Dödsskuggans land

Benfältens hemlighet

Vi som var i Broburg gav vi oss av tidigt i gryningen ut över benfälten, för att ta oss till tornet. De andra skulle möta upp där eftersom det ligger närmare benfältens kraftcentrum. Flera av oss ville också ta oss dit för att inspektera de greposjägare som håller till där och sköter vår postgång.

Daro undersöker marken och jorden på benfälten när vi färdas där. Han känner att det inte är egentligen inte är jorden som är besudlad, den är visserligen dålig, men inte sämre än någon annanstans utanför de områden där väckt våren. Emellertid sugs sakta all magi och allt liv in mot benfältens mitt, kanske för att sedan användas för att återväcka de döda vid fullmånen.

Väl i tornet träffar vi Terlach som nu är åter från sina resor. Han har rest vida och sett massor, men om ni vill veta mer om det får ni fråga honom.

Vi samlar på oss vatten och förnödenheter, vi putsar våra rustningar och vapen.

Jag tror att Padraig skickade in sin uggla för att se hur stället vi ska till egentligen ser ut. Det är ett kummel, omgivet av ett raserat fort. Kumlet är ungefär så stort som Cirians gamla hem i Långbotten. Hundratals skelettsoldater, klädda i något som som en gång varit en uniform, står och hänger i fortet.

På morgonen innan vi ska iväg bjuds vi på frukost av folket från Grepos och de bjuder även på spektakel när de gör sin morgonhälsning till soltjuren.

Vi tar oss ner till ån och tar oss över med rep. Vi möter inget motstånd på andra sidan, Dagdah är med oss!

Slättens damm är emellertid besvärligt under förmiddagen då kämpar över slätten. När vi kommit nära vårt mål tätnar skeletten. På min nya springare känner jag mig inte orolig, eftersom de kommer att misstaga mig för den vilda ritten… I alla fall får vi skynda oss lite nu när alla skelett är oss hack i häl, men de stannar utanför ingången till kumlet, så när vi alla har lyckats ta oss in är de inte längre några problem.

Innanför den första ingången är en liten plats framför ytterligare en port. Den bär en inskription, “Trenne liv för ett, trenne världar i en. Tre vägar in men bara en ut”. Dörren har också ett märke, en trippelspiral som symboliserar de tre, jungfrun, modern och gumman, men även hatet, striden och vreden.

När den sista av oss kommit in på platsen framför dörren tappar jag kontakten med Regan (min springare). När vi ser ut genom öppningen där vi kom in verkar tiden rusa förbi, eller är det någon annan magi? Har det gått flera månader medan vi varit här och försökt få upp dörren?

Genom att dra blod i trippelspiralen lyckas vi komma in, utan att dörren öppnas, mer som att vi bara förflyttas till andra sidan. Vi verkar ha kommit in i en gång som går runt längs utkanten av kumlet. Den sluttar lite nedåt åt höger, så vi går ditåt. Offergåvor ligger i små kor längs väggarna, längs väggarna som är gjorda av… ben.

Vi kommer fram till en plats där vägen delar sig i en gång som verkar fortsätta längs kanten och en gång som verkar gå mot kumlets mitt, kanske likt trippelspiralen på porten in hit. Ovanför gången mot mitten står skrivet “En krigare rustad till kropp och själ”. Det kunde egentligen lika gärna ha stått bara “Gordan gå in hit”, så jag går in. På något vis försvinner vägen in och jag kan bara ta mig framåt En kort stund senare kommer plötsligt Eilidh in bakom mig. Hon kunde berätta att de andra gått in i gångar med annan text över och att gångarna var tre till antalet, som vi trott.

“En krigare har alltid sin överman” var överskriften på den gång där Terlach och Fraarath gick in.

Vid “En krigare räds inte döden” gick Daro, Padraigh och Ciaran in.

Gången vi kommit in i känns längre än den borde kunna vara och vi börjar röra oss vidare. Gången innehåller mycket fällor! En del utlösta, med skelett hängandes och liggandes på olika sätt. Vi undviker emellertid de flesta farorna innan vi kommer till den sista delen av gången som verkar vara helt ren från skelett. Det betyder antingen att där inte är några fällor, eller att ingen kommit så här långt förut. Det visade sig snabbt att det i alla fall fanns fällor, för efter knivar ur väggen, luckor i golvet och svärmar av pestråttor är både Eilidh och jag lite medfarna. Till slut kommer vi i alla fall till korridorens slut där vi pustar ut, finner en portal och läser inskriptionen “Ensam kan endast skuggor fäkta, två för att kriget leka, tre för att segerns sötma smaka”.

Senare fick vi veta att de andra gångarna också ledde fram till liknande portaler med samma inskription. Fraarath och Terlach hade tagit sig genom en stor skog utan dag och natt. Jag förstod det som om de under sin resa genom skogen prövats själsligen av en osynlig men närvarande kraft som tärde på deras sinnen och spelade på deras rädslor. Fraarath berättade att han bitit ihop och trots allt hållit i sin tro, som nästan vacklat. Stackars Terlach verkar ha drabbats värre och börjar tvivla på sin förmåga att modigt stå fast i strid. Ja, det är typiskt Terlach förstås att hans största rädsla inte handlar om att skadas eller förlora en strid, utan han största skräck är att han ska bli rädd.

Daro, Padraigh och Ciaran reser genom en spökvärld omgivna av onda andar som sliter i deras själar. På andra sidan, när vi träffade dem igen verkar Padraigh inte vara så mycket värre däran än han var innan han gick in, medans DaroGanAntras bara är som en skugga av sig själv. Beskrivningen han gav mig senare påminde om hur jag själv känt när jag angripits av gasten i tornet den där gången för länge sedan.

Till slut hade vi alla tagit oss igenom liknande portaler, in mot kumlets mitt. Eller i alla fall den magiska kraftens mitt.

View
Hur frön till de godas rike såddes
P DEFG CT

Tornet skall bli ett av våra fästen, en utpost för att befästa vår makt och för att hjälpa oss att stävja ondskan, i alla fall i vårt hörn av världen.

Det kommer också att vara bra som startpunkt för de expiditioner till benfältens kraftcentrum som vi kommer att göra.

Vi kan emellertid konstatera att tornet inte är alltigenom gott, trots att vi drivit bort dess tidigare ägare. Nej, ondskan är ingrodd här och det är inte ett ställe vi kan övernatta på utan att ridas av maror i det ögonblick vi somnar.

I stället sover vi några nätter i den närbelägna jordkällaren, men vi vill göra något för att vättarna inte skall få för sig att de kan komma tillbaka. Som de förkämpar för allt gott som vi är så sätter vi upp skallarna från deras fallna på pålar runt tornet. Det kanske var nödvändigt, men varken smakfullt eller festligt.

Vi bestämmer oss under de kommande dagarna för att göra så rent vi kan. Te.×. vill vi förstöra ritualbordet från nedervåningen och eftersom det är midsommar käns det lämpligt att släpa ut bordet på gården för att spräcka det med Bels renande midsommareld.

Vi ser till att bränna allt ont vi hittar i tornet ovanpå bordet för att reningen skall bli så effektiv som möjligt. Vi bränner t.ex. alla onda böcker vi kan hitta (vilket nog egentligen är varenda en av dem, fast vi undantog förstås böcker som kunde komma till nytta, som böcker med någon form av besvärjelser och lite annat – bålet blir inte så stort till slut).

