Dödsskuggans land

Skeppet Sorgebarn lägger ut
P DEFGT C

Det var sen festivalkväll efter Blodsvall och Drakspel. Terlach och Fraarath satt och spelade fånga räv. Padraigh försökte övertala Gordan om att Kleti nu var Gordans höna eftersom Gordan rättat den från att dö av barkförgiftning två gånger.
P: Han är en pålitlig höna. (Mutter, mutter)

Vi hade redan försökt resonera oss fram till vad vi skulle göra för att stoppa Ufers ritual, komma åt Ufer själv och rädda slavarna som skulle offras. Nu satt vi mest och grunnade i väntan på att någon skulle komma på någon bra lösning. Terlach och Fraarath var inne på att vi skulle storma in hos Ufer för det skulle han inte vänta sig. Själva överraskningen i det hela var dock den enda fördelen med den planen.

P: har ni tänkt på att det säkert måste vara oskulder som offras för att ritualen ska fungera.
(Mutter, mutter)

Nej det hade vi inte men vi var nog ganska eniga om att inte Padraigh heller behövde tänka så mycket på det.

Till slut beslöt vi oss för att se efter om vi kunde befria slavarna på skeppet Sorgebarn och se till att de seglade iväg. Med lite tur skulle det både rädda slavarna och förstöra ritualen.
Slavarna från Grepos kallades sköldar, jägare, tjurryttare, plöjare eller fiskare i vad som kunde antas vara en klassificering efter vad de var tränade i. Vi tänkte oss att det bland dem fanns tillräcklig kunskap för att de själva skulle kunna ta sig hem om de bara befriades.

Väl nere i hamnen kunde vi konstatera att roddar-slavarna verkade vara kvar vid sina åror. Skeppet vaktades av fyra vakter. Två på däck och två på bryggan. Just som vi stod och spanade blev det vaktavlösning. Fyra förfriskade vakter kom för att göra sitt pass. Vi skickade Gordan att beställa att få barkmjöd levererad till vakterna så att de skulle bli än mer förfriskade. För att inte verka för misstänkt bad han att servitrisen skulle hälsa att det var en gåva från Zostan (en känd köpman som storhandlat under dagen) som tack för god handel under dagen.

Mjöden anlände och vi kunde konstatera att vi hade sån tur att vakterna var sugna på att dricka mer. Sen var tanken att vi alla skulle komma gåendes ut på bryggan som om vi vore ett festgäng. Vi skaffade fler mjödkrus vissa tog tomma men de flesta köpte sig fulla och var på vippen att bli det själva också då frestelsen att dricka av barkmjöden var stor. Fraarath som redan druckit under kvällen drack och tappade lite fokus. Gordan drack och kunde bota sig med sin heliga kraft. Eilidh drack också men hon blev förstås inte nämnvärt påverkad.

Trots att vi nog såg ut som ett gäng fyllon togs vi inte emot med några öppna armar. Vakterna beordrade att stanna. Vi gjorde tvärs om. På ett ögonblick var Eilidh med ett hopp uppe och dängde en av vakterna på däck. Terlach och Gordan for fram mot vakterna på bryggan. Padraigh följde upp och välte ner sig själv och en dem i plurret. Den andra fick prova sin rustning i glödgad form. Han hoppade i självmant. En vakt på däck var dock fri att släppa loss nekromantiska missiler på oss. Han blev dock snabbt omringad sedan Eilidh nedgjort sitt motstånd och både Terlach och Gordan tagit sig ombord. Snabbt insåg vakten att han behövde ta till reträtt. Han sprang dock rakt på Fraarath som hade svävat en stund mellan båt och brygga innan han tog sig ombord. Nu stod han redo och klappade till med sin stav. Staven surrade till när den registrerade hur ännu en själ tagits av daga.

Väl ombord blev det mer och mer kaos ju fler slavar Eilidh släppte loss. Jag kunde inte deras språk men på ett primalt sätt förstod jag dem via språk med ögon, kropp och ljud. Jag plåstrade om de som behövde det och hittade här och där någon som kunde vårt språk. Jag fick lära mig att Grepos var ett varmare land där det varken fanns nekromanter eller vampyrer. Det bestod av ett kustlandskap av bergiga öar. Hälften täckt av skog. De har mycket glädje och fest och hoppar ofta över sina tjurar. De tar dock väl hand om sina kor och tjurar som anses gudomliga. Medan vi väntade på att Gordan och Terlach skulle komma tillbaka till skeppet med någon som kunde visa vägen till Grepos fick jag några av slavarna att visa en klassisk dans. Eilidh hade som vanligt någon opassande kommentar men jag har lärt mig att strunta i henne när hon är på det humöret.

Då det visat sig att Terlach och Gordan gått bet kom Fraarath på att vi kunde fråga fiskegubbarna som vi såg vara på väg att göra i ordning sina båtar. De anade dock att något var i görningen och gick ner mot Sorgebarn för att undersöka vad. Gordan fiskade fram sin kristall och gjorde dem snabbt till våra vänner. Sen erbjöd han dem 20 guld var för att ta oss iväg från Donnemara. Just som han var på vippen att betala i förväg snappade jag åt mig börsen och förklarade diskret att det är bättre om de får betalt i efterskott.

Börsen verkade innehålla minst 50 guld och det kan ju vara bra att ha nu när jag vet att man kan byta till sig allt möjligt från naturen mot guld.

Med god hjälp av våra anlitade lotsar och ett hundratal Grepos med hemlängtan stävade Sorgebarn ut ur hamnen. Innan solen går upp borde vi hitta ett bättre namn på skeppet.

SolVattenJord

View
Blodsvall och drakspel i Donnemara
P DFEG CT

Efter nattens äventyr tog vi en lång sovmorgon. När vi väl vaknade kunde vi se hur det strömmade folk till Donnemara. Klart upprymda gav vi oss av mot staden. Till Eilidhs och Gordans lättnad behövde man inte lämna ifrån sig sina vapen denna gång. Det rådde dock marknadsfrid och vi blev varnade att inblandning i bråk leder till stupstocken tills efter markandsdagarna då man får sin skuld prövad. Tullfritt var det också under just denna fest som hedrade det månghundraåriga minnet av handelsstaden.

Folk trängdes om varandra överallt och vi fann snabbt att alla värdshus var fullbokade sedan länge. För 4 guld lyckades vi få sovplats. I en lada. Loftet på ett stall. Eller för att vara mer exakt, en del av loftet. (Ett fynd!)

Med sovplats ordnad gav vi oss ut i vimlet. Det stora skeppet Sorgebarn nere i hamnen var visst känt för det pratades en hel del om det. Det var svärtat och var smyckat i detaljer av silver och guld. Kaptenen hette tydligen Barnackle och hans styrman Fleetwood. Men man snackade än mer om slavarna som rodde. De var tydligen av bästa sort och från något ställe som hette Grepos.

