Dödsskuggans land

Benfälten kallar

Terlach, jag och Gordan samlade oss för anfall. Eilidh skulle föra oss an.

I den lite sjuka skogsdungen strax väster om Broburg vid ett vadställe över ån inväntade vi natten och planerade vårt anfall. Terlach hade just anslutit från Källsprånget där han hållit sin post troget. Med sig hade han en bok han hittat i ett raserat hus. Han hade inte kunnat tyda dvärgrunorna och vi var alla spända på att få reda på om det kunde finnas en ledtråd till hur man kommer in i riket under jorden. Eilidh kunde ganska snart berätta att det bara var någon sorts förteckning över transaktioner och vi utredde inte saken närmare.

Vi fick istället inrikta oss på det stundande slaget. Gordan tog oss till en utkiksplats och gick igenom anfallsplanen med Terlach. När vi sedan kom tillbaka till lägerplatsen var det ingen där. Efter en stunds förvirrat letande kunde vi konstatera att de alla vandrade ut mot benfälten. De vandrade dock inte så fort så vi han snabbt ikapp dem. I skenet av den fulla månen kunde vi se att de gick som i halvdvala och vi kunde inte väcka dem. Gordan försökte brotta ner Padraigh och det gick först ganska bra men Padraigh försökte slingra sig loss och bet till slut Gordan i armen.

Det var tydligt att våra vänner gick längs en rak linje ut mot det Benfälten. Terlach mindes att han sett något som liknat gravhögar just i den riktningen. Jag tog vargens skepnad och sprang smygande i förväg. Dimma reste sig ur marken och virvlade på sina håll till i spiral upp mot den klara himlen. En trötthet kom över oss och efter en stund hörde jag Gordan kalla på mig. När jag kom tillbaka fann jag honom kämpande med Terlach som gått in i trans. Svart saliv rann från Terlachs mungipa och inte ens våld kunde få honom att vakna. Han mumlade något om ljuset på kullen och famlade efter sjunde legionens fana hela tiden fast besluten att storma framåt. Vi kämpade med att åtminstone hindra hans framfart och kunde vagt notera spöklika stön och tjut från olika håll långt ute på fältet. Gordan samlade sig och åkallade Dagdas hjälp för att skydda Terlach från ondska.

Terlach vaknade till men vi fann till vår beströtning att Fraarath, Ciaran, Padraigh och Eilidh nu hade passerat oss och gick upp på kullen lite längre bort. En pelare av dimma steg upp mot himlen mitt på kullen och vid pelarens fot föll våra vänner på knä. Dimmiga skepnader drog nu runt ute på fältet och i luften kunde Gordan se ett svävande spöke som verkade dirigera händelserna. Med Gordans hjälp kunde jag hitta var jag skulle placera en månstråle så att den träffade spöket men något gick fel i kraften och istället för rena strålar kom det ett sjukt förvridet ljus som verkade göra spöket starkare. Under tiden hade Terlach försökt komma på något sätt att avbryta processen. I sina grubblerier hade han hittat en märklig stav i vridet svart järn som han nu höll upp och inspekterade. Märkliga stötar gav honom en underlig pirrande känsla i handen. Det kändes som mycket onda krafter som av någon anledning inte kunde nå honom. Med ett uppstudsigt flin mot stavens krafter använde Terlach sina egna och hivade iväg staven i en lång båge ut över fälten. När den landade skakades vi om och våra förhäxade vänner föll ihop. Endast Eilidh reste sig och stapplade iväg i den riktning Terlach kastat staven. Vi letade upp staven för att försöka förstöra den men inte ens med Dagdas heliga kraft kunde Gordan göra mer än ett hack i sitt eget svärd.

Upp ur dimman reste sig en jättelik behornad ridande gestalt. Vi skyndade till våra fallna vänner och märkte hur den ridande gestalten red igenom oss utan att bry sig det minsta. Han red upp på kullen blåste i ett horn och svepte i väg med vindens hastighet följd av en flock vargar och tre korpar. Ur marken reste sig en dimmig armé av människor, troll, jättar och vidunder. I luften svävade dimmiga magiker. Alla följde de den behornade som drog längre ut på benfälten. Vi såg förundrat på och kunde notera hur korparna kom tillbaka och cirklade över kullen för att sedan flyga vidare mot en liknande kulle lite längre bort.

Lite som i en dröm stod det klart att vi inte skulle anfalla Broburg när gryningen kommer. I det klara månskenet stod det än tydligare klart att man inte ska övernatta på benfälten när det är fullmåne.

SolVattenJord

View
Bakhåll på bakhåll

Vi var DaroGanAntras, Eilidh, Fraarath och Gordan.
Padraigh höll koll på oss.