Bålet tänds i alla fall, men det dröjer inte länge förrän elden förvandlas till brand – stackars Fraarath gör allt för att hålla den ondska som håller på att frigöras inne, men den demon, skapad av otaliga offrade själars smärta och fasa är för stark! Det blir inte bättre av att Fraraath försöker driva tillbaka den med hjälp av sin blodsstav (varken smakfull eller festlig); den exploderar och de själar som var fjättrade i den ansluter till demonen.

Vi andra försöker, med en känsla av lönlöshet, slänga lite av snön som är kvar på elden, men till ingen nytta!

Demonen reser sig och slår i bordet, som spräcks! En våg av eld sköljer över oss och vi slås till marken.

Vrålande försvinner demonen upp mot himlen och sedan söderut. Mycket skakade står vi kvar och ser efter den. Dräglande och med ett skrämt kvidande ljud står Daro och ser på de kvarvarande, pyrande resterna.

Själv vet jag inte om jag kan låta Fraraath leka med elden mer. I alla fall inte om någon annan är i närheten. Riskerna är för stora och han verkar inte ha någon kontroll. Det syns på honom att han själv är mycket skärrad av det som hänt.

Vi spenderar i alla fall en tid i och runt tornet då vi försöker fixa de värsta skavankerna och undersöka det vi kan hitta där.

Vi läser om Cruachans kampanj för att ta kontroll över benfälten i de antecknignar vi kan hitta – de nyaste är ungefär 70 år gamla. Vi lär oss att han först arbetade tillsammmans med bl.a. Isbeil, men att hon senare lämnade platsen för att vara med och grunda Sinsirach. Cruachan stannade dock, besatt av benfältens hemlighet.

Hans fokus verkar vara ruinstaden vi passerade, Laochda, och dess gudahus, tillägnat eller kanske hemvist åt korparnas drottning, Morrigan. Hans tanke var att med kontroll över Laochda skulle han kunna besegra de fiender som ansätter honom. Emellertid lyckades han inte, trots att han hade staden under kontroll en tid, låsa upp dess hemlighter då han störs av vampyrerna som leds av Graf Konrad, den förskräcklige.

Till slut besegras Cruachan av Graf Konrad och hans vampyrer. Vi lär oss att Alfernacht, Graf Konrads säte, tidigare var platsen Dunainen, en av kraftpunkterna som är markerade på druidens karta. Cruachan verkar i sina sista anteckningar övertygad om att Konrad på något vis låst upp kraft i Dunainen, och med dess hjälp besegrat honom. Annars skulle han inte ha förlorat.

Vi känner oss övertygade om att vi kommer att lyckas bättre än Cruachan med att låsa upp Laochdas hemlighet. Vi som har ett nära band till de gamla gudarnas nyväckta krafter och vi som har två av Laochdas ättlingar i vårt sällskap!

Laochda får emellertid vänta en stund då vi tycker att det känns mer brådskande att reda upp allt vi ställt till med och åstadkommit den senaste tiden.

Fraarat koncentrerar sig på att organisera de styrkor och områden vi har. Han ordnar med vaktstyrkor och vårdkasar. Han försöker helga de platser som står under vår kontroll och han försöker etablera sitt religiösa ledarskap hos de grupper som står under vårt beskydd. Med lite modifikationer (de är tjuriga, vill ha tjurar och boskap i alla ceremonier) är Grepos redo att acceptera det mesta av Fraaraths läror. DING!

Daro ger sig upp och pratar med sina syskon och sin… far. De har inte kommit så långt i sin utveckling som han har och de kanske inte riktigt kan tillgodogöra sig all den kunskap Daro inhämtat och även om Daro inte lär sig så mycket under sin tid i gläntan så ger den i alla fall insikt. DING!

Daro ger sig även av för att tala med vargmännen och erbjuda tornet som en säker plats där de kan dra förbi under sina jakter. De tar tacksamt emot erbjudandet och även om de inte kommer att springa där för jämnan så kommer de säkert att spendera en del tid där, vilket betyder att de är en maktfaktion som vi till viss del lyckats knyta till oss.

Uppe i Gröndal försöker jag och Eilidh se hur läget är och vi ska försöka vända på den propaganda som förts mot oss av styret. Eilidh har emellertid svårt att förstå vad som är viktigt. Hon säger samma sak till mig, men vaffan, Eilidh, vaffan. Fatta.

Ja, ja, trots ingen hjälp alls från Eilidhs håll så lyckas jag så split och tvivel bland människorna i dalen. När vi kommer tillbaka till dalen för att ställa det till rätta så kommer det förhoppningsvis inte vara fullt så svårt som det kunnat vara. Och jag tror att jag fortfarande kan få ihop det med Keela från Smältvattnet. Fast jag har inte berättat att jag var betagen av en vampyrbrud ett tag. Men det var ju trolleri.

Jag tror att Eilidh lyckades luska ut ungefär vilka hon kan lita på i dalen, t.ex. sina bröder och lite annan släkt… Men det skiter jag i, för det känns så förbaskat oviktigt om man jämför med vad jag håller på med. Så sa hon också om alla storverk jag uträttat. Men, vaffaan, fatta.

Det var rätt så skönt när vi bestämde oss för att inte spendera mer tid i dalen. Eilidh drog upp i bergen för att leta reda på någon vit fjäder från hennes klans totem, den vita örnen. Hon kom tillbaka efter rätt lång tid, stolt viftande på en fjäder. “Albatross!” meddelade Daro. Alltså, ungefär mås, tydligen. Hehe. DING!

Själv drog jag ut för att söka efter någon själsfrände-djur på något vis, så där som Padraigh har det med Visklor. Eller kanske inte riktigt. Jag visste inte och det var därför jag sökte. Det visade sig att det är svårare och farligare att resa runt utanför dalen när man är själv. Och det visade sig att eld inte gör sig själv och att godbär inte växer på träd. Jag blev ganska tärd på det hela taget. Men jag hittade till slut, med inspiration från älvor och naturen, min springare. Den manifesterades som en mäktig stridshäst och vi fann varandra direkt! Under pompa och ståt återvände jag till Broburg! DING!

Padraigh for runt bland allt folk vi har ansvar för. Han hjälpte till med allt som behövde hjälpas till med och han skapade god stämning och gemenskap. Det gjorde han riktigt bra. Motsättningarna mellan t.ex. Grepos och de inhemska före detta slavarna är lite mindre nu.

När han inte gjorde det satt han tydligen med näsan djupt i de böcker vi inte brännt upp vid tornet. Men det borde vi ha gjort. När jag och Eilidh, arga och trötta kom tillbaka från dalen så förstod vi att han blivit som besatt av allt trolleritänk. Trots att vi satte stopp för all galenskap så är det tydligt att han blivit mer än lite inspirerad av det han läst. Han kan nästan inte sluta prata om trolleri. Jag tror att han ämnar praktisera en del av det han lärt sig och jag vet inte om jag gillar det. DING!

Hur det gick med Ciaran och Terlach får de berätta själva. DING DONG!