Någon snubbe som hette Ufer den femte pratades det ännu mer om och just som vi stod och blev instruerade i hur man brygger the på bark kunde vi skymta honom dra förbi med ett följe sminkade personer med strutar på huvudet. Psykofanter fick vi veta att de var. Någon sorts medhjälpare som nekromanter håller sig med.

Barken var mycket intressant och blotta lukten vittnade om starka oljor. När jag prov-bet i en barkbit som Gordan köpt tycktes vi dock bli helt idiotförklarade och försäljaren drog vidare. Den omedelbara yrsel och svindel jag kände var kanske förklaringen. Jag återhämtade mig dock snabbt men var inte så sugen på den bark-öl Gordan glatt införskaffat. Eilidh hade gått vidare åt ett annat håll så fort hon sett Gordan komma konkande på tre bägare. Fraarath och Padraigh var dock törstiga och lät sig smaka. Ölen visade sig vara lite mindre giftig än själva knarkbarken och Padraigh, Gordan och Fraarath blev inte mer än ordentligt festivalglada.

Det fanns mycket att se. Jonglörer, narrar, sång, dans och överallt barn med små papp- eller pergamentlycktor. Det fanns ännu mer att köpa. Tyger, kläder, smycken, smide, snide, och djur till både mat arbete och ritualer. Hönor, kor, hästar, slavar och till och med, kan man tänka, en tvåhövdad get.

Fraarath som hittat en konstig magisk stav bland Sarovichs dyrgripar fick lite extra uppmärksamhet på djurmarknaden där de ville sälja på honom lite djur att döda när det kunde passa. Att användas lite på samma sätt som färdkost som kan ätas när andan faller på. Utan att lägga mig i för mycket förklarade jag hur opassande det är att döda i lättja för egen bekvämlighet. Dödsoffer är en sak, men det ska inte behandlas som en trivialitet, utan tas på allvar för att hedra offret och minnas vår egen dödlighet.

Festivalen fortsatte med köpglädje. Inom loppet av en timme hade Fraarath köpt sig en sextant och en lila hatt med guldfjäder. Gordan köpte säckvis med diverse kläder och beställde ännu mer som skulle sys upp till morgondagen. Padraigh köpte till och med, kan man tänka, den tvåhövdade geten.

Eilidh och Gordan hjälptes åt att övertala köpmannen att låta köpet gå åter i utbyte mot att vi köpte två hönor för 8 guld. (Ännu ett fynd!)

Köpmannen Collumn stod och sålde för glatta livet. Med erbjudande om en femtedel av köpeskillingen erbjöds han sälja våra samlade säckar vapen och skrot. Han tackade glatt för möjligheten att göra livet surt för en köpmannakonkurrent i branschen. Han upplyste oss också om att ett gäng hyrsvärd stod och bevakade oss. Han kunde berätta att ledaren var en nekromantiskt kunnig kvinna som hette Athel. Vi kände igen henne som slavjägaren från skogsöverfallet natten innan.

Gordan som redan var lite förfriskad blev stursk och stegade rakt fram till henne och frågade vad hon skulle betala för honom. Han lyckades med att överraska dem. Och festivalstämningen höjdes väsentligt när Athel förklarade att det var svårt att bedöma eftersom hon inte visste vad hon skulle ha honom till förutom att använda hans hår för att torka sig i arschelet. Gordan drog sig tillbaka och det var ju tydligt att någon hade satts på någon plats.

Eilidh köpte sig en halsring dekorerad med en örn. Jag tror det kan vara hennes sätt att signalera att hon skulle vilja ha en man som tog kommandot över henne så att hon fick utlopp för sina djuriska lustar på annat sätt än genom att bli så arg. Men ingen ska tro att jag tänker antyda det till henne.

Själv hittade jag en välsorterad örthandlare som visade ett flertal exotiska växtkomponenter. Dofterna väckte minnen från Urek. För mitt samlade guld tillsammans med 20 godbär och en helande dryck fick jag så mycket Kamferolja, Kamuckkåda och Galojgummi att jag kunde gnida in mitt skott i en bärnkapsel. Den har inte den inre glöd den skulle kunna ha men med tid ska det nog gå att ordna. Hur jag skulle göra kom bara till mig och jag anar att det har med de magiska naturkrafterna att göra. Men hur man ska använda det måste jag nog få AntoGanDaras att förklara.

På Tullmästartorget nere vid Sjöhäxan stod en stor trälåda uppställd. Det var detta som var podiet som Padraigh talat om. Kämpar hissades upp och slog varandra till folkets jubel. Jag och Fraarath fick åter anledning att begrunda döden och livet i frihet och i fångenskap. Det är ju en sak med en tam hund eller häst som blir som en naturlig del av en flock men en människa som ledare. I de flesta fall tas de ju väl om hand i den flocken och deras liv är känslomässigt mycket likt det de har i naturen. Dragdjur är mindre bra för den tillvaron är mer inskränkt och djur inburade trångt tills de ska dödas eller djur spända för ett kvarnhjul dagarna i ända är ju en styggelse. När man behandlar människor så är det än värre, för ofriheten och lidandet är än mer tydligt för både den drabbade och de som ser på. Detta lidande och denna förnedring var tydlig att se i ögonen på de slavar som stod och väntade på att säljas på marknaden, som satt och väntade på att ro i skeppen eller som väntade på att strida på podiet.

Vi fick med tiden bevittna sjuka individer som glatt sprang fram och gjorde anspråk på de av de stridande som slagits ihjäl. Det var ungefär då vi fått nog och ville bege oss vidare. Vi banade väg mot strömmen av människor och fick höra hur en sång spred sig. Eilidh kände direkt igen sången som i Gröndal kallas ‘Fisken går i ån’. Här sjöngs den dock med helt annan text. Hela folkmassan sjöng om att en av varje sort skulle skänkas tillbaka till havet. En av råttorna, en av grisarna, en av hästarna, en av varje stånd och till slut ett av de oskyldiga barnen.

En efter en leddes offren ner i havet som nu lyste rött i skenet av en blodröd sol. En präst med skägg av tång tog emot dem och slet tillsammans med två medhjälpare offren i stycken av ett krabbkoliknande storsvärd. När så barnet leddes ned uppstod tummullt på långskeppet och desperata vrål tystades med den dov smäll.

Sången tystnade och just som skymingen föll tändes alla barnens lyktor och en större drakformad lykta bars ner till vattnet och sändes iväg ut till havs.