I gryningen gav vi oss av för att störa Sarovich ytterligare. Eilidh hade just visat hur hon fått ringen att ge henne kraft att hoppa till toppen av ett träd och vi hade börjat diskutera vad som var vår plan nu. Fraarath och Eilidh var lite upprörda av att jag och Gordan föreslog att man satte byborna fria om de dog i en strid. Mitt i diskussionen som Padraigh försökte tysta ner kom det spjut och arborstlod farande genom luften. Fienden var överallt omkring oss. Fraarath tog täten framåt för att undsätta Padraigh som blev hårt ansatt i främsta ledet. Jag vargade loss och körde fast i en kamp med tre soldater och en blodsdrickare som greppade otäckt efter min nos. Gordan kom till undsättning och styrde upp hela flanken. Eilidh surnade hårt, hoppade hela vägen över ån och slog ut en armborstskytt med en flygande yxattack. Fraarath brände de anfallande vargarna och när Eilidh kom hoppande tillbaka vände striden till vår fördel. Blodsdrickaren flydde och soldaterna gjordes ner. Som varg kunde jag springa fort men blev bit för bit dubbelt utmattad utan att hinna ikapp den flyende blodsdrickaren. Jag lade mig i ån men inte ens en kort vila kunde göra mig mindre utmattad.

Nu var vi inte helt sugna på ytterligare anfall så planen var snarare att dra oss tillbaka. Gordan förde oss an först tillbaka mot benfälten och sedan söderut i en större bäck. Bäcken var dock iskall så jag varvade olika djurskepnader för att lämna naturliga spår och de andra fortsatte från bäck till bäck tills vi var på en plats där vi kände oss säkra från Sarovich och där vi kunde slå läger. Vi vilade i tre dagar och för att skydda mina vänner mot vädrets makter tog jag vargform under nätterna och vi sov i en stor mysig hög. Det var med ett barnsligt leende på läpparna som Padraigh gosade in sig i den varma pälsen.

Efter tre nätters vila satte vi av mot Broburg igen där vi lade oss för att spana. Vi kunde märka att det inte längre var några bönder på åkrarna och den normala vakten i byn hade dragits in och ersatta av en patrull på 6 man som vid några tillfällen vandrade ner i byn. Vi sov en natt till och drog morgonen därpå ner mot byn för att överfalla vaktpatrullen och sedan storma yttre murarna runt borgen.

Klart för drabbning
SolVattenJord

View
Broburg och Dvärgporten vid Källsprånget

Eilidh Ní Cairbre, DaroGanAntras, Fraarath Molbag och Gordan samlade sig för att planera hur vi bäst kunde ta oss an Sarovich. Padraigh “Skuggungen” förde oss an.

Med vår ende riktige vampyrkännare borta fick vi försöka samla ihop vad vi visste om vampyrer. Gordan var nog så ivrig men ändå ingen expert på området. Vi kom fram till att vi inte ville möta någon vampyr annat än utanför vampyrens hem och helst i solljus eller vid rinnande vatten. Alla planer på små attacker som skulle locka ut Sarovich lades på is tills vi hittat en plats där vi kunde tänka oss att försvara oss mot en ilsk vampyr.

Vi sökte oss uppströms längs ån som flyter genom Broburg. Några timmars marsch norrut kom vi en plats där ån rann via konstiga bassängstrukturer. Eilidh kunde efter en kort stunds funderande förklara för oss att det var slussar som använts för att kunna transportera båtar uppströms uppför kullarna och att de var gjorda med avancerat hantverk som tycktes extraordinärt. Slussarna låg dock sedan en längre tid oanvända. Efter att ha passerat några slussar till kom vi till en underlig större halvrund bassäng omgärdad av förfallna hus.

Det fanns ingen fortsättning på ån utan endast en klippvägg på andra sidan bassängen. Eilidh klädde av sig det mest otympliga av sin utrustning och sina kläder och tog sig ett bad för att titta närmare på den skrift vi tyckte oss se på klippväggen. Hon fick dock kämpa för att inte tappa kontrollen på grund av det kalla vattnet. Gordan såg det som en utmaning tog av sig sin rustning och hoppade i. Han hittade någon konstig ställning, en grov stock och ett stort tillflödeshål nere på bottnen av bassängen. Eilidh kom huttrande upp och bad oss värma henne med eld. Hennes blick gjorde det dock tydligt att hon för den skull inte glömt de gånger jag och Fraarath inte haft tillräcklig kontroll på lågorna. Padraigh som haft lite problem att veta var han skulle vila blicken kom lägligt kånkande på en famn ved.

Under tiden Eilidh och Gordan värmde sig vid brasan letade Fraarath och Padraigh upp rejäla källarutrymmen under två av husen kring bassängen. Den ena verkade vara bara en tom matkällare men den visade sig vara en krypta med katakomber med upp emot 100 plundrade gravar. Vid gravarna fanns det inskriptioner som Fraarath kände igen som dvärgrunor. Själva skeletten låg lite huller om buller men var normallånga så det tycktes inte vara dvärgar som var begravda där. Av olika inskriptioner kunde vi nu också förstå att platsen vid bassängen kallades Källsprånget.

Inskriptionen på klippväggen kunde nu också identifieras som dvärgrunor och Eilidh och Gordan berättade att det under inskriptionen dold av vattnet fans en stor port. En port till ett dvärgrike. Stämningen steg och det pratades om sägner med honung och om hur världen en gång delats i två delar. Människorna hade valt först och hade tagit allt ovanjord och därmed lämnat det som är under jord till alver och dvärgar. Att på ett sådant sätt lämna alla fria djur utanför uppgörelsen var förstås upprörande men vem kan hållas till svars för en gammal sägen.