View
Vålnadens flykt
E DFGPT C - Hur vålnaden blev körd på porten

Efter sitt kacklande skratt började rösten att mässa på ett uråldrigt och främmande språk. Magin som skapades nästan surrade i luften och vi blev alla illa till mods.

Vi blev varse hur blodet från vättar och orcher som börjat färga snötäcket svart runt de fallna liksom drogs genom snön, upp mot tornet. I små rännilar fördes blodet, ända fram till själva murstenarna, där det stoppades i ett fräsande mot den magiska barriär som verkade omge hela tornet. Den tanke vi hade vid vårt förra besök här, att barriären var till för att hålla något inne snarare än ute verkade än mer trolig. Vålnaden där inne sög kraften ur de dödas själar för att kunna göra sig fri!

Snabbt tog DaroGanAntras formen av en gigantisk spindel och klättrade upp för tornets vägg med ett rep mellan sina mandiblar då vi visste att den kraftiga ekporten inte skulle låta sig forceras.

Till slut har vi alla följt Daro till tornets 4:e våning, där vi tog oss in genom ett stort hål i väggen. Väl där inne hörs en kraftig smäll, världen skakar till och snön yrde upp, för att sakta lägga sig igen. Det verkade som om barriären till slut förstörts.

Vi tog oss ned i tornet, med Padraighs uggla hoppandes först, kan ni tänka. Jag vet inte riktigt hur det kom sig, men Padraigh har en lite annorlunda inställning till fåglar, tror jag. Kolla bara på Kreti och Pleti där borta, det är väl inte direkt exemplar som de flesta av oss skulle skaffa.

Tornet hade antagligen varit ganska ombonat och fint på den tiden då det uppfördes, men nu hade det mesta på de övre planen förfallit. Vi hittade lite förråd och sånt, men inget som var speciellt spännande.

Nästa våning, den precis ovanför markplanet, den var desto mer spännande, kan jag berätta! Vi förstod direkt att det var något innanför dörren, så vi öppnade den och Padraigh rullade smidigt in mellan benen på två fasansfulla varelser. En av dem var den vi hade stött på tidigare här i tornet och den andra var tämligen lik. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla dem, men jag tror att gastar blir bra… eller kanske ännu hellre gengångare.

Det minne jag hade av hur en av varelsernas klolika händer hade greppat mig och försökt dra livskraften ur min själ när vi sist var här gjorde att vi vara mer försiktiga än då. Terlach och jag gick in med våra sköldar för att skydda de andra medan de skulle göra vad de kunde för att sticka ner fienden. Det tog inte lång stund innan gengångarna var förgjorda.

Tyvärr var återstod dock tornets herre, den nekromantikermästaren som nu var en vålnad. Han hånade oss med sin kacklande röst och han sträckte sina armar mot oss från väggarna, men han fick aldrig tag i oss, så han verkade dra sig tillbaka.

Här på andra våningen var det mesta ganska intakt och vi letade igenom både bibliotek och sängkammare. Padraigh, likt en ekorre i började samla böcker i säckar som han delade ut till höger och vänster, men det var säkert klokt och jag tror att de kommer att komma till användning, även om det var mycket av texterna som verkade handla om ond magi.

Här hittade vi också mycket korrespondens, alltså brev, skickade till nekromantikern i tornet, men även anteckningar han fört när han författat brev han skickat till andra.

Vi tog oss ned till bottenplanet och fann både kök och ritualkammare, som formligen stank av gammal ond magi, men själva spöket stod inte att finna. Vi kom till slut till entréhallen, där vi fann två statyer stående, föreställande en kvinna och en man. När vi petade på statyn av kvinnan, då hördes den kacklande rösten, liksom irriterad sägandes till oss att vi skulle låta henne vara. För att locka fram vålnaden välte vi och slog sönder båda statyerna och ropade åt honom att visa sig.

Men det mod som står att finna i en hjältes bröst finns helt klart inte hos en vålnad, hur överlägsen den än må låta när den gömmer sig i väggarna. När vi kallade den svarade den att vi var allt för mäktiga och att den skulle ge sig av från tornet i stället, nu när barriären som hållit den fången var försvunnen. Jag tyckte mig höra honom mumla att om han nu blev bortkörd från sitt eget torn skulle han ge sig iväg och spöka för de som hållit honom inspärrad.

Det var inte förrän efteråt som Fraarath påminde både sig själv och oss andra om planen vi haft från början att försöka prata med vålnaden för att lära oss om både den, tornet och världen. I vår iver att locka fram den hade vi i stället skrämt bort den… Kanske får vi ett nytt tillfälle någon gång.

Vi kände oss i alla fall tillräckligt nöjda med att ha slagit den på flykten så vi satte igång att leta efter allt spännande som stod att finna i tornet. Vi lät Daro mässa en stund för att söka efter allt som var magiskt. Ni förstår, det är sådant han gör när han håller på med sina egendomliga sånger.

Jag hittade den här rubinen, sparad i en låda av metall för att skydda vålnaden från dess goda krafter, för ni förstår att den innehåller kraft från de gamla gudarna! Vi får se vad för hjälp den kan ge oss i framtiden!

Fraarath fick med sig den där ringen ni kan se att han har i ett snöre runt halsen. Daro säger att den inte bara innehåller god magi, men ni kan lita på Fraarath, han låter sig varken fördärvas eller förledas av ondskan.

Jag vet inte hur mycket ni vet om nekromantiker och deras titlar, eller hur mycket ni vet om kriget mellan dem och vampyrerna, och jag vet inte hur mycket ni vill höra om dessa hemskheter, men jag berättar ändå att när vi satte oss ner och läste alla brev nekromantikern skickat och fått kunde vi förstå att han blivit inspärrad i tornet av självaste Graf Konrad, vampyren som var herre över Šarovic, den vampyr som härskade här i området innan vi störtade honom. Vi får väl se hur väl Konrad kommer att sova den kommande tiden, förhoppningsvis blir han hemsökt av vålnaden från tornet.

Vi lärde oss att nekromantikern varit Mäster Cruachan Domnal, att han haft kontakter i Sinsiracht och att tornet varit nekromantikernas yttersta utpost mot vampyrernas rike. Vi förstod att han på ett eller annat sätt har varit försökt blanda sig i det som utspelar sig på benfälten varje månad. Kanske har han till och med varit en stor del av det hela, så vi får se vad som händer nästa månad när han inte längre är kvar!

Jag är inte säker på om det är sorgligt eller löjeväckande, men när vi läste vidare förstod vi att han till och med verkar ha trott att han och nekromantinnan Isbeil (i Sinsirach) var älskade, men jag är säker på att sådana som de inte kan känna riktig kärlek, utom möjligen till sig själva. Se bara på Athel den Grymma, hon som inte ens förstår vad skönhet är kan ju knappast ha en uppfattning om kärlek. Nej ingen ska någonsin behöva känna ett uns av ånger över att förgöra någon ur deras skara.

Nu, ungar, hinner jag inte sitta här vid elden och berätta mer, men när ni går och lägger er ikväll kan ni sova lite lugnare än tidigare, för jag kan lova att efter Šarovic försvinnande, efter Elca släppts lös, efter att ni befriats och efter att vålnaden nu gett sig efter Konrad är ondskan i världen både förvirrad och försvagad. Förhoppningsvis kommer de att ge sig på varandra – ont skall med ont fördrivas!

