Dödsskuggans land

Caer Bodwin

Byn som vi har kommit till, Caer Bodwin, kan beskrivas som en gammal fästning i sten. Den verkar vara byggd före världens fall med vanlig sten, inte det svarta glas som fästningen i Arbley.

Vi pratar med Bragrek och Barnarra om världen, om fomorer, om dvärgarnas gamla bosättningar. Deras legender stämmer överens med de fragment av kunskap vi har med oss från Gröndal, men de har en större del av berättelsen, med mindre luckor.

De berättar om de två drakarna som var alltings ursprung. Ur deras andedräkt och blod föddes det första folket. Detta folk kunde lugna drakarna så att de lade sig på världen och drakarna bildade land, omgivna av hav. Det land var emellertid fomorernas värld och det var då de fördes ned under jorden tillsammans med sin herre.

Det första folket försvann sedan, kanske förgjordes de av fomorerna. Det andra folket som kom till Avalon, landet på drakarna, var jättarna, en slags släktingar, eller kanske förfäder, till alver och dvärgar. Det var jättarna som skapade det magiska kraftnätet över Avalon, med stencirklar och kraftnoder.

Efter jättarna var det trollfolkens, Fir Bolgs, tid. De krigade mot fomorerna under lång tid, mot slutet tillsammans med Tuatha de Danann, och de segrade till slut.

Efter att fomorerna besegrats började Fir Bolg och Tuatha De Danann kämpa om makten i Avalon och ett krig utbröt, ett krig som slutade med att makten hamnade hos Tuatha De Danann medans Fir Bolg fick nöja sig med att röra sig i världens utkanter, i skogar och berg.

Avalon delades in i fyra riken, med varsin skatt och varsin huvudstad. Över alla dessa riken regerade en högkonung. De fyra städerna var Finneas, Mureas, Faleas och Goreas och de fyra skatterna var Nuadas svärd, Dagdas kittel, Fahls sten och Lughs spjut.

Efter en lång tid kom människor till Avalon och världen delades upp mellan älvfolken och människorna på så vis att människorna fick översidan och älvfolken fick ”undersidan”, alltså de kullar och de magiska platser där de nu befinner sig.

Det var när de flyttade under mark som de olika älvfolken fick sina särskiljande karaktäristiska drag.

Ja, om detta talar vi dels under resan, men också under vår vistelse på O’Malley’s, som är det värdshus vi tar in på i Caer Bodwin.

Utanför byn är för närvarande en stor militär styrka förlagd, bestående av både levande människor och odöda. Inne i byn finns det också soldater med vad som måste vara Caer Bodwins eget tyg.

Men vi var i alla fall på O’Malley’s och det blev fest. Bragrek kom ut en smula ur sitt skal och började prata om whiskey, som är en bränd dryck på maltjos, mycket godare än den vi fick tag på i NNs källare i Gröndal och trots att den så klart är fördömd tror jag att det får anses godtagbart att dricka och njuta.

Vi drar runt i Caer Bodwin för att smaka på olika whiskey, bl.a. på den taverna där många soldater från kompaniet utanför byn, Drumnals kompani, verkar hålla till. Men de är inte så modiga att de vågar ställa upp på varken dryckestävling eller slagsmål.

View
Andar i Natten
E ChFG CiDP

Mitt i natten ger vi oss av. Dvärgarna vill inte färdas genom staden under dagtid då de inte vill väcka uppmärksamhet.

Vi ser skepnader i dimman, men det kanske bara är en vaktpatrull. Jo, det var det nog, för en kort stund senare stoppas vi av en patrull som vill se bevis på att vi får färdas på natten. Innan jag hittar rätt ord för att sätta dem på plats har Bragrek fiskat fram dokument som gör dem nöjda, så att de låter oss fortsätta vår färd.

Men nu ser vi mer skepnader i dimman och denna gång är det inte vakter! Andar flockas runt oss och världen blir kall. Nej, jag måste bort härifrån, bort från kylan, ut ur staden! Jag sansar mig bara en bit från vagnen och när jag vänder mig om ser jag Fraarath lysa med Bels ljus! De skuggskepnader som omger vagnen blir tydligare. Det är skepnader av utmärglade, desperata människor, desperata i sitt sökande efter en förnimmelse av den livskraft de en gång själva hade. De tvingas bort av Bels ljus, men minnet av deras närvora förmörkar natten ytterligare.

