Dödsskuggans land

Tornet 1

Sedan Ciaran pekat med hela handen och stövlat iväg med endast Bufo i släptåg begav vi oss av mot Tornet i bergen på andra sidan floden. Terlach hade repat sig efter en lång tids sjukdom och kunde nu glatt visa hur man svingar svärd och 7:e legionens urgamla banér. På vägen passerades ett övergivet vätteläger där Padraigh kunde utskilja att det övernattat minst 20 vättar. Vi såg också hur vättar tillverkade fällor. Frorath använde sin axel för att extra noga undersöka hur mycket skada den typen av fälla kan göra.

Väl framme vid tornet fick jag hjälp av Gordan att åkalla de urgamla naturkrafterna så att vi skulle kunna se vilka ondskefulla besvärjelser som lagts på tornet. Det var gott om symboler och dålig magi men vi kunde inte se mer än så. En bister, onaturlig kyla omgav tornet och täckte marken med snö. Padraigh ville gärna ta sig in i tornet genom ett hål i tornets vägg någon våning upp så jag spindlade dit och satte fast ett rep åt honom.

En efter en klättrade vi in och möttes av en ond vålnad och dess tjänare. Inte ens Ciaran kunde berätta riktigt vad det var. Redan efter en kort stunds strid stod det klart att vi inte kunde göra mycket åt denna styggelse. Frorats krafter var verkningsfulla men sinande och vi andra hade full upp med att bara överleva. Hade det inte varit för Gordans hjältefulla försvar hade vi nog inte kommit undan med allas liv i behåll.

Känn Urek, lev livet.
DaroGanAntras

View
Vägen utanför Gröndal

Efter händelserna i Vårens tempel flyr vi ut ur Gröndal. På vägen ut tänker vi först slå läger vid Vaktstugan, men finner där Lughan och Fionnbharr på post. Lughan vill slå larm och kalla på de andra Rakorna som är ute på skallgång efter hädarna som försökte förstöra kvällens Beltain-rit, men Fionnbharr hindrar honom. Han säger att som tack för att vi hjälpte till för ett tag sedan när skelett attackerade Vaktstugan så ska han släppa förbi oss.

Natten spenderas istället i en liten sänka på det sista krönet innan sluttningen ner mot den gamla landsvägen. Det känns konstigt att vi ska lämna dalen, vårt hem, som vi alltid hört ska vara den enda plats i världen där de döda inte härskar. Vad ska det bli av oss?

Morgonen gryr, och vi rör oss ned, ut ur skogen, och kommer ut på den gamla landsvägen. Vägen är nedgången och sliten, men fortfarande farbar. Den största chocken är dock fälten söder om landsvägen – en ödemark, täckt av damm och benknotor. Nästan ingenting växer där. Det står klart att fältet är genomsyrat av nekromantisk energi redan innan Daro och Gordan använder sina magiska sinnen. Ciaran nämner att han såg en vandrande handelsman förut, en bit västerut på vägen, och vi börjar röra oss ditåt.

En kilometer bort kommer vi till en flod med en stenbro över, och mellan oss och bron en stor vagn. Först trodde vi att bron var tom, men just då ser Padraigh en enorm skugga som reser sig upp från brovalvet och kliver fram. Ett troll! På vägen, gående i riktning mot trollet, är en man i märkliga kläder, som Ciaran tror är handelsmannen. Padraigh springer framåt i låg profil för att försöka komma fram till floden och se vad som pågår, men trollet upptäcker honom och vrålar någonting i stil med “FÖRSÖKER DU LURA MIG?!?” Rasande springer trollet fram för att döda handelsmannen, och eftersom vi är erfarna trolldräpare rusar vi till undsättning. Handelsmannen däremot rusar rakt ut i fälten bredvid vägen. En strid utbryter, och Padraigh ådrar sig ett stort sår, men vi övermannar trollet och fäller det.

Efteråt talar vi med handelsmannen, som verkar vara klädd i vidriga hopsydda människohudar. Hans namn är Colm, och han är en vandrande köpman som gör en rutt mellan Nekromantikergillets stad och Vampyrstäderna. Vi tror honom nästan inte när han säger att hans rundtur tar honom tre månader! Kan världen verkligen vara så stor? Han tackar för hjälpen, och bjuder oss att göra honom sällskap vidare, och kanske dela förtjänsten på försäljning av trolldelar. En bit längre fram finn sen övergiven by där han brukar göra nattläger, säger han. Men Ciaran och några till är mer intresserade av ett stentorn i skogen söder om floden …

View
In i det sjunkna templet

Kvällen då vi tog oss in i templet och släppte loss våren.

