Dödsskuggans land

Mot stencirkeln
E CDFGT P - Snö, vedermödor och troll

Om 12 dagar är det midvinter och vi hoppas att vi ska kunna vara vid kraftplatsen då. Terlach har varit i dessa trakter tidigare, när han var på sin vandring. Han hävdade att han sett trollspår åt det här hållet och han hade sett gamla spår av nybyggare lite söderut.

Trots att Ciaran inte rest den här vägen förut har han en imponerande förmåga att alltid hitta bra stigar att gå på. Det är ju möjligt att han har någon koppling till en rådjursande eller något sånt. Han är ju släkt med Eilidh som har sin albatross.

Det börjar bli ordentligt kallt och snöar en del. Efter att jag varit ute själv i vildmarken har jag förstått vilket jobb vissa av de andra lägger ner för att se till att lägret är i ordning och att vi har mat. Fast vi äter mest godbär. Eller man kanske borde kalla dem trollbär med tanke på deras ursprung. Men jag tänker i alla fall hålla god min och låtsas som att de är en festmåltid varje gång, så att Daro håller sig glad. För den delen är det mycket lättare att ta sig fram nu när jag kan rida på Eachna, springaren min.

Vi rör oss i alla fall flera dagar genom den tysta skogen. Det är väldigt tyst. Kanske är världen ännu lite dödare här än den är på andra platser, även utanför Gröndal. Några gånger stöter vi på odöda djur.

Vi hittar en stående sten, som visar att vi är på rätt väg. Antagligen står det sådana här stenar för att visa vägen till kraftplatsen. På stenen finns en inskription skrivet med druidernas runor, de som jag lärde mig ur den där boken i Långbotten. Fast jag låter Daro läsa, så att han håller sig glad. “Prins Rydd av Laochda. 8×3 4 5 Olav Neven. Det var en siffra mellan 8:an och 3:an som inte gick att tyda. Olav var visst en titel på en medlem av en druidordern. Stenen verkar också ha ett emblem som visar någon slags fågel. Ett annat emblem är Dagdahs symbol. Oj. Hoppas hon inte är arg för att jag följer Morrigan nu. Men jag har ju träffat Morrigan. Hon stod ju precis framför mig. Hon var vacker, mäktigast och sa att jag skulle göra saker. Det är klart att jag följer henne då.

“En varg!” Daro spetsar öronen. Ja, han hör vargar här i skogarna. Men vad gör de här, det finns ju inget att äta, allt är ju dött! Men de närmar sig. Vid närmar eftertanke är inte heller allt dött. Vi är ju här och smakar säkert gott för hungriga vargar. Men vi räds icke, de ska få smaka vårt stål. “Ett jakthorn!” Det hörde till och med jag.

En fruktansvärd flock med vita vargar (med röda öron) springer genom skogen rätt mot oss! De följs av en helsvart ryttare som bär en hornbeprydd hjälm. Fraaraths eld brinner mitt bland dem, men de verkar inte skrämmas. Inte som Daro. Eller jag… Jag tvekar en sekund för att sedan samla mod. Daros månstråle bränner från skyn, klubbor svingars och svärd blänker. Allt blir svart.

Jag väcks senare av mina vänner och tillsammans förstår vi att det var den vilda ritten vi mött, den hornbeprydde såg vi ju faktiskt ute på benslätterna vid förra fullmånen, där han stått och betraktat de odöda medan de samlades.

Sedan kommer stormen. Snön yr och allt är blött och kallt och fruktansvärt. Vi kan inte sova, ridna av maror, manade av den vilda rittens minne. Vi får gömma oss i en skreva där Eachna får stå som en propp med filtar och fällar över sig. Ädla, ståndaktiga Eachna.

Efter natten tar vi oss ut, men det blåser fortfarande och snön ligger nu tjock. Det är nog jobbigt för dem som tvingas gå själva. Vi finner någon slags stig och vi färdas österut för att hitta nästa sten. Vi finner den inte, inte än. Däremot finner vi en påle med ett huvud på, som en varning. Runt pålen, under snön ligger massor av andra dödskallar, men vi vågar oss i alla fall vidare.

När vi färdas vidare blir skogen mer öppen och träden här verkar brutna snarare än fallna. Vi upptäcker spår av jättelika fötter i snön, större än vad vi trott är möjligt. Det verkar inte vara spår från bara ett vidunder, utan minst två! Och där ser vi en halv människa på en påle. Den verkar inte vara så väldigt gammal heller.

Spåren leder fram till stencirkeln, som verkar vara omgjord till någon slags trollebivack med hjälp av resterna från de avbrutna träd vi sett. Vi ser också två jättelika varelser, troll, röra sig i stencirkeln. Vi ser dem eftersom de sticker upp över stenarna. Över de jättelika stående stenarna.