View
Ärans väg (eller i alla fall en liten stig som ledde åt samma håll)
E DFGPT C - Början till slutet för vålnaden i tornet

När vi var unga och naiva, när vi var ovetande Gröndalsbor, var det första vi gjorde när vi tog oss ut i världen att springa rakt in i ett gammalt nekromantikerresidens i utkanten av benfälten, en av de mest magiska och onda platser man kan tänka sig.

Det var inte förvånande att vi fick springa därifrån, hals över huvud. Utan magiska vapen, den kunskap och den djärvhet vi nu besitter, hade vi inte mycket att sätta emot när vålnaden attackerade oss.

Men nu! Nu var det dags att ge oss tillbaka till tornet och visa vad välsignade krigare från vårens hjärta kan åstadkomma!

Vi lämnade de befriade männen och kvinnorna i Brobrug med Ciaran, med både medel att föda sig och att försvara sig. Den onda närvaro vi kunnat känna där var antagligen något som benfältens andar hade lämnat efter sig när de hemsökt borgen vid senaste fullmånen. Jag känner mig säker på att innan nästa fullmåne är det inte värre att vistas i Broburg än någon annanstans.

Vår marsch mot nekromantikerns fäste började tidigt i gryningen därefter. Stämningen var god och förväntningarna stora! Padraig var rentav på ett spralligt humör, skuttande och sjungande. Jag kommer ihåg att jag funderade på om det inte är dags att vi skriver lite sånger om våra hjältedåd och det rike vi ska skapa för det skulle vara bra om Padraig inte… behövde sjunga ensam. (Jag kommer ihåg att även jag tyckte att det var svårt att sjunga när jag var så där ung)

Efter en diskussion i gruppen tog vi vägen över benfälten i stället för att gå den vanliga vägen mot Donemara. Jag förstod aldrig riktigt varför, men håll med om att det vittnar om vårt stora mod och vår dådkraft!

Daro visste att berätta om benfälten som var genomsyrade av nekromantisk magi och om de oräkneliga själar bundna till dess döda jord. Vi kunde alla känna hur denna plats tärde på våra krafter. Vi gick över torrt damm som fastnade i våra lungor och tyngde våra sinnen. Överallt låg benrester, till synes redo att snärja våra fötter och dra ner oss i jorden för att vi skulle dela deras öde. Här och var såg vi till och med stående skelett, orörliga, men antagligen levande odöda.

I utkanten av en stor ruin, belägen på en ås mitt i benfälten, hittar vi en liten grupp skelett som står orörliga. När vi närmar oss försöker de mycket riktigt döda oss, men vi slår dem till spillror. Det hus de vaktade visar sig tyvärr vara tomt, men vi ser ändå sättet byggnaden är gjord på är speciellt, kanske likt de byggnader som dvärgarna uppfört i Källsprånget.

Vår nyfikenhet och vårt mod leder oss djupare in i ruinen. Det råkar också vara närmaste vägen till andra sidan benfälten.

[Bland ruinerna kunde vi nu se torn som fortfarand stod flera våningar höga. Vi såg dessutom en sorts fästning som inneslöt en kulle med stenstoder. Visklors skarpa ögon kunde till och med se hur det ledde en gång ner under kullen.]

Padraig får nys om att det är mycket skelett i ruinen och för att undersöka hur farliga de är och hur de reagerar på närvaro så ger sig jag och Daro upp mot de närmsta…. Nej hoppsan, där hoppade Padraig upp och stack iväg på Daros rygg efter att druiden tagit sin ulvaform.

Vi andra fortsatte att gå mot benfältens kant till ån som löper nära det gamla tornet. Efter en stund kom Padraig och Daro ifatt oss med andan i halsen och berättar att [de skymtat någon sorts lyktgubbar i tornen och att] ett stort antal skelett var på jakt efter oss, marscherande i formation likt en legion från den gamla tiden.

Snart kom vi ner till ån vi skyndat mot och vi lyckades, med hjälp av ett spänstigt skutt från Eilidh och ett rep, ta oss över till andra sidan. Vi har klarat oss undan faran och av skeletten ser vi aldrig en skymt.

Efter att vi i flodens vatten tvättat av oss det damm och det svårmodd som täckt våra kroppar och sinnen under marschen över benfälten kunde vi avnjuta en lugn stund i skogskanten. Vistelsen i benfälten gjorde att vi kunde njuta till och med av en plats som i jämförelse med ängarna i Gröndal var mörk och dyster.

Emellertid kommer det inte att hindra oss från att ta oss tillbaka in i benfälten senare eftersom där finns mycket att upptäcka, bl.a. [d]en samling stenstoder i ruinstadens mitt som antagligen är markerad som en kraftplats på kartan Daro fick av druiderna. Vem vet, kanske finns hemligheten bakom fältens förbannelse att finna där nere och i så fall har vi en skyldighet att försöka bryta den! Men det fick bli en annan gång.

Det visade sig snart att den kyla vi kände vid tornet när vi var här senast hade spridit sig långt utanför de gränser den hade då. Det verkade som om det vi väckte i tornet den gången var på väg att utöka sin domän. Detta bekräftades också av de spår vi såg i snön. Till skillnad från förra gången vågade nu vettarna klampa runt i snön och tydliga tecken, såsom tåriktning och formationsrörelser, pekade på att de var slavar under vålnadens vilja. Det är något jag inte ens önskar en vätte; de må vara dumma och lite grymma, men de lever i alla fall. Det enda vi med gott samvete kunde göra var att befria dem genom att ta deras förslavade liv.

För stunden valde vi att ta oss tillbaka en bit, till jordkällaren där vi övernattat under våra tidigare äventyr, för att spendera även denna natt där. Även om natten inte var lugn, vi hörde vättarna tjattra och skramla på håll, så fick vi vara ifred och alla var utvilade på morgonen.

Stunden var kommen då vi skulle inleda vårt anfall!

Med mitt hår svallande bakom mig, skimrande gyllenrött i gryningens första solstrålar, ledde jag anfallet upp mot vättarna! Jag upplevde hur de andra slöt upp bakom mig och hur vi med gemensamt hjältemod delade ut rättvisa och befrielse till de arma kreaturen! Under en tid var allt blod, oljud och ära! Padraig, till synes alltid i skuggan, med sina vassa dolkar, Terlach, ståndaktig med sitt stolta banér, Eilidh med sin fruktade yxa och Fraarath och Daro nedkallandes gudarnas och naturens vrede!

Den oundvikliga segern kom och de kvarvarande svartbloden flydde hals över huvud! (Jag hörde att någon sett de flyende öka takten ytterligare när Padraig skrämt dem grimaserande med sin svullna trolltunga. Det har jag hört i alla fall, men ni kanske gör klokast i att inte berätta det för Padraig)

När larmet precis lagt sig en smula hörde vi det illavarslande, kacklande och hånfulla skrattet från tornets inre. Vi påmindes bryskt om att vi inte var klara utan att vår uppgift här vid tornet bara hade börjat.