Vi slängde i stenar där ån löpte ut ur bassängen och ansåg att det kunde vara en plats där man tillfälligt kan ta strid mot Sarovich. Vi försökte komma på en bra plan för hur vi skulle göra och övervägde att försöka anfalla själva borgen om vi lyckades dra ut en större styrka. Eilidh förklarade dock att man inte ska planera för mycket för då blir det inte så. Det lät inte övertygande, men när jag tänker tillbaka på det förstod jag aldrig riktigt vad hon menade.

Vi tog oss sedan tillbaka och tillfångatog en viljesvag Elfredd från byn. Han fördes mot Källsprånget sedan vi lämnat spindelspår bort från tillslagsplatsen i en annan riktning. Han berättade villigt om Broburg men var övertygad om vi skulle bli dödade och att ännu en olycka nu drabbat hans familj. Vad vi fick reda på var bland annat att det var Sarovich och hans troligen än mäktigare fru som fans inne i borgen. Hon sov dock sedan många år och hade inte setts till. De hade sällskap av 2 tjänarvampyrer och 5 människor förstärkta av vampyrblod. En vaktstyrka vanliga lite viljefattiga bybor på 16 personer hade sällskap med lika många illvargar. Efter utfrågningen fortsatte Terlach mot Källsprånget med Elfredd. Vi andra vände tillbaka mot platsen där spindelspåren slutade. Där hittade vi två till bybor som till vår förvåning redan hittat dit. Trudvigg och Hensel lät sig dock tillfångatas lika lätt som Elfredd. Hensel var dock inte fullt lika viljesvag för när han insåg att han inte skulle kunna bli befordrad till byvakt om han hade varit så lätt att fånga drog han sin kniv. Gordan brottade ner honom och så blev det inte mer av det försöket än en svullen kind. Hensel tycktes dock vara nöjd med att det syntes att han hade gjort motstånd.

Men vad händer nu? Hur tänkte vi när vi följde Eilidhs råd att inte ha någon plan?

SolVattenJord

View
Från druiderna till Broburg

Eilidh Ní Cairbre och Padraigh “Skuggungen” , turades om att hålla koll på oss. Ciaran, Gordan, Fraarath Molbag och jag DaroGanAntras kunde nu med ökad styrka fortsätta på vårt äventyr.

Efter urladdningen vid druidernas cirkel behövde vi återhämta oss lite. Vi stod och övervägde att berätta för vargmännen om Gröndal när de nu sökte ett nytt ställe att slå sig ner. Ciaran såg det som helt uteslutet och började yra om att hålla dalen ren och att maten inte kommer räcka till de som bor i dalen. Hans vilja att beskydda de som förskjutit honom var rörande men jag anar att det är del av hans adliga heder. Hur som helst hade vargmännen redan gett sig av från platsen innan vi hunnit komma fram till hur vi skulle göra.

De tio (druiderna) bjöd i sin tacksamhet in oss till sin grotta för att vi skulle få mer tid att lära känna varandra. Det var en fin gest men för var dag som gick hos druiderna förstod jag mer och mer vad Padraigh menar när han säger att druider inte alltid trivs så bra tillsammans. druiderna i just den här kretsen var dessutom så intoleranta att den uråldriga traditionen att ljuda ritual inte var tillåten. ‘Det är inte så vi gör det här’ fick jag höra gång på gång tills jag förstod att de menade ‘sluta bröla annars slänger vi ut er’. Motvilligt tillstod ärkedruiden Oisin att Ureks tilltag att slå rot och sätta skott i Gröndal var något som bidragit till att nyvåren nu var på väg. Men att gå så lång som att erkänna att Urek hade valt rätt eller att Urek förtjänade beröm det kunde han inte gå.

Druiderna var dock vänliga på många andra sätt och vi fick god mat och skön sovplats de 4 dagar vi var där. Jag fick dessutom fri tillgång till deras samlade visdom och kunde lära mig mycket. Bland annat han jag nedteckna vad de noterat angående kraftfältets tidigare och nuvarande sträckning. Fraarath fick hjälp att konstruera en konstig samling av pinnar och snöre som han kallade en sextant. Han fick dessutom hjälp att studera druidernas stjärnkartor. Vad de avhandlade i diskussioner om himlakroppar kan jag inte närmare återge för de där företeelserna har ännu inte fångat mitt intresse.

Till min förtjusning märkte jag att Padraigh lärt sig åkalla Visklor en välvillig uggla. Det var fint att se hur han tog hand om den och hur de lärde sig att sammarbeta. Gordan var med och hjälpte mig med mina vanliga ritualer för att tala med djuren i området. Vi fick en inblick i hur sund naturen var här. Liksom i Gröndal var druidernas dal en plats som klarat sig undan de farsoter som härjat den övriga världen. Gordans focus var dock inte det den varit och när vi pratade om det stod det klart att han inte kunde slå sig till ro med att Sarovich och hans likar härjade i världen. Just att Gordan själv, på grund av Sarovich, blivit nödgad att sända en oskyldig ung mö i graven tärde honom grundligt. Gordans väg framstod som utstakad allt annat än hämnd mot Sarovich kommer i andra hand.

