inte så stort. Det är varmare här. Men, jäklar, vi är upptäckta, några magmabestar närmar sig. De utstrålar hetta och anfaller – strid utbryter.

Chaelon provar en eldbolt, de blir glada, som om någon kastar maskrosblad på en kanin. Fraarath provat en sacred flame, de reagerar men den verkar inte ge full effekt. Vi strider i flera vinklar. Högst förvirrat.

Fraarath och Chaelon står kvar och fightas tillsammans med dvärgarna. Den tappra riddaren Gordan flyr tillsynes striden, men det var bara en strategisk manöver och han anfaller dem i ryggen.

De går långsamt, och slår inte så bra. En tar sig uppåt längs blocksprötet, Chaelon flyger ikapp och blastar den. De andra bekämpas på plats, några retirerar.

Men fasa, de slår ihop sig, till något lite större och styggare lavabestar. Vi måste ner till templet!

Vi når ner till altaret, magmademonerna retirerar men cirkulerar runt oss. Några börjar klättra upp vägen vi kom ifrån. Ännu fler har smält samman och blivit ännu större med flera extremiteter.

Vid altaret är det någon form av gestalt, vi ser de glödande konturerna av en storväxt spöklik herre med skägg. Den står lutad över altaret….

/CnC

View
Ner i Gruvan, ut ur Världen

Nu är det till slut dags att göra lite lön för mödan, för nu ska vi till gruvan för att ifrågasätta de korrumperade leveranserna.

Vi pratar med gruvans förman, Garreth, som är ganska oförstående, men ändå mån om att vara till lags.

Jag berättar för dem att metallen har blivit dålig på grund av inflytande från elddemonerna i berget här i närheten, men de vill inte lyssna, så det pratar och funderar länge tills de efter lång tid nästan kommer fram till att metallen har blivit dålig på grund av inflytande från elddemonerna i berget här i närheten.

Vi ger oss i alla fall ner och tittar. Hela vändan i gruvan slutar med att vi hamnar i en annan värld, kanske litegrann på samma vis som man hamnar i en annan värld när man ger sin ner i en alvkulle.

Vi hamnar allihop, inklusive Bragrek och Barnarra, i eldens och järnets värld, ståendes på en hängande labyrint av hopsittande stenkuber i underliga formationer.

View
Caer Bodwin

Byn som vi har kommit till, Caer Bodwin, kan beskrivas som en gammal fästning i sten. Den verkar vara byggd före världens fall med vanlig sten, inte det svarta glas som fästningen i Arbley.

Vi pratar med Bragrek och Barnarra om världen, om fomorer, om dvärgarnas gamla bosättningar. Deras legender stämmer överens med de fragment av kunskap vi har med oss från Gröndal, men de har en större del av berättelsen, med mindre luckor.

De berättar om de två drakarna som var alltings ursprung. Ur deras andedräkt och blod föddes det första folket. Detta folk kunde lugna drakarna så att de lade sig på världen och drakarna bildade land, omgivna av hav. Det land var emellertid fomorernas värld och det var då de fördes ned under jorden tillsammans med sin herre.

Det första folket försvann sedan, kanske förgjordes de av fomorerna. Det andra folket som kom till Avalon, landet på drakarna, var jättarna, en slags släktingar, eller kanske förfäder, till alver och dvärgar. Det var jättarna som skapade det magiska kraftnätet över Avalon, med stencirklar och kraftnoder.

Efter jättarna var det trollfolkens, Fir Bolgs, tid. De krigade mot fomorerna under lång tid, mot slutet tillsammans med Tuatha de Danann, och de segrade till slut.

Efter att fomorerna besegrats började Fir Bolg och Tuatha De Danann kämpa om makten i Avalon och ett krig utbröt, ett krig som slutade med att makten hamnade hos Tuatha De Danann medans Fir Bolg fick nöja sig med att röra sig i världens utkanter, i skogar och berg.

Avalon delades in i fyra riken, med varsin skatt och varsin huvudstad. Över alla dessa riken regerade en högkonung. De fyra städerna var Finneas, Mureas, Faleas och Goreas och de fyra skatterna var Nuadas svärd, Dagdas kittel, Fahls sten och Lughs spjut.