Berättat av Gordan för några ungar i Källsprånget

View
De frisläppta slavarnas vandring
E CDFGP T

Vi lämnade Donemara bakom oss och såg hur småbåtar förgäves försökte komma ikapp oss. Det var dock en lugn stjärnklar natt och de hade svårt att få någon vind i seglen. Med ett hundratal tränade roddare vid våra åror susade vi ifrån förföljarna. Någon riktig plan för vad vi skulle göra härnäst hade vi dock inte. Fraarath försökte hitta vägledande tecken i himlen. Ciaran frågade mig om druidernas karta över kraftfälten möjligen utvisade om det fanns andra kontinenter längre bort och om möjligen Grepos fanns med på kartan. Våra lotsar Blain och Guennivera började dock tala om hur kartor för otur med sig så vi tittade lite i smyg men kunde inte riktigt komma fram till var Grepos ligger.

Anksahli, den grepo som talade vårt språk bäst berättade att Grepos låg många veckors resa söderut. Hon sade också att Femius som var den äldste Grepon ombord skulle leda en omröstning om hur de skulle göra.

Gerryd, en man som bott i området innan han tagits till slav kunde berätta att Nekromanternas rike låg strax söderut och att de hade en stor mäktig flotta. Det beslutades därför att vi skulle landstiga och gömma skeppet. För att fortsätta till fots eller möjliggen söka upp någon som kunde navigera skeppet långt ut till havs och på så sätt ta oss förbi nekromanterna.

Padraigh hade fullt upp med att planera vad som skulle tas med från skeppet för att vi skulle kunna göra ett läger för alla. Ganska snabbt fick han dock tänka om för det beslutades att vi alla skulle vandra vidare och ta oss tillbaka mot trakten kring Broburg för att där skapa ett nytt liv för folket som varit förslavat.

Gerryd kunde nu också berätta en del om området mellan Donemara och tornet som var nekromantrikets norra utpost. Stället vi gått i land på var så nära tornet att man kunde skymta det i fjärran när vi kommit upp till landsvägen. Vi vandrade norrut och gick en omväg kring de tre byar vi passerade längs vägen. Nattetid var det då och då mindre grupper zombier som kom och attackerade. De var dock aldrig något hot mot vår trupp.

Jag och Gordan hjäptes åt att ljuda morgonceremoni och både ekorrar och harar kunde berätta för oss att bergen längre österut var befolkade av vättar. där fanns dessutom konstiga vitmän, En sorts bleka, grenbevuxna varelser som på något sett var halvdöda. Deras åkomma var smittsam och på ställen där en vitman fallit kunde det tydligen växa nya om man inte grundligt brände marken efteråt. De kunde tydligen också växa på träd. Det var dock ingen omedelbar fara för de var mest aktiva under vinterns kalla nätter.

Ciaran var förundrad när vi berättade för honom. Han hade inte riktigt hört talas om dessa vitmän. Det gjorde oss alla lite förvånade eftersom han vanligen har en hel del att säga om de odöda.

När vi närmade oss Donnemara gjorde vi en stor kringgående rörelse för att inte komma för nära staden. På avstånd kunde vi se hur en karavan svarta vagnar satte av söderut. Vi var glada att vi inte hade oturen att möta dem. Det var tydligen i rättan tid vi vikit av österut .

Vi övernattade vid kung Feorgans staty. Just som vi var i färd med att slå läger hörde vi ljudet av annalkande hästar i galopp. Padraigh satte av mot dem för att snabbt bedöma hotet. Genom visklors ögon fick han se tre svarta vagnar eskorterade av ett dussin ryttare. Vagnarna och ryttarna var alla dekorerade men svart emblem på svart botten och på en av vagnarna kunde han urskilja Alftenachts genomborrade månskära.

Vi andra han gömma oss i tid och trots vårt ansenliga antal red följet förbi utan att märka oss. Vampyrerna kändes inte så farliga trots allt. En kort stund insåg vi att vi nu hade möjlighet att slå till mot Konrads utpost i Donnemara. Vi skrattade åt tanken på hur arg han skulle bli om han återvände till en skändad kista med liten hälsning från oss. En obehaglig känsla av att Konrad nu var på väg för att återta Broburg gick dock inte att skoja bort.

Dagen efter satte vi istället av för att snabbt ta reda på om vi åter hade vampyrer etablerade i Gröndals och källsprångets omedelbara närhet. Till vår lättnad hittade vi Broburg öde. Några kajor berättade om att fladdermöss flyttat in i ruintornet för några dagar sedan, men att borgen i övrigt var obebodd. Sedan vi spanat och inte sett några
livs- (eller döds-) tecken smög vi oss dit och med en månstråle rätt ner i ruintornet rensades tornet på nolltid. Det kunde tydligt kännas på smaken att fladdermössen skrämmande nog var besmittade av vampyrblod.

Än mer skrämmande var den onda närvaro som Fraarath kände av. Jag vet inte vad de menade men de andra i gruppen föreslog något om att hämta Tok-Helga från bakvattnet. Kanske var hon någon som kunde hjälpa Fraarat genomföra en renande ritual.

På något kusligt sätt kunde vi så konstatera att vi varit på vippen att ta oss vidare ut i världen för att lära oss mer om den ondska som förvridit naturen och urkraften, men nu var vi tillbaka vid Broburg och dragkampen mot vampyrerna.

View
Skeppet Sorgebarn lägger ut
P DEFGT C

Det var sen festivalkväll efter Blodsvall och Drakspel. Terlach och Fraarath satt och spelade fånga räv. Padraigh försökte övertala Gordan om att Kleti nu var Gordans höna eftersom Gordan rättat den från att dö av barkförgiftning två gånger.
P: Han är en pålitlig höna. (Mutter, mutter)

Vi hade redan försökt resonera oss fram till vad vi skulle göra för att stoppa Ufers ritual, komma åt Ufer själv och rädda slavarna som skulle offras. Nu satt vi mest och grunnade i väntan på att någon skulle komma på någon bra lösning. Terlach och Fraarath var inne på att vi skulle storma in hos Ufer för det skulle han inte vänta sig. Själva överraskningen i det hela var dock den enda fördelen med den planen.

P: har ni tänkt på att det säkert måste vara oskulder som offras för att ritualen ska fungera.
(Mutter, mutter)

Nej det hade vi inte men vi var nog ganska eniga om att inte Padraigh heller behövde tänka så mycket på det.

Till slut beslöt vi oss för att se efter om vi kunde befria slavarna på skeppet Sorgebarn och se till att de seglade iväg. Med lite tur skulle det både rädda slavarna och förstöra ritualen.
Slavarna från Grepos kallades sköldar, jägare, tjurryttare, plöjare eller fiskare i vad som kunde antas vara en klassificering efter vad de var tränade i. Vi tänkte oss att det bland dem fanns tillräcklig kunskap för att de själva skulle kunna ta sig hem om de bara befriades.

Väl nere i hamnen kunde vi konstatera att roddar-slavarna verkade vara kvar vid sina åror. Skeppet vaktades av fyra vakter. Två på däck och två på bryggan. Just som vi stod och spanade blev det vaktavlösning. Fyra förfriskade vakter kom för att göra sitt pass. Vi skickade Gordan att beställa att få barkmjöd levererad till vakterna så att de skulle bli än mer förfriskade. För att inte verka för misstänkt bad han att servitrisen skulle hälsa att det var en gåva från Zostan (en känd köpman som storhandlat under dagen) som tack för god handel under dagen.