Under detta skådespel blev det mer och mer glest på torget där vi stod och i och med det kunde vi se att Ufer och hans gäng i sällskap av några vampyrer och välklädda köpmän stod i vår närhet. Vi tog oss närmare och fick höra tal om att Ufer planerade en manifestation. Han tänkte fullfölja något projekt för att visa att Nekromanterna ännu. (Trots att det var länge sedan en sådan ritual genomfördes.) Det pratades om många kroppar, att det kan lyckas, imorgon natt ska det hända.

Plötsligt frågade någon: Vilka är ni då?
Fraarath fann sig snabbt:
F: Ääähva får man tag i mer mjöööd?
G: Och Baaark

Tillsammans gjorde de ett så ointressant intryck att de bara ville bli av med oss som hundbajs på skorna och sedan glömde oss direkt. Naturen vinner alltid på ett eller annat sätt.

SolVattenJord.

View
Brevet till Graf Konrad

SL: P
Närvarande: DGT
Saknade: CEF

Under resan till Donemara beslöt vi oss för att låta bli att skicka något brev i Konrads namn. Vi hade kommit fram till att det var förknippat med för många svårigheter. Vi hade inte ett urval av brev från Konrad på samma sätt som vi haft flera brev från Sarovich att utgå ifrån för att kunna reproducera handstil och språkbruk. Vi visste inte vart vi skulle sända brevet och till vem det rimligen borde ställas. Vi kunde inte riktigt föreställa oss hur vi skulle kunna påverka den vi nu skickade brevet till. Och det var inte lika angeläget i och med att vi inte kunde tänka oss att hemligheten om Gröndals existens hade nått längre är Konrad.

Sedan vi anlänt till Donemara satte vi ihop en plan för hur vi skulle få brevet till Konrad utan att väcka misstankar. Med bästa möjliga utfall tog sig Padraigh in i staden hittade ett ledigt rum (utan att hyra det) sade åt en ung man att gå upp till det rummet för att damen i det rummet ville be om en tjänst och kunde betala. Padraigh smög sedan före upp till rummet där han förberett klädbyte. Mötte spolingen i Elcas skepnad och anlitade denne som leverantör av brevet till Konrad. Sedan brevbäraren gått smet Padraigh ut via taket och lämnade fönstret på glänt som om en fladdermus flugit därifrån i natten.

Gordan var lite sugen på att ta sig in och se sig om i staden (spela bort alla pengar) men vi kom fram till att det inte riktigt skulle vara att hålla den låga profil vi ändå tänkt oss.

Under tiden sov vi andra över i skogen i hopp om att det inte skulle vara så farligt så här nära Donemara.

Men….

Vi överrumplades av slavjägare anförda av en nekromantiker. Med sig hade hon någon styggelse till varelse som läkte sin skada på tok för fort för att vara naturlig. Något riktigt grepp om oss fick de inte trots att hon lyckades förhäxa Terlach så att han dängde Vargheten ur DaroGanAntras med sin hemska klubba. Vi kunde dock samla oss och nedgjorde den onaturliga och fördrev resten. En hemskt kvick typ som sparkade vargen på nosen fick betala med sitt ben. När DaroGanAntras väl blivit sig själv igen var det dock ingen som var sugen på att gnaga på benet.

När Padraigh var tillbaka efter slutfört uppdrag kunde han berätta om Drakfesten som var planerad med Blodvall och en podie.

En ny dag gryr

Skepp är samlade i hela hamnen och i bukten utanför Donnemara ligger dels en stor Trirem med svarta segel och vid stranden ett stort flatbottnad skepp. Röda flaggor fladdrar överallt. Det byggs. Folk vimlar och eldar förbereds längs stranden så långt vi kan se.

SolVattenJord

View
Nya Källsprånget

PE DGT CF

Tog med oss byborna, redskap och tillgångar från Broburg och startade upp nya Broburg. Skickade bud till byarna Svartkroke och laxsprånget.
Tillsatte Hansel som ståthållare (G sjunger sång om motståndsrörelsen)
Får upp en kista från Broburg
E rustning
G svärd
D amulett (mot upptäckt och lokalisering)
P stridsklubba med episkt utseende
T Sarovichs svarta sköld

I skepnad av orm tar sig D vidare in från bassängen via vattenströmmen.
Hittar entresal med bro, stor mekanism och upphöjda bassänger. En trapp leder vidare till en träport med järnbeslag. (Den skimrar av övernaturlig kraft och är ovanligt välbehållen) D klättrar ut ur tunnel i taket i skepnad av spindel.

Beger oss till Broburg för att hissa Tambors (Sarovichs frus släkt) fana. Väl där ser vi tre onaturliga korpar krets runt vid borgen.
P ikäder sig kläder Sarovichs fru lämnat efter sig och visar sig hastigt men påtagligt och pekar distinkt mot en korp som sitter på ett torn. C skjuter två pilar. En fångas i näbb och den andra viner rakt igenom. De tre kretsar runt och upplöses i vad P identifierar som en poff-formel.
D smyger sig på en korp som sitter på ett fält. Lägger en månstråle. Korpen stirrar tillbaka med lysande ögon och skickar sedan ut en chockvåg. D kastas till marken och ser korpen förvandlas till en 3 m lång kvinna med spjut och sköld.

F: Djaa det ser ju ut som Morigan. Det skulle ju kanske förklara de där korparna som ser ut som de vi såg på benfälten vid förra fullmånen. Ni har väl inte glömt att det är fullmåne igen om två nätter?

Vi skyndar oss komma iväg mot Donnemara för att leverera ett brev förfalskat i Sarovich frus namn till Konrad. Och skicka motsvarande från Konrad till Tambor som de heter.
Tanken är att i den enas namn uppmana den andra att hålla sig borta.

Brevet till Konrad:
Sarovich finns inte mer.
Jag tar Broburg till mitt som klen kompensation för hans svek och illdåd. Jag äger nu Baroniet och uppbär rätten till blodsgäld från alla i området, boskap liksom objudna gäster.
Elka Tambor

View
The bird that got away
P CEFGD T

Lugnet lade sig inne i kryptan under Broburg. Vi pustade ut efter kampen med Sarovich brudar. (Slynor med slanor som Ciaran kallade dem.)

Fraarath var inne på ett eget spår och försökte öppna det stora låset som satt på kättingen runt sarkofagen med Sarovichs sista och första brud. Sunt nog var Fraaraths beslutsamhet inte fullständig och han lyckades inte släppa henne fri.

Vi andra var mer inriktade på dörren till det inre. Det var en avancerad konstruktion av rörliga metalldelar. Mitt på satt en platta med ingraverade streck. Ciaran ropade ner i tratten till bruden för att få svar på frågan om hur man öppnar. Det stönades en del men Ciaran kunde urskilja att det var en fråga om att använda fingret.