Efter en lång tid kom människor till Avalon och världen delades upp mellan älvfolken och människorna på så vis att människorna fick översidan och älvfolken fick ”undersidan”, alltså de kullar och de magiska platser där de nu befinner sig.

Det var när de flyttade under mark som de olika älvfolken fick sina särskiljande karaktäristiska drag.

Ja, om detta talar vi dels under resan, men också under vår vistelse på O’Malley’s, som är det värdshus vi tar in på i Caer Bodwin.

Utanför byn är för närvarande en stor militär styrka förlagd, bestående av både levande människor och odöda. Inne i byn finns det också soldater med vad som måste vara Caer Bodwins eget tyg.

Men vi var i alla fall på O’Malley’s och det blev fest. Bragrek kom ut en smula ur sitt skal och började prata om whiskey, som är en bränd dryck på maltjos, mycket godare än den vi fick tag på i NNs källare i Gröndal och trots att den så klart är fördömd tror jag att det får anses godtagbart att dricka och njuta.

Vi drar runt i Caer Bodwin för att smaka på olika whiskey, bl.a. på den taverna där många soldater från kompaniet utanför byn, Drumnals kompani, verkar hålla till. Men de är inte så modiga att de vågar ställa upp på varken dryckestävling eller slagsmål.

View
Andar i Natten
E ChFG CiDP

Mitt i natten ger vi oss av. Dvärgarna vill inte färdas genom staden under dagtid då de inte vill väcka uppmärksamhet.

Vi ser skepnader i dimman, men det kanske bara är en vaktpatrull. Jo, det var det nog, för en kort stund senare stoppas vi av en patrull som vill se bevis på att vi får färdas på natten. Innan jag hittar rätt ord för att sätta dem på plats har Bragrek fiskat fram dokument som gör dem nöjda, så att de låter oss fortsätta vår färd.

Men nu ser vi mer skepnader i dimman och denna gång är det inte vakter! Andar flockas runt oss och världen blir kall. Nej, jag måste bort härifrån, bort från kylan, ut ur staden! Jag sansar mig bara en bit från vagnen och när jag vänder mig om ser jag Fraarath lysa med Bels ljus! De skuggskepnader som omger vagnen blir tydligare. Det är skepnader av utmärglade, desperata människor, desperata i sitt sökande efter en förnimmelse av den livskraft de en gång själva hade. De tvingas bort av Bels ljus, men minnet av deras närvora förmörkar natten ytterligare.

Vi kommer till slut fram till vaktposten vid stadens portar, Bragrek visar sina papper och berättar att vi ska till Caer Bodwin. De tittar också på oss andra och de inresepapper vi fick i Glaistin. Eftersom Chaelon tagit sig in på annat sätt får han också ta sig ut på annat sätt. Genom påverka kaptenens sinne med magi lyckas vi till slut ta oss ut, allihop.

Bragrek och Barnarra vill ta sig bort från staden innan det kan bli tal om att stanna för att äta lunch. De som vi märkt tidigare väldigt försiktiga med var och hur de träffar människor. Jag tycker att de kunde vara lite mindre blyga med sina gulliga kalufser i klara färger.

Vi tar oss i alla fall österut i god fart, upp längs floden och vi möter en del dragdjur som drar pråmar från bergen. Mot kvällen väljer vi att forcera marchen för att hinna fram till nästa värdshus, Den Dansande Sparven. Fast jag kan inte tänka mig att någon sparv vill dansa här i det fördömda riket. Det är sent på kvällen när vi kommer fram men vi hinner i alla fall få i oss middag som väl är tillräckligt god och mättande. Och fördömd.

Efter en stund visar det sig att vi inte var de enda som var ute och reste sent denna kväll, för när vi nästan har avslutat vår kvällsvard kommer en till resenär in. En stor krigare med dödskallemask, en mask som dock inte skyler hakan och kinden där skinnet och köttet ser ut att vara skrumpnat, nästan torkat. Det ser ut som krigaren som betraktade oss när vi slogs mot de odöda som ville sätta käppar i hjulet för lasten av flaskor som vi skyddade tillsammans med Silverspjuten.

Skyddade av Chaelons trollformler sover vi och natten förlöper utan några speciella händelser.