Under 4-5 speltillfällen har vi blivit överfallna av vättar i exillägrat, dräpt ett troll, döpt Eilids yxa i blod, räddat Padraigh, hittat templet, dragit av Bel-tine ritual strax före byborna i långbotten…

Nisses tidigare sammanfattning av det som hänt fram till och med detta tillfälle:

Självklart vill spelarna inte lämna dalen, de känner inte till något annat, de har uppfostrats att allt utan för är dött och dåligt, samt att alla de känner finns kvar i dalen.

Dock så gick det ju så långt att partyt brutit mot nästan alla tabun, fadersmord, mordförsök på präst, häxeri, mordbrand, legat med vampyrer, blivit dömda till döden i flera fall och t o m blivit så förtalade, beskyllda och ditsatta så att folk var redo att gå hem ur huse och bilda ett uppbåd för att bunta ihop och slå (ihjäl) alla i exil, inte bara PC:na.

Att stanna kvar i närområdet är inte riktigt ett praktiskt val och de med lite visdom lär veta att det ena kan leda till det andra och börjar Ni slå ihjäl eller svårt skada Rakorna så lär det slå bakut ännu värre. Skulle Ni bara avpolletterabyäldstarna (likt ni “dödade” Finn), så skulle ju t o m Era egna mammor (de som inte redan är med Er i skogen eller Ni som inga har) förskjuta Er. Ni är persona non grata, och visst kan Ni stanna kvar och förvissa Er om att så är fallet, men förr eller senare hittar jägarna Er och då kanske det inte räcker att bara slå ihjäl hundarna. Mer blod kommer spillas och mer blod måste förlåtas.

En omgruppering är nog av nöden. En plan behöver formuleras. Tid behövs för att smälta allt och kanske se att våren i år är extra kraftfull. Ni kanske behöver bevis för att allt prat om resten av världen kanske också var lögn. Ni behöverlevla för att kunna ta ut Rakor och föra byäldstarna inför rätta, förlöjliga dem eller få dem att “försvinna” på ett sätt som inte utmynnar i folkmord på Era egna släktingar och släktingars släktingar och vänner, etc. Samt att utan Er grupp av de värsta förbrytarna, så kanske resten av exilfolket får en chans att återkomma till gemenskapen (allt de behöver göra är att förskjuta Er, vittna om vilka hemska ritualer med trollhöven och vampyrbål Ni ägnar Er åt och ta sin plats längst bak i församlingen och tiga still Bell är förlåtande…)

Ett par dagar, eller kanske en vecka så är Ni säääääkert tillbaka, absolut, Padraigh skulle aldrig lämna dalborna i sticket om han inte trodde genuint på den tidsplanen.

Första problemet är ju att hitta ett säkert ställe att övernatta på utanför dalen, exillägret och gruvan. Alla vet ju att man dör i skogen på natten och nere på vägen så dör man nog på dagen också.

Ni räddade kanske “världen”, men otack är världens lön och paradiset inte för Er… I alla fall inte ännu.

View
Fram ur skuggan
Spelstart

Kvällen då vi började spela (Tror jag)

P bodde i exillägret där han alltid tycktes ha bott även om han sade sig vara uppväxt bland vargar.
Fraarath råkade bränna sin ogudaktige läromästare och stack innan han hann skickas i exil.
Eilidh minns jag inte hur hon blev skickad
DaroGanAntras hade vilsen kommit till lägret utifrån. Han sade att han var från gläntan och ville gärna berätta om hur han och 5 andra skott från en uråldrig ek (Urek) nu en efter en kom till liv. Padraigh kände igen honom och nekade direkt till att ha skändat den yppiga DaroAnGantras.

P DEFG (CT ännu ej skapade?)

Nisses tidigare sammanfattning:
PS. Sist vi spelade så skickades fler i exil, mestadels som straff för att ha hjälpt, känt eller varit släkt med hjältarna. Kollektiv bestraffning, den bästa sortens bestraffning. Därefter följde långa diskussioner och undersökande av den bleka mön som räddats undan de vandöda och vägens vedermödor. Efter diverse kontroverser så kom både svärd och pålen fram, den tabubelagda magin framkallades och alla blev arga utom mön som var pålad, halshuggen och snart brann på bålet. Skogsnattens mörker lystes upp av de brinnande fladdermössens dödsdans och en hes stämma kunde höras inne från träden. Den förbannade er, byn och hela dalen för brudrov och bruddråp. Sen lade sig tystnaden och endast bålets knastertorra virke hördes spraka till tonerna av era släktingars snyftningar.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.