Vi provade att dra fingret över plattan och kunde notera att streck som korsades började skimra svagt. Alla lysande streck slocknade dock om man lyfte fingret eller korsade samma streck mer än en gång. Vi försökte dra ett sammanhängande streck som korsade alla ingraverade streck varken mer eller mindre än en gång. Det var klart klurigt. F började prata religiösa fundament om udda noder och försökte med hjälp av en liknelse med grannar längs en gata få oss att förstå att det var omöjligt att lösa. Eilidh tappade sitt kryddmått tålamod mumlade något om att vi var en säck skrammelskallar men blev i alla fall inte frustande ilsken. Hon skjöt Padraigh och Ciaran till sidan och visade hur man gör. Genom att sätta dit två fingrar samtidigt kunde hon få alla streck att lysa och dörrens delar började röra sig.

Med ett brak dundrade dörren ut och ner mot de tre som stod direkt utanför. Ut skred Sarovich och ställde sig på den utfallna dörren. Åååååhhh förbannade ohyra. Skrek han och spottade på Ciaran som låg fastklämd under dörren. Sedan uttalade han någon nekromantisk besvärjelse och fick en svärm skelett att resa sig ur benmassorna som utgjorde golvet. Med en genomborrande blick rätt igenom Fraarath befallde han Fraarath att låta bli Sarkofagen.

Stridskaoset blev totalt. Terlach kämpade med fanan i topp helt omringad av Skelett. Padraigh hamnade mitt i en annan hop. Eilidh rusade på Sarovich men övertygades att sätta sig ner i väntan på att Saovich skulle övertyga oss andra om att vi borde prata istället för att bråka. Hon lämnade till och med över sin yxa som hon ju rent logiskt inte behövde just för stunden om hon ändå inte skulle kriga.

I den mörka stunden släppte Fraarath loss sitt inneboende solljus och skeletten bränndes eller skingrades helt. Kanske kunde vi klara det. Ciaran omgrupperade in i brudens krypta och satte flera välriktade pilar rätt i Baronen. DaroGanAntras följde efter och nedkallade månens ljus över honom. Sarovich såg något trängd ut men svarade med att frammana ytterligare en svärm skelett. Och sedan en till.

Terlach föll. Som ett mirakel höll sig fanan stående nedstucken i en hög skelett.

Padraigh föll Sarovich tog honom med sig in och stängde dörren.

Uppträngd i ett hörn hörde DaroGanAntras den lugna ljuva rösten från GantoDarAntras när den oändliga mörka ensamheten bredde ut sig.

Ciaran höggs ner i ett hav av ben.

Gröndals ljuva sommardagar?
Den sanna vårens ankomst?
De magiska kraftlinjernas renande?
De 12 druidernas kamp?
Vargklanens sökande efter en ny boplats?
Urek och hans skott?
Gåtan med dvärgriket?
Skulle allt gå förlorat?

Gordans sköld slår i backen. Inte för att Gordan fallit utan för att det bara finns en sista uppgift. Hårt blodad svingar han sitt svärd mot låset på Sarkofagen. Fraarath spänner kättingen för att maximera skadan.

Blakrunch!!!

Bruden är fri och flyger på Baronen. På några sekunder är det över. Baronen slits i bitar. skeletten faller ner. Men bruden flyger iväg och lämnar en brinnande inre krypta efter sig.

Med nöd och näppe klarade sig alla och ….

DING! Ny level.

SolVattenJord

Epilog
G utklädd i kåpan skickar iväg Konrads män berättar att frun sluppit ut och dödat Sarovich. Säger att han själv ska gå i mull.
Vi hittar dokument över Sarovichs tillgångar:
Skepp i Donnemara.
Två byar utöver Broburg: Svartkroke och laxsprånget.

View
Genom dörren in i Broburgs krypta

Padraigh höll koll.
DaroGanAntras, Gordan, Ciaran, Terlach, Eilidh samlade sig för att ta sig vidare.

Nekromanten var nedgjord och vi stod mitt i det brinnande rummet. Vi rafsade åt oss några skriftrullar och skulle just ta oss ut. När Terlach hörde något från ett rum längre in. Där hittade han fyra illa medfarna fångar varav två barn.

När vi alla tagit oss ut kunde vi se dörren till zombierna bågna av trycket från de som ville ut. De frisläppta fångarna plåstrades om och sattes sedan på att noga hålla uppsikt på stenstatyerna.

Vi stod så där igen och undrade hur vi skulle öppna dörren till kryptan. Ciaran granskade inskriptionen och berättade att följande stod skrivet på Empir:
“Från ljusets brännande hetta till pålens vässade träspets går saltets porlande plåga, eller ge ditt blod till oss.”

Det fick oss att grubbla åtskilligt. När vi så bestämde oss för att testa lite på den formation av 12 hål formade i cirkel med ett större hål i mitten, fick Gordan erfara att det mesta vi prövade i de små hålen resulterade i att vassa blad slog upp ur golvet. Blod testades, vampyr blod från flaskor vi hittat likaså. Armborstlod sköts. Vi tömde nekromantens döda monstret på blod ner i golvbrunnen utanför dörren. Men inget hände.

DaroGanAntras gick tillbaka till nekromantens rum för att leta men överfölls av en flygande bok med huggtänder.
T: Ahhh däng den. Det är ju det jag alltid sagt, böcker är farliga.
Padraig satte snabbt en dolk genom den och vi kunde fortsätta. Den här gången var det Gordan och Terlach som blev anfallna av en padda och en animerad trefot. Men de borstades snabbt åt sidan. När lugnet lagt sig hörde Ciaran hur Konrads soldater tagit sig ner från de övre våningarna och nu var i entré salen en trappa upp. De ropade ner och undrade vad som pågick.

Gordan fann sig snabbt och skrek med den kåpkläddes röst:
Ut och håll koll på borggården annars fläker jag näsan på er. he hie he he.
De försvann snabbare än kvickt.

När vi så trodde att vi skulle få ro att få upp den magiska dörren öppnade sig en annan. Zombierna välde ut. Tack vare att Terlach och Gordan hackat ett flertal zombier i bitar genom den springa som funnits in till dem, hindrades deras framfart tillräckligt för att vi skulle kunna omgruppera en trappa upp och dör ta itu med dem några i taget.

När striden pågått en stund hörde vi rejäla dunsar en trappa ner bortom zombie-stönen. Det lät lite som att man dänger en hel gris hårt i en stenvägg tyckte Eilidh.

Ciaran hörde dock hur vakterna från borggården närmade sig och frågade vad som pågick.
DaroGanAntras tog hjälp av Terlach och langade fram en av de dödade vakterna som stuvars i ett litet rum under trappan till övervåningen.
D: Ta den här Gordan och släpp loss odjuret i dig!