Det var inte svårt att övertyga de andra om att vi nu behövde ta oss an Sarovich. Eilidh är ju ofta lite arg men sällan så arg som när det kommer till just Sarovich. Fraarath är ju i grund och botten en anvarstagande snäll skäl och jag tror han plågats av att denna fara hotat dalen. Padraigh vill ju alltid ta hand om oss och även de andra som kan tänkas vara förskjutna av samhällena i Gröndal. Att skydda Gröndal från en vampyr är därför helt naturligt. Ciaran behöver väl knappast nämnas i detta sammanhang. Han har länge smidit planer på hur vi ska ta oss an just det problemet. Med en hittills oöverträffad enighet begav vi oss mot Broburg.

Vi tog vägen söderut och passerade förbi det gamla slottet och diverse ruiner i det som en gång varit Donemara. Vi undvek dock den kärna av stad som numer ligger förskansad bakom de påbättrade murarna kring hamnen. Visst var Gordan sugen på att besöka krogar och träffa kvinnor, och Fraarath ville bättra på sin sextant, men vi hade viktigare mer pressande ärenden.

Utan incidenter passerade vi stenstatyn av kung Feorgan. Under Ciarans ledning följde vi sedan vägen på lite avstånd för att undgå sökande ögon från de likvargar och trupper som Ciaran spårade på vägen. I den lilla byn vid utkanten av benfälten övernattade vi i samma hus som tidigare. Det var dock tydligt att någon varit där men samtidigt ansträngt sig för att undanröja sina spår. Gordan var så när att smaka zombie-fördärvat vatten innan han såg att en zombie ramlat eller kastats ner i brunnen.

På vägen mot Broburg stannade vi till vid Gröndal. Vi övernattade så att vi hade vaktstugan inom hörhåll, och höras gjorde de. Just som vi stod och undrade över hur fungerande den utposten egentligen är när de låter så mycket mer än de spanar, just då såg vi en skugga smyga förbi spejandes på vaktstugan.

Ciaran gled iväg som en lätt bris. Vi andra försökte försiktigt ta oss närmare och delvis omringa spionen. Några välriktade pilar senare stod jag med mina vargtänder fast slutna kring byxbenen på spionen som olyckligt vis var tunglös och inte kunde berätta något. Att han var utsänd av Sarovich syntes dock tydligt på den svarta lapp han bar på bröstet där man kunde ana en svart bro inbroderad. Saken blev än mer klar när vi undersökte den flaska vi sett honom dricka ur. I den fann vi en dryck spetsad med vampyrblod. Spionens läger bröts på ett sätt som skulle få det att se ut som att han lämnat det i hast. Sedan gav vi oss vidare och kunde såsmåningom hitta en lägerplats i skogen strax utanför Broburg.

SolVattenJord till dig!

View
Druidritualen 2
Gör om gör rätt

Padraigh “Skuggungen”, Terlach, DaroGanAntras, Ciaran, och Gordan stod där vid tjärnen och undrade vad vi skulle göra härnäst. Eilidh Ní Cairbre stöttade oss.

Att bege sig vidare tycktes vanskligt för att såret av sjukan i marken nu ledde upp i bergen och därför medförde både svårare terräng och ökande risk för problem med vättar. Ciaran verkade förstå varför vi behövde vända tillbaka till druidernas ring, men han var lite andefattig och uppgiven likt en spårhund som tvingats avbryta jakten. Vi tog vägen via vargmännen och med Gordans hjälp fick vi dem att förstå att de nu behövde göra vad de kunde för att stoppa sjukan. Han fick så när Bjarkar att tro att han själv hade kommit på att det krävdes en druidisk ritual i cirkeln för att bryta det grepp onda makter hade om kraftfältet. Shamanen tycktes dock klart oroad över andarna som var upprörda. Padraigh var villig att hjälpa till och föreslog att vargmännen kunde döda alla druiderna om själva ritualen inte riktigt funkade. Han Sprang sedan i förväg till druiderna för att förmå dem att komma till cirkeln och vara med. Druiderna ville dock inte komma till cirkeln så länge vargmännen var där och föreslog att de skulle få en av vargmännen som gisslan eftersom vargmännen höll deras lärjunge Artair fånge.

Efter visst medlande drog sig alla vargmän utom Bjarkar, shamanen och 3 kämpar tillbaka och Druiderna kom till cirkeln som Jag och Gordan försökt rena från det blod som utgjutits när ritualen gått snett. Terlach visade 7:e legionens anpassningsförmåga och tränade in sig på strid med värja. Han höll oss sällskap i cirkeln och visade stort intresse för skapelsens gåtor. Framförallt grubblade han mycket på i vilken bemärkelse man kan anse att berg lever. Vi har alla olika själsliga frågor men jag tror att han kanske har hittat sitt totem. Ciaran var lite otålig och hade kanske en svår tid när vi nu inte fortsatte jakten österut mot Sarovich. Han och Bufo höll sig utanför cirkeln förfinade konsten i att tillaga hare. I sina mörkaste stunder antydde han att jag inte var någon druid utan bara någon förvirrad skogstok. Han tycktes dock komma till slutsatsen att det är just vad druider är. Glädjande nog tycktes den insikten få honom på bättre humör.