Mjöden anlände och vi kunde konstatera att vi hade sån tur att vakterna var sugna på att dricka mer. Sen var tanken att vi alla skulle komma gåendes ut på bryggan som om vi vore ett festgäng. Vi skaffade fler mjödkrus vissa tog tomma men de flesta köpte sig fulla och var på vippen att bli det själva också då frestelsen att dricka av barkmjöden var stor. Fraarath som redan druckit under kvällen drack och tappade lite fokus. Gordan drack och kunde bota sig med sin heliga kraft. Eilidh drack också men hon blev förstås inte nämnvärt påverkad.

Trots att vi nog såg ut som ett gäng fyllon togs vi inte emot med några öppna armar. Vakterna beordrade att stanna. Vi gjorde tvärs om. På ett ögonblick var Eilidh med ett hopp uppe och dängde en av vakterna på däck. Terlach och Gordan for fram mot vakterna på bryggan. Padraigh följde upp och välte ner sig själv och en dem i plurret. Den andra fick prova sin rustning i glödgad form. Han hoppade i självmant. En vakt på däck var dock fri att släppa loss nekromantiska missiler på oss. Han blev dock snabbt omringad sedan Eilidh nedgjort sitt motstånd och både Terlach och Gordan tagit sig ombord. Snabbt insåg vakten att han behövde ta till reträtt. Han sprang dock rakt på Fraarath som hade svävat en stund mellan båt och brygga innan han tog sig ombord. Nu stod han redo och klappade till med sin stav. Staven surrade till när den registrerade hur ännu en själ tagits av daga.

Väl ombord blev det mer och mer kaos ju fler slavar Eilidh släppte loss. Jag kunde inte deras språk men på ett primalt sätt förstod jag dem via språk med ögon, kropp och ljud. Jag plåstrade om de som behövde det och hittade här och där någon som kunde vårt språk. Jag fick lära mig att Grepos var ett varmare land där det varken fanns nekromanter eller vampyrer. Det bestod av ett kustlandskap av bergiga öar. Hälften täckt av skog. De har mycket glädje och fest och hoppar ofta över sina tjurar. De tar dock väl hand om sina kor och tjurar som anses gudomliga. Medan vi väntade på att Gordan och Terlach skulle komma tillbaka till skeppet med någon som kunde visa vägen till Grepos fick jag några av slavarna att visa en klassisk dans. Eilidh hade som vanligt någon opassande kommentar men jag har lärt mig att strunta i henne när hon är på det humöret.

Då det visat sig att Terlach och Gordan gått bet kom Fraarath på att vi kunde fråga fiskegubbarna som vi såg vara på väg att göra i ordning sina båtar. De anade dock att något var i görningen och gick ner mot Sorgebarn för att undersöka vad. Gordan fiskade fram sin kristall och gjorde dem snabbt till våra vänner. Sen erbjöd han dem 20 guld var för att ta oss iväg från Donnemara. Just som han var på vippen att betala i förväg snappade jag åt mig börsen och förklarade diskret att det är bättre om de får betalt i efterskott.

Börsen verkade innehålla minst 50 guld och det kan ju vara bra att ha nu när jag vet att man kan byta till sig allt möjligt från naturen mot guld.

Med god hjälp av våra anlitade lotsar och ett hundratal Grepos med hemlängtan stävade Sorgebarn ut ur hamnen. Innan solen går upp borde vi hitta ett bättre namn på skeppet.

SolVattenJord

View
Blodsvall och drakspel i Donnemara
P DFEG CT

Efter nattens äventyr tog vi en lång sovmorgon. När vi väl vaknade kunde vi se hur det strömmade folk till Donnemara. Klart upprymda gav vi oss av mot staden. Till Eilidhs och Gordans lättnad behövde man inte lämna ifrån sig sina vapen denna gång. Det rådde dock marknadsfrid och vi blev varnade att inblandning i bråk leder till stupstocken tills efter markandsdagarna då man får sin skuld prövad. Tullfritt var det också under just denna fest som hedrade det månghundraåriga minnet av handelsstaden.

Folk trängdes om varandra överallt och vi fann snabbt att alla värdshus var fullbokade sedan länge. För 4 guld lyckades vi få sovplats. I en lada. Loftet på ett stall. Eller för att vara mer exakt, en del av loftet. (Ett fynd!)

Med sovplats ordnad gav vi oss ut i vimlet. Det stora skeppet Sorgebarn nere i hamnen var visst känt för det pratades en hel del om det. Det var svärtat och var smyckat i detaljer av silver och guld. Kaptenen hette tydligen Barnackle och hans styrman Fleetwood. Men man snackade än mer om slavarna som rodde. De var tydligen av bästa sort och från något ställe som hette Grepos.

Någon snubbe som hette Ufer den femte pratades det ännu mer om och just som vi stod och blev instruerade i hur man brygger the på bark kunde vi skymta honom dra förbi med ett följe sminkade personer med strutar på huvudet. Psykofanter fick vi veta att de var. Någon sorts medhjälpare som nekromanter håller sig med.

Barken var mycket intressant och blotta lukten vittnade om starka oljor. När jag prov-bet i en barkbit som Gordan köpt tycktes vi dock bli helt idiotförklarade och försäljaren drog vidare. Den omedelbara yrsel och svindel jag kände var kanske förklaringen. Jag återhämtade mig dock snabbt men var inte så sugen på den bark-öl Gordan glatt införskaffat. Eilidh hade gått vidare åt ett annat håll så fort hon sett Gordan komma konkande på tre bägare. Fraarath och Padraigh var dock törstiga och lät sig smaka. Ölen visade sig vara lite mindre giftig än själva knarkbarken och Padraigh, Gordan och Fraarath blev inte mer än ordentligt festivalglada.

Det fanns mycket att se. Jonglörer, narrar, sång, dans och överallt barn med små papp- eller pergamentlycktor. Det fanns ännu mer att köpa. Tyger, kläder, smycken, smide, snide, och djur till både mat arbete och ritualer. Hönor, kor, hästar, slavar och till och med, kan man tänka, en tvåhövdad get.

Fraarath som hittat en konstig magisk stav bland Sarovichs dyrgripar fick lite extra uppmärksamhet på djurmarknaden där de ville sälja på honom lite djur att döda när det kunde passa. Att användas lite på samma sätt som färdkost som kan ätas när andan faller på. Utan att lägga mig i för mycket förklarade jag hur opassande det är att döda i lättja för egen bekvämlighet. Dödsoffer är en sak, men det ska inte behandlas som en trivialitet, utan tas på allvar för att hedra offret och minnas vår egen dödlighet.

Festivalen fortsatte med köpglädje. Inom loppet av en timme hade Fraarath köpt sig en sextant och en lila hatt med guldfjäder. Gordan köpte säckvis med diverse kläder och beställde ännu mer som skulle sys upp till morgondagen. Padraigh köpte till och med, kan man tänka, den tvåhövdade geten.

Eilidh och Gordan hjälptes åt att övertala köpmannen att låta köpet gå åter i utbyte mot att vi köpte två hönor för 8 guld. (Ännu ett fynd!)