Gordan var inte sen att förstå. Han kastade på sig kåpan greppade vakten och tog fram rösten från ‘den kåpklädde’. – Wraauuh He Hie he he. Skrek han och tog ett bett av vaktens strupe, kastade kroppen nerför trappan utanför porten och spottade blod efter den. Vakterna på utsidan blev tysta och drog sig undan.

För att vara på säkra sidan lappade Eilidh till DaroGanAntras.
E: Stå inte här och bläng som om du var på väg att hugga in på vakterna du också. Det är nog så illa att dina fasoner har smittat av sig på Gordan.

När vi så tog oss ner igen fann vi statyerna sönderslagna och ett illa tilltygat Otygh som verkade suga det sista ur nekromantens monster. Ciaran insåg snabbt vad det var och att den höll på att försöka hela sig. Han satte några välriktade pilar i den och så behövde vi inte tänka mer på den.

Porten däremot skänkte oss lite bryderier och röken från branden i rummet intill låg tät. Den konstiga texten hade med sånt som vampyrer ogillar att göra. Brännande hetta som solen. Spetsad träpåle och salt och porlande. Porla gör ju rinnande vatten. Och om vatten ska vara salt så är det kanske svett eller tårar. Ett av barnen vi räddat ur fångenskap och som vi glömt bort inflikade lite försynt. Ja de tvingade oss alltid att gråta ner i en flaska.

När vi just stod och grublade som mest kom Terlach släpande på ett bord med avhuggna ben, som han hittat på övervåningen. Med hjälp av bordet kunde Gordan få leka fritt med hålen på dörren. Där satt han så på bordet med rännilar av blod ner för hakan och gåtandes ‘Vad har jag gjort’ när han fick ihop nog mer tårar för att stänka i rätt håll så att dörren gick upp. Det var en syn för gudarna och kanske Arrawn kunde förlåta Gordans tidigare uttalanden när han så ångrade sig och på samma gång fick upp dörren.

In i kryptan gick vi över ett golv av skelettdelar. När vi kommit en bit in stormade en svärm fladdermöss över oss så att vi alla tvingades till marken. Blindade och överrumplade blev vi så attackerade av tre Vamp-Vampyrer.
Oh en skändlig sköka skrek Ciaran men slets sedan omkull och fångades av en med piska. En annan gled fram och sövde Eilidh. DaroGanAntras skickade månens renande stråle på hon med piskan och Gordan kunde väcka Eilidh. Den tredje vampyren nådde inte riktigt fram och kved klagande att hon också ville ha någon. Eilidh var påtagligt störd av hennes yppighet men försatt inte chansen att håna henne.
E: Ja så är det när man är den fulaste styvsystern.
Uttalandet verkade träffa någon känslig punkt för det lyckades nästan få henne att ryka av ilska.

Terlach lyckades sent bli kvitt fladdermössen men kom sedan framrusande för att undsätta Gordan och Eilidh.

Månstrålen brände piskvampen och hon drog sig snabbt undan. Värre var det för Ciaran som nu drogs in i strålen och fick ta emot rening med full kraft. Hjälplös slungades han mot DaroGanAntras i ett försök att få DaroGanAntras att tappa greppet om strålen. Men DaroGanAntras helade upp Ciaran som inte var sen att sätta av pilar och månstrålen gjorde sitt får att rena vampen och dessutom göra det omöjligt för henne att komma undan i annan skepnad.

Terlach svingade loss med klubban med silvernäve och till sin förtvivlan kunde vamp-vampyrerna se hur en efter en slogs ut av våra krafter. En som valt en mer skör skepnad försökte lura oss att hon behövde räddas men vi lät oss inte luras.

Snart var det endast en kvar och hon försökte förtvivlat komma undan genom att fly till en av de många kistorna som låg uppställda. Men föga lönade det sig hon renades i månens ljus.

MånenBlodetUnderjorden

View
Once more unto the Broburg

Ciaran, Terlach, Gordan, DaroGanAntras och Fraarath samlade sig. Padraigh höll sitt vakande öga över gruppen.

Gordan var visserligen inställd på att storma vidare och gjorde till och med en ansatts till att klättra ner för stegen mot borggården. Han var dock så pass utmattad att det gick att styra honom så att han istället hamnade på utsidan av murarna och sedan följde med i vår taktiska reträtt av bara farten. I fem dagar fick vi ostört vila upp oss i Källsprånget.

Den femte dagen kom Ciaran inspringande i lägret och berättade att ett följe på kanske tio soldater tycktes spåra och jaga någon upp från slätten vid Broburg mot oss. Vi intog vår förberedda position för överfall och såg sedan en Hensel klädd i vaktstyrkans kläder komma springande tätt följd av soldater under Konrads banér. Det konstiga var att de vände så fort de fått korn på oss. Vi han nätt och jämt knäppa två av dem.

Hensel klarade sig och hälsade oss. Ciaran tyckte han yrade i mössan och avfärdade honom som en ‘nopplis’. När vi förklarat att det var samma unga man som vi tagit till fånga och som just Ciaran vaktat i flera dagar kände han igen honom lite bättre.
C: Ja men så bra då. Och du har blivit vakt nu och har varit inne hos Sarovich. Då kan du ju ta och rita en liten karta kanske.
Visst kunde han det. Han berättade dessutom att Konrads män nu flyttat in i borgen men inte kom fritt in i borgens innersta dit Sarovich hade tagit sin tillflykt. Han berättade också att Konrads män leddes av ‘den kåpklädde’ som nu plågade de kvarvarande byborna så pass mycket att det annars så förhärdade folket nu inte stod ut.

Terlach påpekade att Hensel dock var riktigt välmående och att det kanske var lite underligt hur han kommit för att be oss om hjälp och hur de jagande soldaterna bara vänt på klacken så fort de sett skymten av oss. DaroGanAntras blev också lite misstänksam men kunde med ett smakprov berätta att Hensel smakade naturligt.

Hensel försökte skingra våra tvivel och berättade att hans mormor sagt åt honom att fly till oss. Han hade dessutom drömt om en vacker kvinna som var fången och som uppmanade honom att söka upp Fraarath.

Hansel kunde berätta att ‘den kåpklädde’ inte hade något eget rum eller tillhåll utan verkade gå i mull när han ville hålla sig undan. Han var den ende som kunde få dem att öppna dörren in till citadellet där Sarovich tagit skydd. Utan att själv säga orden rakt ut förklarade Hansel att ‘den kåpklädde’ tydligen uttalade ‘Arawn är min hynda’ som en slags lösen för att få komma in. Vad vi kunde förstå var det ingen hejd på ‘den kåpkläddes’ elakheter mot byborna. Han hudflängde och plågade dem allt medan han skrattade sitt hemska gnälliga skratt. Hansel berättade också att alla uppe i borgen hade fått lära sig att den vita dimman låg över borggården för jämnan men att det kommer en grön dimma om någon bryter sig in i citadellet. Den gröna dimman ska man passa sig för.