Vi kommer till slut fram till vaktposten vid stadens portar, Bragrek visar sina papper och berättar att vi ska till Caer Bodwin. De tittar också på oss andra och de inresepapper vi fick i Glaistin. Eftersom Chaelon tagit sig in på annat sätt får han också ta sig ut på annat sätt. Genom påverka kaptenens sinne med magi lyckas vi till slut ta oss ut, allihop.

Bragrek och Barnarra vill ta sig bort från staden innan det kan bli tal om att stanna för att äta lunch. De som vi märkt tidigare väldigt försiktiga med var och hur de träffar människor. Jag tycker att de kunde vara lite mindre blyga med sina gulliga kalufser i klara färger.

Vi tar oss i alla fall österut i god fart, upp längs floden och vi möter en del dragdjur som drar pråmar från bergen. Mot kvällen väljer vi att forcera marchen för att hinna fram till nästa värdshus, Den Dansande Sparven. Fast jag kan inte tänka mig att någon sparv vill dansa här i det fördömda riket. Det är sent på kvällen när vi kommer fram men vi hinner i alla fall få i oss middag som väl är tillräckligt god och mättande. Och fördömd.

Efter en stund visar det sig att vi inte var de enda som var ute och reste sent denna kväll, för när vi nästan har avslutat vår kvällsvard kommer en till resenär in. En stor krigare med dödskallemask, en mask som dock inte skyler hakan och kinden där skinnet och köttet ser ut att vara skrumpnat, nästan torkat. Det ser ut som krigaren som betraktade oss när vi slogs mot de odöda som ville sätta käppar i hjulet för lasten av flaskor som vi skyddade tillsammans med Silverspjuten.

Skyddade av Chaelons trollformler sover vi och natten förlöper utan några speciella händelser.

Under frukosten pratar vi med värdshusvärden och han kan berätta för oss att krigaren var Bran, eller Herr Bran som de säger. Han är en mäktig krigare som enligt legenden slogs vid “skaparens“, Caeltes, sida på svarta stjärnans dag, dagen då världen föll.

Vi lämnar Sparven och fortsätter åt sydöst, fortfarande längs en flod från bergen. Längs vägen löper också ett band av monoliter som emellertid verkar vara mindre kraftfulla ju längre från Arbley vi kommer.

Efter en och en halv dag når vi till slut Caer Bodwin, vår destination.

View
Spikar till slut
E ChDG CiFP

Beitris ska ta oss till smeden Nuvuik, en av dvärgarnas mästersmeder. Vad jag har förstått isolerar sig gärna dvärgarna, så det är inte alla förunnat att få besöka dem på det här viset. Hon visar oss till ett åttakantigt hus, lågt och brett.

Vi blir insläppta och visade till ett rum där vi träffar tre personer, små som barn, men med vuxna anletsdrag. De påminner lite om alverna vi träffade i minnet av Finneas, bara väldigt mycket mindre.

Vi introducerar oss och de presenterar sig som Nuvuik (en gammal man med vitt hår), Barnarra (en rödhårig kvinna som verkar vara svärdotter till Nuvuik) och Bragrek (en rödhårig hetsporre, son till Nuvuik och alltså make till Barnarra)

Nuvuik betraktar oss, eller kanske snarare inspekterar oss på något vis. Han kan se att Chaelon har kopplingar till elden, han tycker att han hör Morrigans röst i mitt öra och han noterar att Daro på något vis har ett hjärta av trä.

Daro överräcker hänget han hittade bland de döda dvärgarna uppe vid statyn mellan Gröndal och Donnemara. De känner igen det som en famlijeklenod har jag för mig och de tackar för det.

Vi berättar om Thorodol och Finneas och de finner det intressant. Nuvuik hävdar till och med att han var i Finneas i sin ungdom. Han berättar också att Thorodol varit stängt länge, att det redan varit stängt en tid när världen föll.

Barnarra och Nuvuik överlägger på dvärgiska och de ber oss att komma tillbaka senare.

På eftermiddagen får vi ett meddelande via Beitris och vi får träffa Bragrek hos henne efter stängning. Bragrek berättar att de bestämt sig för att inspektera en av de gruvor som leverar malm till deras smide. De senaste halvåret har kvaliteten på malmen sjunkigt och de vill veta varför. Oss vill de ha med som eskort, då de sett att även om vi inte berättat allt om oss själva så har vi varit uppriktiga och hedervärda.

De vill åka redan i natt, för att inte göra så mycket väsen av sig.