Solen gick ner druiderna kom och cirkeln var redo. Jag och Gordan intog våra platser bland druiderna. Ritualen kunde börja.

I samma ögonblick som vi påbörjade vår stilla ceremoni reste sig en svart skugga ute över havet i väst. En enorm skugga som avgav ett fjärran dovt klagotjut. För vår del förflöt ritualen som den skulle. Naturen hittade sin harmoni. Dåliga krafter skingrades bit för bit från platsen och vi började nå kontakten med kraftfältet. Samtidigt välde dock odöda fram från havet till. Bjarkar och hans kämpar tog strid för att hindra dem från att nå cirkel. Ciaran tog position på en av stenarna i cirkeln och Terlach for fram som en furie med sin nya klinga. Padraigh hade dock mindre tur och var på väg att dras ner av den framflytande strömmen av odöda.

Goda råd var dyra jag kände hur vår ritual liksom inte räckte till, hur vi kanske bara såg ut som förvirrade skogstokar. Men varför skulle jag bry mig om Ciarans tvivel. Nej. Hans tvivel var just den inspiration jag behövde för att utföra ritualen perfekt.
- Se! Jag känner Solen Vattnet och Jorden. Jorden i cirkeln är inte längre sjuk och harmonin ska flyta i kraften.
Mitt grepp var fast, min vilja omöjlig att stoppa eller ens bromsa.
-Sjukan ska bort.
Ett grönt gott sken spred sig längs kraftens sträckning. Alla odöda i dess väg gick upp i rök på ett ögonblick. Skuggan ute över havet kved och försvann.

Våren är här naturen tillfrisknar.

Sol Vatten Jord (och BING! level 3)

View
Vättarna vid kristallen

Fraarath Molbag, Ciaran och Jag DaroGanAntras hade just dragit oss tillbaka för att slicka våra sår när Eilidh Ní Cairbre, Gordan och Telchar dök upp till undsättning. Padraigh “Skuggungen” såg över lägret och såg till att alla mådde bra.

Under en kort vila kunde vi berätta för de nyanlända vad som hänt. Efter kort överläggning var det tydligt att vi behövde bege oss tillbaka till kristallen som dels var intressant i sig men också var av extra vikt då den och ön den stod på verkade oberörd av den sjuka som drog fram längs kraftlinjerna. På väg tillbaka överraskades vi dock av att en mindre vättearmé dykt upp vid tjärnen. Det var en trollhövding som bars på en tron av ett gäng orcher. Det hade sällskap av en präst ett gäng småvättar och ett annat troll som utövade barbarisk förhörsmetod på en älva.

Ciaran smög utan tvekan iväg för att komma närmare och eventuellt anfalla. Vi andra följde efter. Vi lyckades överraska dem och pilar och spjut skickades mot vättarna. De små vättarna skingrades och försvann snabbt undan i buskar och skuggor. Kanske på grund av oss men kanske än mer troligt på grund av det öronbedövande vrål som hövdingen lade av. Till och med den tappre Gordan kom av sig och kunde inte bestämma sig åt vilket håll han skulle. Eilidh rusade rasande rakt in och vi andra följde efter bäst vi kunde. Vi stoppades dock av växter som verkade lyda vätteprästens kommando. För att tydligare visa på svagheter i vätte flocken lät jag ett älvaskimmer lägga sig över dem. Det hade dock föga verkan på de hemska slag hövdingen utdelade med sin ‘Stubbe på stång’ och med sin ‘Krona på snöre’. I hennes ilska och med gott skydd av 7:e legionens siste krigare kunde dock Eilidh stå emot attackerna. Själv björnade jag loss och det tycktes först skrämma en del av vättarna men sedan var det som att de dök upp i klasar från varje buske man kom nära.

Några av små vättarna försökte komma igenom vår linje och attackera Ciaran. De han dock inte mer än fram innan Fraarath tog sin sista kraft och brände ner hela utbrytarskaran.
Värre var det med det troll som rundat tjärnen och nu föll Ciaran i ryggen. Med ett kraftigt språng lämnade Ciaran stranden och sin adliga grace på strandkanten och simmade mot ön. Trollet stannade förskräckt kvar och tycktes till och med skratta åt tilltaget.

Väl på ön kunde Ciaran urskilja en konstig förvrängning av allt han såg bortom kristallen.
Han hade dock inte tid att undersöka det närmare utan skakade av sig vatten och sjögräs och intog ny skytteposition.

Striden gick vidare och när vi nedgjort alla småvättar inklusive vätteprästen tog hövdingen sin tron och gick som om leken var över och han skulle hem och äta. tur var nog det för alla våra attacker på trollen var verkningslösa.

Ute i tjärnen hade odjuret vaknat upp och de verkade mumsa i sig av de nedgjorda vättar som fallit i det svarta vattnet.

Ciaran var inte så lockad att ta med sig något av skatterna som låg vid kristallen. Särskilt inte då han läst inskriptionen på fundamentet: ‘Betala trefallt eller läma allt’
Gordan kunde dock inte låta bli så det byggdes en provisorisk bro och han tog sig ut och plockade åt sig:

Handskar
Ring
?Pannband

Efter prästen hittade vi
En dödskalle i ett halsband som verkade kunna användas för att hålla formler igång
En magisk trästav ypperlig för att bonka folk i huvudet och förträfflig för att undvika avståndsattaker.