När Hansel verkade vara klar med sitt berättande ställde Terlach frågan vi alla hade:
T: Men då så. Vad väntar vi på?
Han plockade upp sin sköld och sitt standar och så marscherade vi alla på eget sätt iväg mot Broburg.

Planen var att komma fram till skymningen och därefter ta reda på mer om läget och övertyga byborna om att hjälpa oss göra motstånd mot Konrads män. Gordan hade några dagar tidigare fått låna ringen av Eilidh som sedan länge var utslagen i plattfeber. Gordan kunde därför ta sig in den vanliga vägen. Just som han landade från sitt mäktiga skutt befann han sig på kanten av bröstvärnet just intill två av Konrads soldater. I lånade kläder och med hjälp av sin egen skicklighet i att förställa sig var han mer lik Hansel än den Gordan vi känner.
Va gör du här? Är du tillbaka? Trodde du att du kunde fly och sedan komma tillbaka? Vad hade du tänkt uppnå med det din stolle?
G: Va? Jag nej. Jag är inte Hansel. Det var min bror vet ni. Jag har försökt hitta honom och föra honom tillbaks.
På något underligt vis lyckades han övertala dem och fick som straff ta över deras vaktpass.

Gordan vaktade muren en stund och kunde konstatera att nattens stillhet hade lagt sig kring borgen. Han tog sig tillbaka till oss andra för att rapportera. Vi kom fram till att vi alla skulle smyga oss in i borgen för att övernatta där och redan vara inne bland byborna när vi slog till i gryningen.

Just som vi kommit över muren och funderade var vi skulle övernatta hörde vi ‘den kåpkläddes’ skratt blandat med kvidanden när plågostunden började. Vi funderade inte så mycket på saken utan tog oss snabbt ner för att sätta stopp för elakheterna. Den kåpklädde sköts med pil, stråle, och nät, hackades med svärd och han just tänka att han borde fly när vår samlade kraft förvandlat honom till ‘Kåpa med brunsås’.

Ciaran som tydligen varit lite skeptisk till hela idén att slå till redan nu övertalade oss att det inte var läge att stanna upp. Gordan förklädde sig i kåpan och lyckades uttala lösen bra nog för att både få vakterna i citadellet att öppna och samtidigt slippa en straffblixt från högre makter. Vakterna lurades vidare in mot en dörr och vi andra överrumplade dem helt. Deras försök att skydda den kåpklädde Gordan gjorde föga nytta när det var vakterna själva vi ville åt.

Vi stängde portarna efter oss och letade oss djupare in. I källaren hittade vi en sal med en magisk port skyddad av två stenstatyer. Vi kände igen oss från den beskrivning Hansel gett och hittade en dörr som verkade hålla en mängd zombier innestängda. Dörren barrikaderades. Under vårt arbete med det märkte vi att Statyerna verkade röra på sig om ingen tittade på dem. Men vad fyllde de för syfte och vad skulle vi göra åt dem. DaroGanAntras satte sig för att söka svar genom att se magin i rummet. Det kunde så konstateras att de var magiska.
T: Ja men vilken överraskning.
F: Kom Padraigh vi binder dem.
D: Eeeeeoooooooo…….
T: Det här är ju obegripligt. Men vad händer om man bara klappar till dem li..
BLAM. Helt utan fördröjning hade stenstatyerna dragit vapen och klappat till Terlach så fort han börjat svinga sitt slag.
Påtagligt sargad drog sig Terlach tillbaka med oss andra för att försöka förstå vad som hänt.

Efter kort överläggning kom vi fram till att vi borde undvika statyerna och söka oss vidare till den magiskt dolda dörr som DaroGanAntras hade hittat. Underliga ljud hördes från det hållet men vi smög oss in och fann en grå-dassig stirrig typ bakom en stor arbetsbänk full av flaskor och kärl med stickande och stinkande vätskor. Bredvid sig hade han någon köttig varelse som verkade styrd av den stirrige typen. Köttet var dock färskt och luktade ljuvligt.

Gordan och Terlach gick i strid med var sin motståndare och Fraarath släppte loss en flammande sfär. Den stirrige hispade loss totalt och glömde bort att slåss. Köttmonstret verkade en aning bekymrat av grillningen. Doften av grillat färskt kött fick DaroGanAntras att varga loss för att tränga sig fram och smaka.

Då fattade västkorna på bänken eld med en smäll. Den virrige hade redan tagit sig en bit bort. Och släppte loss blixtar ur en pinne. Fraarath gick ner och köttmonstret skrek: Jaaag viil haaaa.
Det fick han inte. Terlach delade ut en riktig fet smäll istället och sen var det färdigt. Gordan avslutade virrpannan och vi kunde samla oss för att slicka våra brännsår.

SolVattenJord (och Eld)

View
Attack mot Broburg 2

Padraigh höll ihop gruppen när Fraarath, DaroGanAntras, Eilidh, Gordan och Ciaran samlade sig för att ta sig ut ur Källsprånget och på nytt slå till mot Broburg.

Denna morgon hade DaroGanAntras återhämtat sig tillräckligt för att utföra sin vanliga ritual för att hälsa naturen. Just som han skulle börja visade det sig att de andra i sällskapet plötsligt hade ett stort intresse för vilka djur han skulle prata med.
C: Om inte vi kan simma ner och öppna porten kan väl du prata med fiskarna.
G: De kan säkert hjälpa oss ta reda på om det finns en väg in. Varför har du inte pratat med dem förut?
D: Ja nu är det ju inte så lätt att få något vettigt ur en fisk även om det kan vara nog så intressant att bara försöka förstå fiskens kastande kastadhet eller dasein som Ureks uråldriga druidvän Hedhäger kallade det…
C: Ja men gört istället för att stå här och babbla.

Ljudandet gick igång, fiskar ansamlades, DaroGanAntras gick i trans och en stund senare kände sig kände sig DaroGanAntras ganska söker på att det sitter ett galler både i denna ände och i den andra änden av den rejäla rörledning som leder flera meter in i berget för att sedan mynna ut i en bassäng.
D: Vad jag kunde se med mörtögat jag lånade är det en grotta där inne ovanför bassängen.
Att försöka ta sig in den vägen lockade dock inte någon av oss.