Under frukosten pratar vi med värdshusvärden och han kan berätta för oss att krigaren var Bran, eller Herr Bran som de säger. Han är en mäktig krigare som enligt legenden slogs vid “skaparens“, Caeltes, sida på svarta stjärnans dag, dagen då världen föll.

Vi lämnar Sparven och fortsätter åt sydöst, fortfarande längs en flod från bergen. Längs vägen löper också ett band av monoliter som emellertid verkar vara mindre kraftfulla ju längre från Arbley vi kommer.

Efter en och en halv dag når vi till slut Caer Bodwin, vår destination.

View
Spikar till slut
E ChDG CiFP

Beitris ska ta oss till smeden Nuvuik, en av dvärgarnas mästersmeder. Vad jag har förstått isolerar sig gärna dvärgarna, så det är inte alla förunnat att få besöka dem på det här viset. Hon visar oss till ett åttakantigt hus, lågt och brett.

Vi blir insläppta och visade till ett rum där vi träffar tre personer, små som barn, men med vuxna anletsdrag. De påminner lite om alverna vi träffade i minnet av Finneas, bara väldigt mycket mindre.

Vi introducerar oss och de presenterar sig som Nuvuik (en gammal man med vitt hår), Barnarra (en rödhårig kvinna som verkar vara svärdotter till Nuvuik) och Bragrek (en rödhårig hetsporre, son till Nuvuik och alltså make till Barnarra)

Nuvuik betraktar oss, eller kanske snarare inspekterar oss på något vis. Han kan se att Chaelon har kopplingar till elden, han tycker att han hör Morrigans röst i mitt öra och han noterar att Daro på något vis har ett hjärta av trä.

Daro överräcker hänget han hittade bland de döda dvärgarna uppe vid statyn mellan Gröndal och Donnemara. De känner igen det som en famlijeklenod har jag för mig och de tackar för det.

Vi berättar om Thorodol och Finneas och de finner det intressant. Nuvuik hävdar till och med att han var i Finneas i sin ungdom. Han berättar också att Thorodol varit stängt länge, att det redan varit stängt en tid när världen föll.

Barnarra och Nuvuik överlägger på dvärgiska och de ber oss att komma tillbaka senare.

På eftermiddagen får vi ett meddelande via Beitris och vi får träffa Bragrek hos henne efter stängning. Bragrek berättar att de bestämt sig för att inspektera en av de gruvor som leverar malm till deras smide. De senaste halvåret har kvaliteten på malmen sjunkigt och de vill veta varför. Oss vill de ha med som eskort, då de sett att även om vi inte berättat allt om oss själva så har vi varit uppriktiga och hedervärda.

De vill åka redan i natt, för att inte göra så mycket väsen av sig.

Emellertid ber vi dem om hjälp med Chaelons tillstånd, eftersom han mår dåligt av alla de nekromantiska energierna här. Det hela slutar med att dvärgarnas alkemist slår in spikar i våra bröst. Det kommer att ta några dagar säger han, men snart kommer allt det onda ha sugits ut ur våra kroppar.

Därefter är vi redo för avfärd.

View
Mer funderingar i Arblay
E ChDFG CiP

Fraarath ägnar sig åt att få en djupare förståelse för Bels plan och vilja, men det är alltid svårt att veta vad gudar vill. Särskilt när de ligger fjättrade.

Han försöker också förstå hur invånarna i Sinsearach ställer sig till religion, om de känner till de riktiga gudarna. De verkar egentligen inte känna till gudarna, ibland med undantag för Arawn. Det närmaste religion de kommer är vördnaden de har för dödermännen och -kvinnorna.

I sitt sökande får han också berättat för sig om de andar som rör sig i Arblay på natten, andar som försöker besätta alla de träffar på, för att sedan förtära deras själ. Detta slutar ibland med att offret blir något som liknar en vampyr, som söker att suga energi ur andra.

Chaelon söker svar i sina böcker. Jag antar att det gick bra eftersom vi såg till honom ganska lite under veckan. Ja, förutom när han kommer ut ur rummet för att gå runt i staden och mäta… något. Han mäter åt sina mästare. Stadens ungar identifierar honom som en filur och nyfikna följer de efter honom. Han känner sig även bevakad av någon annan, men kan inte riktigt komma på vem eller vad det är.