Emellertid ber vi dem om hjälp med Chaelons tillstånd, eftersom han mår dåligt av alla de nekromantiska energierna här. Det hela slutar med att dvärgarnas alkemist slår in spikar i våra bröst. Det kommer att ta några dagar säger han, men snart kommer allt det onda ha sugits ut ur våra kroppar.

Därefter är vi redo för avfärd.

View
Mer funderingar i Arblay
E ChDFG CiP

Fraarath ägnar sig åt att få en djupare förståelse för Bels plan och vilja, men det är alltid svårt att veta vad gudar vill. Särskilt när de ligger fjättrade.

Han försöker också förstå hur invånarna i Sinsearach ställer sig till religion, om de känner till de riktiga gudarna. De verkar egentligen inte känna till gudarna, ibland med undantag för Arawn. Det närmaste religion de kommer är vördnaden de har för dödermännen och -kvinnorna.

I sitt sökande får han också berättat för sig om de andar som rör sig i Arblay på natten, andar som försöker besätta alla de träffar på, för att sedan förtära deras själ. Detta slutar ibland med att offret blir något som liknar en vampyr, som söker att suga energi ur andra.

Chaelon söker svar i sina böcker. Jag antar att det gick bra eftersom vi såg till honom ganska lite under veckan. Ja, förutom när han kommer ut ur rummet för att gå runt i staden och mäta… något. Han mäter åt sina mästare. Stadens ungar identifierar honom som en filur och nyfikna följer de efter honom. Han känner sig även bevakad av någon annan, men kan inte riktigt komma på vem eller vad det är.

De mätresultat som Chaelon delar med sig av handlar om att mycket ond energi kanaliseras in till Sinsearach, men även att magin trots detta är stark även här. Han börjar också må ganska dåligt, påverkad av Sinsearachs miasmor.

Daro berättar om sina resor upp till druidernas cirkel och vi får veta att havet är friskare än land. I alla fall så länge man inte är för nära botten. Ondskan verkar sitta i marken, men den strömmar även som stråk i havet. De demonvalar vi hört talas om simmar i stråken och låter sig födas av den magin. De verkar ha olika typer av lyddjur som följer dem.

Han berättar också om staven som han fortfarande står i druidernas cirkel. Den har rotat sig, men kommer att behöva stå där ganska länge innan den har fyllts av kraften från platsen. Det kan nog gå fortare om Daro själv var där, men för stunden får det räcka med att den bevakas av druiderna.

Själv försöker jag hitta kontakter i Sinsearach som vi kan korrespondera med även när vi inte är här. Jag får kontakt både med Allistair, från Silverspjuten, men även med Beitris, en järnhandlare (och antagligen även smugglare). Hon lovar också att introducera mig till dvärgarna i Arblay.

View
Utforskare, Infiltratörer och Sagor
E DG ChCiFP

Vi stannade i Arblay en tid, för att skapa oss en bättre bild av Sinsearach, för att lära oss mer om magin och samhället och för att lära oss mer om andra delar av världen än de vi känner.

Daro spenderade en stor del av tiden i form av olika djur som kan simma. Han simmade långt i sitt sökande på havets själ. Han pratade med naturen och letade efter platser där ondskan inte var lika framträdande. Jag tror att han lärde sig mycket, även om han inte träffade något av havens urväsen, som han drömt om. Jag tänker mig också att han reflekterade över hur så vrickade proportioner på Daro, Ganto och Anto ändå kunde kännas så naturliga. (5 på slag om leveling)

Druiden for också runt på land, för att ta reda på hur magin i obeliskerna fungerar och kanske hur den magin skulle kunna störas. Även om han inte direkt hittade en svaghet att utnyttja så vet han nu mer än tidigare. (16 på Arcane)

Själv gick jag in i min roll som Dux Nevhen av Legio IX Hispania, och även om jag var lite osäker på detaljerna, om jag kom ihåg namnet rätt och om vi kan få dem att tro på Finneas, så verkar saker falla på plats och jag tror till och med att ryktet om oss börjar sprida sig en aning. Alistair verkade få stort förtroende för oss och jag tror att vi kommer kunna korrespondera med honom även efter att vi har lämnat Sinsearach. (25 på Deception)

Vi hörde också en del rykten om landet i söder, det demoninfesterade Adhfhuafaireacht. Där hade inte alltid varit nattsvart, utan där hade tidigare en stad legat, Gliondar.