Köpmannen Collumn stod och sålde för glatta livet. Med erbjudande om en femtedel av köpeskillingen erbjöds han sälja våra samlade säckar vapen och skrot. Han tackade glatt för möjligheten att göra livet surt för en köpmannakonkurrent i branschen. Han upplyste oss också om att ett gäng hyrsvärd stod och bevakade oss. Han kunde berätta att ledaren var en nekromantiskt kunnig kvinna som hette Athel. Vi kände igen henne som slavjägaren från skogsöverfallet natten innan.

Gordan som redan var lite förfriskad blev stursk och stegade rakt fram till henne och frågade vad hon skulle betala för honom. Han lyckades med att överraska dem. Och festivalstämningen höjdes väsentligt när Athel förklarade att det var svårt att bedöma eftersom hon inte visste vad hon skulle ha honom till förutom att använda hans hår för att torka sig i arschelet. Gordan drog sig tillbaka och det var ju tydligt att någon hade satts på någon plats.

Eilidh köpte sig en halsring dekorerad med en örn. Jag tror det kan vara hennes sätt att signalera att hon skulle vilja ha en man som tog kommandot över henne så att hon fick utlopp för sina djuriska lustar på annat sätt än genom att bli så arg. Men ingen ska tro att jag tänker antyda det till henne.

Själv hittade jag en välsorterad örthandlare som visade ett flertal exotiska växtkomponenter. Dofterna väckte minnen från Urek. För mitt samlade guld tillsammans med 20 godbär och en helande dryck fick jag så mycket Kamferolja, Kamuckkåda och Galojgummi att jag kunde gnida in mitt skott i en bärnkapsel. Den har inte den inre glöd den skulle kunna ha men med tid ska det nog gå att ordna. Hur jag skulle göra kom bara till mig och jag anar att det har med de magiska naturkrafterna att göra. Men hur man ska använda det måste jag nog få AntoGanDaras att förklara.

På Tullmästartorget nere vid Sjöhäxan stod en stor trälåda uppställd. Det var detta som var podiet som Padraigh talat om. Kämpar hissades upp och slog varandra till folkets jubel. Jag och Fraarath fick åter anledning att begrunda döden och livet i frihet och i fångenskap. Det är ju en sak med en tam hund eller häst som blir som en naturlig del av en flock men en människa som ledare. I de flesta fall tas de ju väl om hand i den flocken och deras liv är känslomässigt mycket likt det de har i naturen. Dragdjur är mindre bra för den tillvaron är mer inskränkt och djur inburade trångt tills de ska dödas eller djur spända för ett kvarnhjul dagarna i ända är ju en styggelse. När man behandlar människor så är det än värre, för ofriheten och lidandet är än mer tydligt för både den drabbade och de som ser på. Detta lidande och denna förnedring var tydlig att se i ögonen på de slavar som stod och väntade på att säljas på marknaden, som satt och väntade på att ro i skeppen eller som väntade på att strida på podiet.

Vi fick med tiden bevittna sjuka individer som glatt sprang fram och gjorde anspråk på de av de stridande som slagits ihjäl. Det var ungefär då vi fått nog och ville bege oss vidare. Vi banade väg mot strömmen av människor och fick höra hur en sång spred sig. Eilidh kände direkt igen sången som i Gröndal kallas ‘Fisken går i ån’. Här sjöngs den dock med helt annan text. Hela folkmassan sjöng om att en av varje sort skulle skänkas tillbaka till havet. En av råttorna, en av grisarna, en av hästarna, en av varje stånd och till slut ett av de oskyldiga barnen.

En efter en leddes offren ner i havet som nu lyste rött i skenet av en blodröd sol. En präst med skägg av tång tog emot dem och slet tillsammans med två medhjälpare offren i stycken av ett krabbkoliknande storsvärd. När så barnet leddes ned uppstod tummullt på långskeppet och desperata vrål tystades med den dov smäll.

Sången tystnade och just som skymingen föll tändes alla barnens lyktor och en större drakformad lykta bars ner till vattnet och sändes iväg ut till havs.

Under detta skådespel blev det mer och mer glest på torget där vi stod och i och med det kunde vi se att Ufer och hans gäng i sällskap av några vampyrer och välklädda köpmän stod i vår närhet. Vi tog oss närmare och fick höra tal om att Ufer planerade en manifestation. Han tänkte fullfölja något projekt för att visa att Nekromanterna ännu. (Trots att det var länge sedan en sådan ritual genomfördes.) Det pratades om många kroppar, att det kan lyckas, imorgon natt ska det hända.

Plötsligt frågade någon: Vilka är ni då?
Fraarath fann sig snabbt:
F: Ääähva får man tag i mer mjöööd?
G: Och Baaark

Tillsammans gjorde de ett så ointressant intryck att de bara ville bli av med oss som hundbajs på skorna och sedan glömde oss direkt. Naturen vinner alltid på ett eller annat sätt.

SolVattenJord.

View
Brevet till Graf Konrad

SL: P
Närvarande: DGT
Saknade: CEF

Under resan till Donemara beslöt vi oss för att låta bli att skicka något brev i Konrads namn. Vi hade kommit fram till att det var förknippat med för många svårigheter. Vi hade inte ett urval av brev från Konrad på samma sätt som vi haft flera brev från Sarovich att utgå ifrån för att kunna reproducera handstil och språkbruk. Vi visste inte vart vi skulle sända brevet och till vem det rimligen borde ställas. Vi kunde inte riktigt föreställa oss hur vi skulle kunna påverka den vi nu skickade brevet till. Och det var inte lika angeläget i och med att vi inte kunde tänka oss att hemligheten om Gröndals existens hade nått längre är Konrad.

Sedan vi anlänt till Donemara satte vi ihop en plan för hur vi skulle få brevet till Konrad utan att väcka misstankar. Med bästa möjliga utfall tog sig Padraigh in i staden hittade ett ledigt rum (utan att hyra det) sade åt en ung man att gå upp till det rummet för att damen i det rummet ville be om en tjänst och kunde betala. Padraigh smög sedan före upp till rummet där han förberett klädbyte. Mötte spolingen i Elcas skepnad och anlitade denne som leverantör av brevet till Konrad. Sedan brevbäraren gått smet Padraigh ut via taket och lämnade fönstret på glänt som om en fladdermus flugit därifrån i natten.

Gordan var lite sugen på att ta sig in och se sig om i staden (spela bort alla pengar) men vi kom fram till att det inte riktigt skulle vara att hålla den låga profil vi ändå tänkt oss.

Under tiden sov vi andra över i skogen i hopp om att det inte skulle vara så farligt så här nära Donemara.

Men….

Vi överrumplades av slavjägare anförda av en nekromantiker. Med sig hade hon någon styggelse till varelse som läkte sin skada på tok för fort för att vara naturlig. Något riktigt grepp om oss fick de inte trots att hon lyckades förhäxa Terlach så att han dängde Vargheten ur DaroGanAntras med sin hemska klubba. Vi kunde dock samla oss och nedgjorde den onaturliga och fördrev resten. En hemskt kvick typ som sparkade vargen på nosen fick betala med sitt ben. När DaroGanAntras väl blivit sig själv igen var det dock ingen som var sugen på att gnaga på benet.