View
Från druider via vargmän till kristallen i tjärnen

Vi var Ciaran, Fraarath Molbag och jag DaroGanAntras med stöd av Padraigh “Skuggungen”

Då är saken klar vi behöver följa det brända spåret ner till havet för att se om det kom därifrån eller om det spritt sig från druidernas cirkel åt både öster och väster, sa Ciaran och stolpade iväg tätt följd av Bufo. Eftersom vi andra höll med följde vi efter. En vargman följde med men övriga vargmän och druiderna stannade vid cirkeln.

Marken störtade brant ner mot havet och vi fick klättra för att komma till den smala strandremsan. Vi kunde inte hitta några avgörande ledtrådar, men när vi blev anfallna av någon styggelse som legat invirad i ruttnande tång fick vi bevittna hur Fraaraths vägledande stråle slog iväg dels med ovanlig kraft dels med nekromantisk biverkning. Det måste ha varit närheten till kraftlinjen och den nekromantiska smittan som gjorde sig påminnda.

Vargmannen som följt oss begav sig iväg tillbaka och efter en stund hörde vi han yla. Vi följde efter och när vi kom till cirkeln förstod vi att druiderna dragit sig tillbaka sedan de attackerats av vargmännen. Vargmännen hade tagit den sjuke Artair med sig till sin bosättning och avsåg att offra honom för att bekämpa den sjuka som släppts lös på dem.
Vi följde vargmännen och tilläts med tvekan komma in på deras mark. Stämningen var spänd och vi kunde inte riktigt avgöra om det var välvilja eller möjligheten bättra på offret till gudarna som gjorde att vi fick komma in i byn.

Shamanen var reserverad och skärskådade oss genom en hjortskalle men visade oss sedan vidare till deras heliga Cairn. Den hade inte drabbats av sjukan trots att sjukan dragit förbi rakt över den. Efter undersökning av sjukan i området kom vi slutligen fram till att den sjuka som spred sig hade sitt ursprung i druidernas cirkel och nu sprider sig längs kraftlinjerna likt sjukan i en blodförgiftad kropp.

Spänningen var fortsatt spänd och när vi föreslogs vara bytesdjur blev jag tvungen att markera. I skepnad av den stora vargen drog jag av ett avgrunds vrål och gjorde några spänstiga språng innan jag tog min mänskliga skepnad och förkunnade:
Vi är inga bytesdjur. Jag är DaroGanAntras skott av Urek och jag och mina följeslagare är de som befriat den vår som varit fångad i hundratals år. Den vår som gör att ni vargmän likt övriga delar av den heliga naturen nu kan ha hopp om att tiden av styggelse är förbi.
Bjargar reste ragg och undrade om jag gjorde anspråk på hans plats som ledare för flocken. Som tur var godtog han min bedömning att just han var rätt man att leda vargmännen.

Med vad som möjligen var ökad respekt inbjöds vi att delta i kvällens festmåltid som möjligen var upptakten till offret av Artair. Vi behövde vinna tid. Vi lyckades få tala med Shamanen avskilt. Han bjöd oss starkjäst vargmjölk och att hålla den nere prövade vår viljestyrka till bristningsgränsen. Förbrödrade övertalade Fraarath och Ciaran honom om att offret inte rimligen kunde genomföras med månen i annan position än då sjukan startade. Shamanen tycktes förstå vikten av detta inte mist med tanke på att den sjuka som finns i Artair annars kan komma att spridas ut just här i hans Cairn. Shamanen kunde utan större svårigheter förklara för de andra att offret skulle äga rum nästa gång månen står i kvart före full.

Morgonen därpå kunde Gordan lägga sina helande händer på Artair och han kom till slut till medvetande från det tillstånd han dragit sig tillbaka till för att klara den kraft som släppts loss vid druidernas vårritual. Vi hade mycket att tala om. Jag berättade om mig och mina syskon och vårt ursprung och vår plats i naturen. (Vissa Vargmän tyckte det var intressant och slog sig ner för att lyssna.) Artair berättade att han känt Urek men tyckt att han varit en svår typ. Sedan vi berättat om vad som hände när vi släppte loss våren var Artair dock villig att erkänna att Urek kanske hade haft rätt i sina svårbegripliga spekulationer.

Vi lämnade Artair åt sitt öde med förvissningen om att han inte skulle offras de närmaste veckorna och nu faktiskt såg ut att vara frisk om än inte återhämtad. Vi begav oss vidare längs den smittade marken och reste förbi fastbundna zombie-vakter som verkade avgränsa område anspråkstaget av vättar.

Strax bortom den plats där vi stannat för att slå läger för natten fann Padraigh en kristall stor som en vedkubbe stående på en liten ö i en tjärn. När vi tog oss fram till tjärnen för att komma närmare och undersöka saken reste sig ett ohyggligt monster ur det svarta vattnet.
Med två spikförsedda tentakler och ett vidrigt gap fick han oss nära på utslagna. Jag blev smittad och Fraarath utmattad av att ha varit så nära hans återförening med moder natur.

Smått chockade drog vi oss tillbaka för att samla våra krafter innan vi vågade undersöka platsen närmare.