Överläggningen avbröts när Jakob dök upp i utkanten av Källsprånget. Han hade en hel del att berätta om hur vi var roten till det onda och ville uppmana oss att försvinna och lämna Sarovich och Gröndal ifred. Han berättade att han var utsänd av Iomhar som hade kontakt med Sarovich. Han såg det inte alls som ett problem att Sarovich var en ond vampyr och att han troligen hade planer på att skatta Gröndal på blod. Vi gjorde ett fullständigt fruktlöst försök att förklara hur mycket han missförstått våra gärningar och vem som är ond. Gordan tappade dock tålamodet och visade med en smäll det får vara nog med oförskämdheter. Tyvärr kunde Jakob nog inte förstå att man kan vara på den goda sidan och ändå vägra att ta skit. Under diskussionens gång gick det upp för Ciaran att det är så illa att både Iomhar och Gudmund redan står under Sarovichs makt. Jakob förklarade att vi skulle dödas om vi inte gav oss av. Vi hade dock inget mer att säga utan skickade iväg honom i hopp om att han en dag skakar av sig sina villfarelser.

Vi samlade vår packning och gav oss av. Under vår vandring berättade Fraarath att han åter haft en dröm.
F: Det är en oskyldig kvinna som kallar på vår hjälp. Hon hålls fången i Broburgs fängelsehåla. Vi måste dit och rädda henne och de andra stackare som är inlåsta.
Vi andra tänkte nog alla att det endast finns en befrielse som är rimlig och innerst inne vet nog Fraarath det också.

Väl framme i utkanten av Broburg kunde vi se de nya soldater som anlänt. De tjänade under Graf Konrads Banér och tycktes inte vara välkomna in i borgen. Vår disskussion om hur vi skulle angripa borgen urartade tyvärr i en kamp mellan Fraarath och Gordan om vem som var mest helig. De skärpte dock till sig när Eilidh sa åt dem att gå bakom ett träd och mäta sina heligheter.

Vi tog oss runt för att ta oss in i borgen på samma ställe som sist. En vakt posterad i det utbrända tornet hann nästan se oss innan han fick en pil i bröstet. Han hann sedan nästan slå larm innan han fick en till och död föll ner mellan de uppriggade plankorna. Eilidh skuttade upp, fäste ett rep åt oss andra. Vi stormade upp och Ciaran svepte undan det motstånd som erbjöds med hänförande pilhantering. Larmet gick dock och vi skyndade vidare in i citadellet via det brända hålet där taket suttit. Där mötte vi hårt motstånd av tre krigare barrikaderade och med laddade armborst.

Eilidh hoppade in i striden men fick ta en hel del stryk innan Gordan och DaroGanAntras med stöd av Fraaraths vägledande strålar, Ciarans pilar kunde ta sig fram för att ge Eilidh understöd. Olyckligt nog var det endast Fraarath som stod i vägen för den hop ond-hundar som då strömmade in i salen. Striden var hård och Gordan slogs ut två gånger. Hundarna fördes an av en blodsbunden. Det var samma skurk som överrumplat Padraigh och DaroGanAntras och han hade även denna gång den hemska klubba som med sitt huvud i form av en silvernäve slog djurskepnaden ur DaroGanAntras. Ont gjorde den dessutom. Bland hundarna fanns det någon form av styggelse som slog ut Eilidh och så när gjorde slut på Fraarath också. Motståndet gjordes dock ner och vi han så när samla oss när ett zombiekompani kom uppför trappan. Fraarath brände dem hårt men våra krafter var sinande och det kom fler och fler.

Plötsligt överrumplades vi av en kraftig hornstöt. Vi blev något lättade när vi såg att det var Gordan som till sist inte kunde motstå frestelsen att blåsa i det stora trollhornet. Det gjorde det dock allt mer angeläget att dra sig tillbaka. Medan vi lämnade citadellet hörde vi hur förvirrade troll gjorde processen kort med åtskilliga zombier innan de letade sig tillbaka hem.

Gordan var fast besluten att fortsätta ner på borggården och ta en annan väg in i citadellet. Han var dock så påtagligt utmattad att det inte var så svårt att styra in honom på vår flyktväg.

Ännu ett hårt slag var så utdelat mot Sarovich. Vi var långt ifrån färdiga men hade slagit ut flera hårda motståndare och fick därtill med oss svärden från våra motståndare, några flaskor och den hemska klubban med silvernäven.

View
Ondskans sanna ansikte

Bara de allra mest hårdföra i vårt sällskap lyckades ta sig upp till Källsprånget utan att vara helt utmattade. Vi var naturligtvis trötta, men inte som de andra stackarna.

Vi gjorde ett vaktschema och lät Fraarath, som var emligare än någonsin, ta första vakten, så att han skulle få sova resten av natten i fred. Padraigh och DaroGanAntras gav sig ut i för att spana efter fienden och förvarna om de skulle komma.

Eilidh bytte av Fraarath och höll sig på vallen som omgärdar byn för att kunna se i alla fall till skogsbrynet. Natten var tyst, men hon berättade att hon tyckte sig a hört ett huggande eller knackande ljud över vindens olycksbådande klagan. Men tiden gick och våra spejare borde varit tillbaka.

Ciaran kom upp men hörde inte vindens klagan, som vi gjort, han hörde ljudet av odöda som jämrade sig.

Vi gav oss ut tillsammans, ner mot den första “dvärgafallet”. Vi såg någonting stå på vägen, som ett träd och en stock. Vi tyckte oss också se två odöda som verkade spetsade eller pålade, men ack så fel vi hade.

Jag ska se till att Ciaran berättar allt han vet om vampyrer och hur man håller dem vid medvetande men kraftlösa; vi ska inte ända hans odöda tillvaro hastigt. Šarović ska få veta att han är besegrad, han ska få smaka på maktlöshet, och han ska få smaka på smärta. Vi ska frälsa hans vampyrbrudar från deras odöd inför honom, allt han har skapat ska förvandlas till damm innan vi till slut förgör honom.

På de mest intrikata och vidriga sätt hade Padraigh och DaroGanAntras fästs levande, men dödligt sårade, Padraigh med en påle genom halva kroppen och Daro nedtryckt på de tillspetsade rötterna av ett stort träd som var ställt upp och ned i vägen. Han hängde många meter upp i luften, till synes död.

Vi lyckades till slut få loss Padraigh utan att förlora honom, men det var bara tack vare helande magi från flera av oss och Fraaraths hängivenhet till helning.

Under våra försök att få ner Daro dök plötsligt en av Šarovićs blodsbundna upp. Han erkände på något vis att han var ansvarig för det fruktansvärda sätt våra vänner hade lämnats. Sedan sa han nog något mer, men jag hade redan svurit att döda honom här och nu. Kvickare än man kunde tro flydde han dock undan, ut i skogen, med något hånfult läte.
(De Lärda har låtit antyda att Eilidh ropat efter ondingen att Graf Konrad skulle få veta om vad som hänt och att detta stillat ondingens nyfikenhet i frågan om vilka vi var.)