Snart efter katastrofens början hade en del av de blivande nekromantikerna tagit sig söderut för att utvidga sin domän och stärka sin magi. Det berättas att det var där de första försöken att skapa ett magiskt nätverk för att kanalisera den mörka magin gjordes. I berättelserna kunde de i Gliondar skapa magi till synes nästan helt utan att röra vid nekromantin. Men magikerna var ändå sådana som i någon form accepterat nekromantin och med detta följer alltid högmod. Efter de första lyckade experimenten rusade de framåt förblindade av törst på kunskap och makt. Den skevhet i magin de orsakat verkade öppna en reva i världen, ur vilken demoner vällde. Staden de grundat, denna spirande ö av hopp i en hav av armod, var snart belägrad från alla håll. Det berättades att en enda människa överlevde belägringen, en budbärare på jakt efter förstärkningar och magiska artefakter att använda i stadens försvar. Det var han som fört med sig berättelserna som fortfarande berättas på världshus i Sinsearach, de tragiska berättelserna om hjältarna från stadens alla skikt som slutit upp som en för att rädda sitt hem, hjältar som bågskytten Eileen, riddaren Osvith och smugglaren Myrnia. Hjältar som alla föll när Gliondar jämnades med marken och blev till Adhfhuafaireacht.

Det verkar som om historierna skiljer sig ganska mycket åt och jag tror att de är långt från sanningen. Sant är i alla fall att demoner finns i Adhfhuafaireacht och att det antagligen är nekromantikerna som väckt dem.

View
Flannörer i Arblay
E ChDFG CiP

Det var fortfarande tidig förmiddag när vi kom tillbaka till Svarta Grisen efter att vi utfört vårt uppdrag tillsammans med Silverspjuten. Köpmännen i karavanen hade börjat ställa upp sina vagnar och varor på Grisens innergård för att hinna med en marknad innan de drog vidare morgonen därpå. Vi tittade lite på vad som fanns att köpa, men kunde inte finna något som egentligen intresserade oss, så vi gav oss av för att titta på Arblay i stället.

Vi delade på oss och jag letade runt i staden för att lära mig hur folk för sig här, hur människor med olika yrken klär sig, vem som flyttar sig när det blir trångt på gatan och vem som sjunger och spelar.

Jag fick veta att det är fyra av de nekromantiska skolorna som finns representerade i Arblay, nämligen “Mässingsstavarna” (som styr för tillfället), Den Röda Skolan, Den Vita Skolan och Det Tredje Ögats Skola. Jag fick också veta att det bor älvfolk i de östra delarna av staden, de delar där de flesta smedjorna ligger, nära hamnen som tar emot allt som utvinns ur bergen. Det måste ju vara dvärgar! Och då måste vi ju kunna fråga dem om Bergshjärtat! Kanske kan vi till och med befria dem från Sinsearachs förtryck och föra dem hem!

Dessa funderingar fick i alla fall vänta för det var dags att ge mig åter till Svarta Grisen för att sluta upp med de andra. När jag träffade dem igen fick jag veta att de följt efter en grå jättelik krigare, liknande den mystiske jätten vi sett betrakta striden vi utkämpade i morse. Det var antagligen inte samma individ som vi sett då, men de följde i alla fall efter honom till det tempel som är Den Röda Skolans högkvarter i Arblay där han pratade med flera kåpklädda personer, antagligen nekromantiker. De berättar också att Daro tagit sin verkliga form under dagen och att han, även om han var försiktig när han förvandlade sig, känt att han varit iakttagen.

Vi kände i alla fall att vi inte behövde oroa oss över Daro, eftersom hand stod säker i stallet i sin vargform. Vi åtnjöt i stället den mat och dryck som Svarta Grisen hade att bjuda på. Efter middagen kom Allistair för att gratulera oss till ett väl utfört uppdrag och han berättade att det kommer att finnas mer jobb att utföra med dem om vi är intresserade. Han överlämnade var sitt lejdebrev till oss, som gav oss rätt att bära vapen i Arblay. Jag har för mig att jag nästan direkt drog iväg till stadsvakten för att hämta mitt svärd.

Allistair berättade också en del om Sinsearach i allmänhet och en del om Silverspjuten och deras historia. Just nu var en del av dem stationerade i Arblay för några månader framåt. Vi frågade om de stora grå krigarna och han berättade att de var en del av en hemlig och farlig orden som bestod av veteraner från Sinsearachs första krig. De var kanske inte odöda, men de hade i alla fall genomgått en ritual som gjort dem odödliga. Totalt var de ungefär 200 stycken men i Arblay var de nu endast 5.