Solen Vattnet Jorden

View
Från Donemara till 10 Druider

Vi flydde undan Sarovich och natten och sökte skydd i fiskebyn Donnemara. Terlach i täten med standaret fladdrande finare än någonsin. Vi utfrågades och vagnen undersöktes. Två präster synade oss och vagnen och bekräftade att Colm MacCailaín stod under en vampyrs kontroll. Hans vagn kördes till marknaden och vi hänvisades till att stanna på Sjöhäxan tills vi dagen därefter skulle föras inför rådet.
Jag träffade en vargman som ville veta mer om naturens sköna och förunderliga mirakel. Han undrade om jag var en av de tio druiderna från bergen i norr. Gordan roades sig och sina medspelare med hasardspel tills han var redigt förfriskad och hans pengahög var slut. Padraigh “Skuggungen” hade fullt upp med att se till att vi alla blev nöjda med mat och sedan kom i säng.
På morgonen träffade vi Eislin en faster till Ciaran. Hon hade rest från dalen sedan hon skickades i exil för några år sedan. Hon berättade om Donnemaras läge som handelsstation och neutral mark mellan vampyrherrarnas domäner i öster, havet i väst och Nekromantikernas stad Sinserach i söder. Hon berättade också om druiderna i norr och förklarade pengars värde och hur alla som följde stadens lagar var välkomna i Donnemara (till och men vampyrer och vättar.)
Vi fördes inför tre i rådet och Gordan pratade på och det stod klart att de inte gillade att vi låg i konflikt med Sarovich. Vi dömdes till 25 gm böter.
När vi kom tillbaka till Sjöhäxan möttes vi av en tjänare till en vampyr som hälsade oss att Graf Konrad af Alfenacht önskade vårt besök. Vi fick ett papper med Grevens adress och uppmanades att snarast möjligt uppsöka greven. Jag hade själv svårt att se vad vi skulle få ut av det men övriga i gruppen tyckte det verkade spännande så vi gick dit.
Sedan vi klivit in i det olycksbådande mörka huset med igenspikade fönster fick vi vänta en stund innan Greven kom in med sin kalla luktfria uppenbarelse. Ett påtagligt tryck lades på allas våra bröst och vi förhördes om våra förehavanden med Grevens undersåte Sarovich. Utan att avslöja något om Gröndal berättade Gordan samma sak som han sagt till rådet. Greven var inte helt övertygad och varnade oss för att lägga oss i vad som är hans och Sarovichs angelägenheter.
Med svansen mellan benen linkade vi därifrån och beslutade oss för att uppsöka druiderna för att finna en säker plats och kanske någon som kunde hjälpa oss röja Sarovich ur vägen innan han skulle hinna ge sig på Gröndal.
Innan vi nådde fram till druidernas heliga plats stötte vi på vargmän som berättade att de drabbats av ond magi från druiderna och nu var på väg till dem för att utkräva bot. Vi undersökte den heliga platsen och kunde konstatera att magiska kraftens linjer dragits om och att en ond sjuka nu tycktes stråla ut från platsen i östlig och västlig riktning. Den redan hårt ansträngda växtligheten hade bränts till vit aska i en krypande förbannelse som spridde sig och hade nått vargmännens marker.
Vi fick vargarnas tillåtelse att följa dem snabbaste vägen till druiderna som enligt vargmännen bodde i en håla.
Vi kom till en dal med frisk grönska och övertygade varmännen om att det kunde vara bäst om vi fick gå före och medla i konflikten. Efter en kort stund visade det sig dock att den friska naturen var helt sjuk i huvudet för träden kom till liv och attackerade mig DaroGanAntras och mina goda vänner.
Jag skrek ut varningens ord till druiderna men till ingen nytta. Vi tvingades hugga ner den förtrollade skogen. Vi kom så fram till ärkedruiden Oisin som bad om ursäkt för träden och sedan berättade om hur vårritualen gått överstyr när allt för mycket kraft hade strömmat upp på ritualplatsen. Broder Artair hade skadats illa av kraften. Oisin kunde nu dra slutsatsen att ritualen måste ha besudlats av det blod Artair spillt och att det var förklaringen till den krypande förödelsen som nu kom från platsen.
Med Padraighs hjälp fick vi vargmännen att sansa sig och vi gav oss alla iväg för att se om vi kunde rena den heliga platsen och bota de vargmän som drabbats.

Sol vatten jord.

View
Sarovichs andra brud

Vi var på väg från stenstatyn mot fiskebyn Donemara och kunde sikta Colm i fjärran. Vi såg också hur han tvingades styra sin vagn av vägen för att bereda plats för en mötande vagn med följe. Vi fortsatte och kom ner till en ravin där vägen snirklade sig ner till ett vadställe och sedan upp igen på motsatta sidan. Just som vi kommit en bit ner i ravinen kom en ryttare fram mot ravinens motsatta kant. Gordan ropade till ryttaren som först inte svarade alls utan red runt och kollade omgivningen. Efter en stund kom han mot oss och förklarade något i stil med att det var bäst för oss att vi snabbt packade oss undan eller möjligen var beredda att knäböja när hans mästare kom förbi.