Med Fraarath praktiskt taget täckt av blod fick vi med oss både Padraigh och Daro levande, men medvetslösa. Vi fick med dem hela vägen tillbaka till Källsprånget, där vi kunde börja vårda dem på riktigt.

Vi gömde oss till slut i kryptan innanför den ena “jordkällaren”, där både jag och Fraarath kände en gudomlig närvaro. Främmande, men inte egentligen ond. Vi hade förhoppningen att närvaron kanske skulle försvaga fiendens svarta magi. Den visade sig emellertid inte tillräcklig för att skydda Fraarath från mörka influenser skickade från Šarovićs vampyrkona, hans uråldriga kadaver till maka.

Mäktig magi måste det varit, som via drömmar kunde förhäxa Fraarath så (knappt ens jämförbart, faktiskt, med den bön om hjälp som riktades till mig av den vackra, fortfarande mänskliga, flickan utanför Gröndal). Med lite övertalning och med god mental disciplin, som anstår en präst av Bel, kunde han dock motstå frestelsen.

Morgonen som följde såg vi att fienden hade monterat upp pålar (täckta med likätargalla) för var och en av oss direkt utanför öppningen i Källsprångets vallar. Hur de kunnat få dit dem utan att vi märkt något var en gåta. Men kanske ännu märkligare var det faktum att de inte tagit sig in i Källsprånget och skickat sina odöda för att fånga och tortera oss.

Det visade sig när Eilidh gjorde närmare undersöknignar att hela byn verkar skyddad av dvärgiska skyddsrunor, ristade på stenar som verkade utplacerade vid tiden för mörkrets ankomst snarare än tiden för byns grundande. Dvärgarna som bott här verkade alltså ha kunnat skydda sig från ondskan för i alla fall en tid innan de tvingats fly in i berget.

Vid dessa goda nyheter kände vi oss stärkta och bestämde oss för att stanna lite längre i Källsprånget för att planera vårt nästa drag.

Vi noterade någon dag senare att en här anlände till Broburg. Säkert mer än 20 soldater. Kanske legosoldater, hyrda i Donemara, av mannen som talade med Jakob Förrädaren vi såg när vi tog oss upp till Källsprånget efter attacken mot Broburg.

Till slut vaknade Daro. Stackarn var dock så utmattad i sin mänskliga form att han direkt skiftade till djurhamn. Nu vill han inte skifta tillbaka, och gör det bara när vi ska fortsätta hela hans sargade människogestalt.

View
Attack mot Broburg 1

Med Padraigh i täten vandrar Fraarath, Terlach, Eilidh, Gordan och DaroGanAntras från lägret till Broburg. Det är snart gryning och vi har beslutat att angripa den vaktstyrka som enligt våra beräkningar kommer ut ur borgen på morgonpatrull.

Väl framme i det lilla skogspartiet strax intill vägen mellan byn och borgen gömmer sig sällskapet i väntan på vaktpatrullen. Efter en stund börjar det viskas:
G: Vem håller vakt?
E: Det är lugnt jag kan ju hoppa högt upp i träden.
En kort blick upp i de täta granarna och grenen i Eilidhs hår avslöjar dock att det kanske inte är helt lätt just i detta fall.
Eilidh och DaroGanAntras spanar en stund.
E: Det kommer en patrull men det första fyra i patrullen verkar vara bybor. När vi går till attack ….
Vi ordet attack brister det för den krigsnödiga Terlach som laddat i flera minuter. Han stormar ut och hugger av huvuden och armar på byborna. Chocken är total men DaroGanAntras kunde inte känna någon lukt av skräck från de överfallna.
De två soldaterna i patrullen springer lite onaturligt snabbt mot borgen men de hinns ändå upp och görs ner av Eilidh, Fraarath och Gordan.
Gruppen samlar sig och smyger upp mot borgens murar som. Av någon underlig anledning är det ingen som skjutit mot oss trots att vi nu kommit inom bågavstånd. Eilidh hoppar upp på muren tar en snabb blick över borgens försvar och kommer sedan ner igen.
E: De är för många. Det är skyttar i flera torn och det står en stor grupp zombier redo innanför portarna. Över hela borggården ligger det dessutom en onaturlig dimma som tyder på att någon ond magi skyddar stället.
F: Måhända kan vi runda borgen och slå till på södra muren mellan citadellet och tornet. Där kanske vi kan nå att tända eld någonstans.
Väl framme beskjuts vi av två mindre kompetenta bågskyttar.
Eilidh börjar grubbla över om det inte är lite för svårt ändå. DaroGanAntras spindlar loss och klättrar under beskjutning upp mot taket. Lite förargad över att alla hela tiden sätter iväg innan vi tänkt färdigt hoppar Eilidh in i striden. Upp på muren för att fästa ett klätterrep och sedan upp i tornet för att ta itu med skyttarna. Försvararna verkar dock vara förberedda och det blir en hård strid där fler och fler försvarare kommer till förstärkning. Fraarath, Terlach och Gordan ansluter sig till striden och Frarath får bra eld på hela tornet. En försvarare som blivit avskuren från sin reträttväg övertalas av Gordan att vi är den goda sidan. Han hinner just börja kampen för det goda när han dör på sin post. Den stackaren han inte ens berätta vad han hette.
På citadellet har DaroGanAntras fått bra eld på trätaket men både där och i tornet känner vi att vi gjort vad vi kommit för och övertygas av pilregnet att dra oss tillbaka. Trots att vi noterat att zombierna kommit igång med att langa vatten för släckning.
Efter en kort taktisk reträtt inser vi att vi är på väg in på okända marker väster om Broburg.
Vi laddar om och slår till mot borgen igen på vägen tillbaka mot tryggare mer kända marker. De bönder som nu bemannar murarna med bågar och hinkar med vatten skrämmer Terlach och Eilidh iväg. Vi tar ut de sista tre bågskyttarna som inte smakade nämnvärt mycket vampyr. Därefter sätter vi av mot Källsprånget förvissade om att citadellet brinner vidare och att det antända tornet redan är helt urbränt.
När vi utmattade närmar oss Källsprånget blickar Fraarath västerut för finna kraft i vetskapen om att de kära i Gröndal där borta nu kan vila lite lugnare. Till sin förvåning urskiljer han dock den sluge Jakob som kommer vandrande längs vägen i riktning mot Broburg. Att han alltid varit osmakligt inställsam mot Gudmund var en sak men vad ska detta betyda. Det blir inte bättre när han möts av en ryttare som tycks stanna in för att hälsa och sedan rida vidare västerut. Det är knappt att man kan tro det är sant.
Läget är värre än väntat och snart kommer mörkret – Sarovichs inbjudan in i matchen.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.