Efter att Allistair gått satt vi och pratade om Sinsearach, om dess historia, om livet för de som bor här och om hur förfallet och ont det egentligen är. Fraarath poängterade att här var det ordning, många hade mat för dagen och hotet från omvärlden var inte överhängande. Det var inte som i Gröndal eller andra delar av världen där tillvaron var mer osäker, där ett hot kunde dyka upp när som helst. Kanske hade de gjort det bästa av en riktigt dålig situation? Här är ju världen i balans på ett vis som inte kan skådas någon annanstans än i våra hemtrakter, i det välsignade Gröndal! Sådant talade vi om och jag märkte att Fraarath försökte se det som verkar rätt med Sinsearach, men jag tror inte egentligen att ens han kunde inbilla sig att det egentligen var gott, eller ens det minst onda trots den svåra start de givits vid världens fall.

I alla fall är jag och Daro är övertygade om att den balans som skapats genom att suga ut även den sista magin ur marken är av ondo; det som växer här och de som lever sina liv här har utarmade själar och i stället för att gå vidare till Världen efter Denna, eller kanske uppgå i Naturen när de dör, kommer deras själar att fångas i en odöd form, oförmögen att påverka världen. Till slut kommer odöden att vara till ända, och den stackars själen kommer att släppas lös, men trots att den fortfarande är medveten är dess förstånd för evigt förlorat. Det enda som kvarstår är sorg, ångest och lidande. Varje individ vi dödar i Sinsearach är en individ som i alla fall får en liten chans till frälsning från detta eviga mörker. Vi måste stå fast och hata det för alltid.

View
På uppdrag med silverspjuten
E ChDFG CiP

Följet går fram mot bron och där, plötsligt hoppar horder av smutsiga trasiga zombies ner från taken. Vi och silverspjuten formerar oss – STRID

Fraarath öppnar himlen och zombies dör i högre takt än de kom ner från taken, imponerande.

Stilla undrar Chaelon om det är dåligt att lägga fireballs i en trästad? Bäst att placera sig mer strategiskt i alla fall. Och sedan FIIIIIIIIRRRREEEEE! Hah, än mer zobies blir aska.

Men, plötsligt, kommer en fruktansvärd zombiejätte ut ur gränden! Den stora zombien slår ett ordentligt slag på Fraarath, aj, han flyger iväg några feet. Men vi slår hårt tillbaka, och drar ut än mer energi ur etern till eld, och efter ett välriktat slag av Alister går jätten ner.

Gordan och Daro gör, tillsammans med silverspjuten, slarvsylta av de sista zombisarna. Pust, striden är över.

Undra varför de kom, och just här?

Storzombien har något märke, Alister tror de tillhör något gatugäng. Alister berömmer oss, trots våra okonventionella metoder. Kanske det leder till problem, men Alister ska inte säga något så länge han inte får problem. Folk i husen runtom tittar från fönstren, Gordan är snabb att vifta med nionde legionens fana, bra marknadsföringsmöjlighet. Det står bland annat en mycket stor karl med dödskalle på hjälmen och observerar oss nogsamt. Han sticker ut bland folket. Vi skyndar vidare.

Vi kommer fram till citadellet. Alister överlämnar vagnen. Vi får lite ersättning och är sedan entledigade. Men, säger Fraarath, skulle vi inte få rekommendationsbrev? Alister meddelar att vi vänta någon dag med det, så han vet om det blir något problem efter vårt sätt att ta hand om zombier.

Och nu, ska vi vänta i Arblay på vapenlicenser eller åka vidare med karavanen…

View
Framme i Arbley

Vi närmar oss Arbley och vi ser att staden saknar stadsmur, men den omges av en ringa av obelisker som nästan kan kännas vibrera med mörk energi.

View
Fortsatt resa

Vi fortsatte mot Arbley med karavanen. Arbley, staden där Uther den förskräklige är den högste ledaren.

View
Resa med karavanen

Under natten smög sig Padraigh in i fortet igen. Han lyckades osedd ta sig in i skrivarens kammare och hämta pergamenten med vårt blod. Jag förfalskade nya pergament och ersatte lapparna med blodslappar från hönan vi införskaffat vid inpassagen till Glaistin. Padraigh lyckades också lägga tillbaka de nya pergamenten utan att bli upptäckt.

Dagen därefter reste vi med karavanen. Vi frågade någon om eldsberget. Nu är vi säkra på att det är Fraaraths demon som tände berget.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.