Vi förstod inte vad han menade och undrade vem han och hans mästare var. Han presenterade sig som Orek och pekade sitt svarta standar med någon svart symbol och med en min som om vi var helt efterblivna om vi inte visste vad det innebar. Terlach undrade om det var någon legionsbeteckning och berättade att vi inte kände igen märket alls. Orek undrade vem vi tillhörde och jag förklarade att ingen tillhör någon och att vi alla är delar av moder jords förunderliga värld. Jag skulle just lära honom mer om det när han avbröt mig och föreslog att vi skulle slå läger där på den sidan ån vi kommit från och tillsammans med honom invänta hans mästare Baron Sarovich. Eilidh och jag anade dåligheter särskilt sedan Orek erbjudit mig att smaka en liten flaska av något jag kände igen som vampyrblod. Gordan stod och grubblade om vad som vore ett hedervärt sätt att utmana Orek som hånat Gordan för att han trodde på gamla gudar. Terlach och Padraigh tyckte dock att allt var fint och att det skulle vara gott med lite käk. Själv hade jag fått nog och gick fram och björnade loss på hans huvud så gott jag kunde. Eilidh räknade ut att vår fiende nog var förlorad redan när hon kastade hans standar i ån men vi kämpade vidare för att försegla hans öde på studs.

Med gemensamma krafter kunde vi lätt göra ner både honom och hans häst. Vi hade dock ingen lust att stanna så vi dolde våra spår och satte av därifrån.
Vi fortsatte mot Donemara men valde att färdas vid sidan av vägen. På avstånd såg vi hur ännu en ryttare kom till vadstället och efter en stund vände om och red tillbaka. Vi spårade upp ett läger och jag och Padraigh “Skuggungen” smög fram och hörde hur Colm blev torterad för att avslöja uppgifter om oss. Sedan solen gått ner klev Baron Sarovich ut ur en vagn vi kände igen från en natt för inte så länge sedan när vi förbannades av en vampyr för att vi stulit hans brud.

Han verkade smaka lite på Colm och begav sig sedan iväg mot vadstället. Efter en stunds överläggning beslöt vi oss för att attackera innan han skulle komma tillbaka. Det utbröt hård batalj och ryttaren vi sett vända vid vadstället hade stöd av kusken från baronens vagn och två skräckinjagande zombier. Alla dessa motståndare hade ovanliga krafter och verkade skyddade från att ta det sista steget mot den slutliga vilan. De reste sig och slog tillbaka med vad som tycktes vara ökad kraft. Med våra samlade krafter tog vi till slut hand om dem och Colm som verkade vara på Baronens sida.

Baronens vagn innehöll prylar och en flicka utvald till att bli Baronens fru. Terlach, Eilidh och Gordan funderade på att frige de slavar som varit bundna vid vagnen och inte vampyriserats. Själv försökte jag känna naturen och djurlivet på platsen så vad de gjorde vet jag inte riktigt men vi gav oss av med Colms äckliga vagn innan Baronen skulle komma tillbaka.

Sol vatten jord!

Tillägg i Gordans handstil:

Flickan, precis som den första brud Šarović tog, var på väg att förvandlas till vampyr när vi fick ut henne ur vagnen. Trots att de andra blev smått betagna av henne förstod vi att vi var tvungna att döda henne av ren barmhärtighet. Med handen över hennes ögon, mumlandes en ursäkt sköt jag en påle genom hennes hjärta med Šarovićs eget armborst. Nu har han tvingat oss att ta två helt oskyldiga liv.

Hämnd.

View
Från tornet till stenkungen

Efter en lugn natt i skydd av ett uthus vid Tornet gav vi oss av nedför sluttningen norrut mot byn vi sett från toppen av tornet.

Vi undersökte rester av bebyggelse längs vägen men blev sedan jagade av vättar ut på benfälten. Vättarna lämnade dock inte den glesa skogen och vi kunde under ordnade former gå till byn och undersöka den. En styggelse till zombie ville smaka vårt kött men Terlach lät den smaka kallt stål från armen och tvärs igenom bröstkorgen.

Vi såg spår efter handelsmannen Colm och Ciaran tyckte sig se hans vagn försvinna bort åt väster längs landsvägen.

Vi hittade ett stenhus där vi under Padraighs inspirerade ledning barrikaderade oss. Under natten med fullmåne brakade ett skådespel loss ute på benfälten. Stora arméer drabbade samman. Men vi i byn berördes inte av själva slaget.

En väg som korsade stora landsvägen i nord-sydlig riktning kunde urskiljas men vi valde att fortsätta västerut mot vad som borde vara kusten.

Vid sen eftermiddag kom vi fram till en enorm stenstaty av vad Ciaran kände igen som en gammal kung vid namn Feorgan. Han kan säkert berätta mer om det. Strax norr om den 15 meter höga statyn längs en igenvuxen väg hittade vi resterna av ett överfall där 13 dvärgar huggit sin sista sten. Vi övernattade i en cirkel som vi gissade att Colm använt kvällen innan och såg under natten skepnader av vargar, friska vargar, svepa förbi knappt inom synhåll från skenet av vår eld och våra facklor. Under min morgonandakt berättade en hare att vargarna ofta kom förbi här i stora flockar.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.