De mätresultat som Chaelon delar med sig av handlar om att mycket ond energi kanaliseras in till Sinsearach, men även att magin trots detta är stark även här. Han börjar också må ganska dåligt, påverkad av Sinsearachs miasmor.

Daro berättar om sina resor upp till druidernas cirkel och vi får veta att havet är friskare än land. I alla fall så länge man inte är för nära botten. Ondskan verkar sitta i marken, men den strömmar även som stråk i havet. De demonvalar vi hört talas om simmar i stråken och låter sig födas av den magin. De verkar ha olika typer av lyddjur som följer dem.

Han berättar också om staven som han fortfarande står i druidernas cirkel. Den har rotat sig, men kommer att behöva stå där ganska länge innan den har fyllts av kraften från platsen. Det kan nog gå fortare om Daro själv var där, men för stunden får det räcka med att den bevakas av druiderna.

Själv försöker jag hitta kontakter i Sinsearach som vi kan korrespondera med även när vi inte är här. Jag får kontakt både med Allistair, från Silverspjuten, men även med Beitris, en järnhandlare (och antagligen även smugglare). Hon lovar också att introducera mig till dvärgarna i Arblay.

View
Utforskare, Infiltratörer och Sagor
E DG ChCiFP

Vi stannade i Arblay en tid, för att skapa oss en bättre bild av Sinsearach, för att lära oss mer om magin och samhället och för att lära oss mer om andra delar av världen än de vi känner.

Daro spenderade en stor del av tiden i form av olika djur som kan simma. Han simmade långt i sitt sökande på havets själ. Han pratade med naturen och letade efter platser där ondskan inte var lika framträdande. Jag tror att han lärde sig mycket, även om han inte träffade något av havens urväsen, som han drömt om. Jag tänker mig också att han reflekterade över hur så vrickade proportioner på Daro, Ganto och Anto ändå kunde kännas så naturliga. (5 på slag om leveling)

Druiden for också runt på land, för att ta reda på hur magin i obeliskerna fungerar och kanske hur den magin skulle kunna störas. Även om han inte direkt hittade en svaghet att utnyttja så vet han nu mer än tidigare. (16 på Arcane)

Själv gick jag in i min roll som Dux Nevhen av Legio IX Hispania, och även om jag var lite osäker på detaljerna, om jag kom ihåg namnet rätt och om vi kan få dem att tro på Finneas, så verkar saker falla på plats och jag tror till och med att ryktet om oss börjar sprida sig en aning. Alistair verkade få stort förtroende för oss och jag tror att vi kommer kunna korrespondera med honom även efter att vi har lämnat Sinsearach. (25 på Deception)

Vi hörde också en del rykten om landet i söder, det demoninfesterade Adhfhuafaireacht. Där hade inte alltid varit nattsvart, utan där hade tidigare en stad legat, Gliondar.

Snart efter katastrofens början hade en del av de blivande nekromantikerna tagit sig söderut för att utvidga sin domän och stärka sin magi. Det berättas att det var där de första försöken att skapa ett magiskt nätverk för att kanalisera den mörka magin gjordes. I berättelserna kunde de i Gliondar skapa magi till synes nästan helt utan att röra vid nekromantin. Men magikerna var ändå sådana som i någon form accepterat nekromantin och med detta följer alltid högmod. Efter de första lyckade experimenten rusade de framåt förblindade av törst på kunskap och makt. Den skevhet i magin de orsakat verkade öppna en reva i världen, ur vilken demoner vällde. Staden de grundat, denna spirande ö av hopp i en hav av armod, var snart belägrad från alla håll. Det berättades att en enda människa överlevde belägringen, en budbärare på jakt efter förstärkningar och magiska artefakter att använda i stadens försvar. Det var han som fört med sig berättelserna som fortfarande berättas på världshus i Sinsearach, de tragiska berättelserna om hjältarna från stadens alla skikt som slutit upp som en för att rädda sitt hem, hjältar som bågskytten Eileen, riddaren Osvith och smugglaren Myrnia. Hjältar som alla föll när Gliondar jämnades med marken och blev till Adhfhuafaireacht.

Det verkar som om historierna skiljer sig ganska mycket åt och jag tror att de är långt från sanningen. Sant är i alla fall att demoner finns i Adhfhuafaireacht och att det antagligen är nekromantikerna som väckt dem.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.