När Padraigh var tillbaka efter slutfört uppdrag kunde han berätta om Drakfesten som var planerad med Blodvall och en podie.

En ny dag gryr

Skepp är samlade i hela hamnen och i bukten utanför Donnemara ligger dels en stor Trirem med svarta segel och vid stranden ett stort flatbottnad skepp. Röda flaggor fladdrar överallt. Det byggs. Folk vimlar och eldar förbereds längs stranden så långt vi kan se.

SolVattenJord

View
Nya Källsprånget

PE DGT CF

Tog med oss byborna, redskap och tillgångar från Broburg och startade upp nya Broburg. Skickade bud till byarna Svartkroke och laxsprånget.
Tillsatte Hansel som ståthållare (G sjunger sång om motståndsrörelsen)
Får upp en kista från Broburg
E rustning
G svärd
D amulett (mot upptäckt och lokalisering)
P stridsklubba med episkt utseende
T Sarovichs svarta sköld

I skepnad av orm tar sig D vidare in från bassängen via vattenströmmen.
Hittar entresal med bro, stor mekanism och upphöjda bassänger. En trapp leder vidare till en träport med järnbeslag. (Den skimrar av övernaturlig kraft och är ovanligt välbehållen) D klättrar ut ur tunnel i taket i skepnad av spindel.

Beger oss till Broburg för att hissa Tambors (Sarovichs frus släkt) fana. Väl där ser vi tre onaturliga korpar krets runt vid borgen.
P ikäder sig kläder Sarovichs fru lämnat efter sig och visar sig hastigt men påtagligt och pekar distinkt mot en korp som sitter på ett torn. C skjuter två pilar. En fångas i näbb och den andra viner rakt igenom. De tre kretsar runt och upplöses i vad P identifierar som en poff-formel.
D smyger sig på en korp som sitter på ett fält. Lägger en månstråle. Korpen stirrar tillbaka med lysande ögon och skickar sedan ut en chockvåg. D kastas till marken och ser korpen förvandlas till en 3 m lång kvinna med spjut och sköld.

F: Djaa det ser ju ut som Morigan. Det skulle ju kanske förklara de där korparna som ser ut som de vi såg på benfälten vid förra fullmånen. Ni har väl inte glömt att det är fullmåne igen om två nätter?

Vi skyndar oss komma iväg mot Donnemara för att leverera ett brev förfalskat i Sarovich frus namn till Konrad. Och skicka motsvarande från Konrad till Tambor som de heter.
Tanken är att i den enas namn uppmana den andra att hålla sig borta.

Brevet till Konrad:
Sarovich finns inte mer.
Jag tar Broburg till mitt som klen kompensation för hans svek och illdåd. Jag äger nu Baroniet och uppbär rätten till blodsgäld från alla i området, boskap liksom objudna gäster.
Elka Tambor

View
The bird that got away
P CEFGD T

Lugnet lade sig inne i kryptan under Broburg. Vi pustade ut efter kampen med Sarovich brudar. (Slynor med slanor som Ciaran kallade dem.)

Fraarath var inne på ett eget spår och försökte öppna det stora låset som satt på kättingen runt sarkofagen med Sarovichs sista och första brud. Sunt nog var Fraaraths beslutsamhet inte fullständig och han lyckades inte släppa henne fri.

Vi andra var mer inriktade på dörren till det inre. Det var en avancerad konstruktion av rörliga metalldelar. Mitt på satt en platta med ingraverade streck. Ciaran ropade ner i tratten till bruden för att få svar på frågan om hur man öppnar. Det stönades en del men Ciaran kunde urskilja att det var en fråga om att använda fingret.

Vi provade att dra fingret över plattan och kunde notera att streck som korsades började skimra svagt. Alla lysande streck slocknade dock om man lyfte fingret eller korsade samma streck mer än en gång. Vi försökte dra ett sammanhängande streck som korsade alla ingraverade streck varken mer eller mindre än en gång. Det var klart klurigt. F började prata religiösa fundament om udda noder och försökte med hjälp av en liknelse med grannar längs en gata få oss att förstå att det var omöjligt att lösa. Eilidh tappade sitt kryddmått tålamod mumlade något om att vi var en säck skrammelskallar men blev i alla fall inte frustande ilsken. Hon skjöt Padraigh och Ciaran till sidan och visade hur man gör. Genom att sätta dit två fingrar samtidigt kunde hon få alla streck att lysa och dörrens delar började röra sig.

Med ett brak dundrade dörren ut och ner mot de tre som stod direkt utanför. Ut skred Sarovich och ställde sig på den utfallna dörren. Åååååhhh förbannade ohyra. Skrek han och spottade på Ciaran som låg fastklämd under dörren. Sedan uttalade han någon nekromantisk besvärjelse och fick en svärm skelett att resa sig ur benmassorna som utgjorde golvet. Med en genomborrande blick rätt igenom Fraarath befallde han Fraarath att låta bli Sarkofagen.

Stridskaoset blev totalt. Terlach kämpade med fanan i topp helt omringad av Skelett. Padraigh hamnade mitt i en annan hop. Eilidh rusade på Sarovich men övertygades att sätta sig ner i väntan på att Saovich skulle övertyga oss andra om att vi borde prata istället för att bråka. Hon lämnade till och med över sin yxa som hon ju rent logiskt inte behövde just för stunden om hon ändå inte skulle kriga.

I den mörka stunden släppte Fraarath loss sitt inneboende solljus och skeletten bränndes eller skingrades helt. Kanske kunde vi klara det. Ciaran omgrupperade in i brudens krypta och satte flera välriktade pilar rätt i Baronen. DaroGanAntras följde efter och nedkallade månens ljus över honom. Sarovich såg något trängd ut men svarade med att frammana ytterligare en svärm skelett. Och sedan en till.

Terlach föll. Som ett mirakel höll sig fanan stående nedstucken i en hög skelett.

Padraigh föll Sarovich tog honom med sig in och stängde dörren.

Uppträngd i ett hörn hörde DaroGanAntras den lugna ljuva rösten från GantoDarAntras när den oändliga mörka ensamheten bredde ut sig.

Ciaran höggs ner i ett hav av ben.

Gröndals ljuva sommardagar?
Den sanna vårens ankomst?
De magiska kraftlinjernas renande?
De 12 druidernas kamp?
Vargklanens sökande efter en ny boplats?
Urek och hans skott?
Gåtan med dvärgriket?
Skulle allt gå förlorat?

Gordans sköld slår i backen. Inte för att Gordan fallit utan för att det bara finns en sista uppgift. Hårt blodad svingar han sitt svärd mot låset på Sarkofagen. Fraarath spänner kättingen för att maximera skadan.

Blakrunch!!!

Bruden är fri och flyger på Baronen. På några sekunder är det över. Baronen slits i bitar. skeletten faller ner. Men bruden flyger iväg och lämnar en brinnande inre krypta efter sig.

Med nöd och näppe klarade sig alla och ….

DING! Ny level.

SolVattenJord

Epilog
G utklädd i kåpan skickar iväg Konrads män berättar att frun sluppit ut och dödat Sarovich. Säger att han själv ska gå i mull.
Vi hittar dokument över Sarovichs tillgångar:
Skepp i Donnemara.
Två byar utöver Broburg: Svartkroke och laxsprånget.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.