Jag undrar vad Morrigan förväntar sig av oss. Jag vet ju att hon vill ha strid och död, men hon vill ju inte att vi ska dö, eftersom vi är hennes “fian” och hon rådde oss att inte ta strid med varken Graf Conrad eller nekromantikerna än.

View
En vinterresa

Medan vi läker till kropp och själ försöker vi enas om vilket mål vi ska bege oss mot härnäst. Efter någon vecka ger vi oss så av mot nordost, förbi Källsprånget och vidare. Vintern lägger sig så sakta med sin tystnad över landskapet medan vi går i en blandning av lera och snö längs den gamla vägen.

Var och en i sina egna tankar. Vad betyder det att vi nu tjänar denna Morrigan? Är detta hennes eller Bels vägar jag trampar? Hon vill att vi ska gå till nya platser och kanske bistå med befriandet av ytterligare andeväsen och kanske gudar. Är detta Bels vägar? Eller Morrigans?

Den kalla vägen vandrar vi, så som den trampats för länge sedan, innan våra gudar fängslades, och innan världen vreds ur led. I bergen här bodde dvärgarna då. Var är de nu?

View
En Gud

Medan Daro samlade upp mynten som jag slängt in genom spegeln och Terlach undersöker rustningen, betraktar jag en påfallande svart skugga som täcker det stenbord som står mitt i det enorma runda rummet, säkert 100 alnar tvärs över.

Skuggan på bordet ser ut som en filt, men ingen filt kan vara så svart. Ändå anar man att det under skynket ligger någonting. Gordan och Padraigh turas om att försöka lyfta av tygsjoket, men det är allt för tungt, och Gordans svärdsskida sveddes. Dock skönjs ett svagt blåaktigt sken därunderifrån. Cieran tror att det kan vara någon form av fängelse, säkerligen ligger här något mäktigt väsen fastnaglat under dunkla lager magi, lika svarta som skuggan.

Padreigh, som numera är någon slags trollkarl han också, om än av den ljusskyggare varieteten, använder en mystisk besvärjelse för att känna sig fram under filten. Han säger att det ligger något där, som är liksom tre pinnar.

I en plötslig ingivelse åkallar jag Bels heliga gryning över rummet, och dagsljuset strålar från mitt Belemblem mot offerbordet som vi för tillfället kan anta att det rör sig om. Och skuggan drar sig faktiskt tillbaka en bit. Till yttermera visso blir filten lätt och man kan se vacker brodyr och vi kan dessutom enkelt skada den eller lyfta en flik.

Då repar Terlach och Gordan mod och med en gemensam ansträngning vräker de skuggduken av bordet med fara för liv och lem. Ont gör det tydligen, men den är inte alls tung nu. Det är förstås Bels eld som lättat bördan.

På bordet ligger nu, kan man tydligt se, ett bronsspjut brutet i tre delar. Padreigh lyfter två av delarna för att se om han kan foga ihop dem, men innan han hinner säga ‘Mend’ slår blå blixtar ut ur ändarna och delarna fogar ihop sig själva. För att ta det säkra före det osäkra använder Padreigh modigt en magisk hand för att foga den sista delen till de övriga två.

Spjutet fogar sig samman och reser sig upp i samma rörelse. Salen fylls av buller och skrik och en suddig kvinnoskepnad materialiserar sig sakta vid spjutet. Tre kvinnor verkar kämpa om herraväldet över spjutet, eller är de kanske samma person? Under öronbedövande skrik blir hon till slut fysisk och, klädd i rustning, tar hon tag i sitt spjut, från vilket hon varit skild alltför länge.

Vilken praktfull syn! Hon står och betraktar oss under tystnad, och det känns som hon läser min själ som en öppen bok. Det är så här det känns att bli kär! Detta är Morigan, Krigsgudinnan, och här står vi, fem ofrälse och en barbar, och mottager hennes tack för sin befrielse. Hur skulle man någonsin ana att något sådant skulle kunna inträffa?

Hon säger att också andra gudar ligger fjättrade, däribland Bel och Dagda! Tänk att få stå så inför Bel! Så visar hon oss en karta och öppnar sin sal som är ett gigantiskt torn. Hon visar oss de magiska flöden som håller ihop världen, och hon visar var det finns mörka fläckar och fjättrade gudar.

“I eldberget finns ett nexus”; “Donaine måste ni skåda in i” (vi tror hon menar Alternacht); “Det blir ett krig med tre sidor”; “Fler allierade kan finnas i Hornbergen”. Hon säger många saker – men jag ska för evigt minnas det att stå inför en så i sin mäktighet härlig uppenbarelse och kan ej vänta på att få tjäna henne och göra min egen härskare – Bel – fri.

Men allting har ett slut, och plötsligt tar vi farväl och står på den dammiga marken på benfälten. Det är dag. Inga skelett syns till. Vi går väl hem. Men hjärtat minns att jag skådat härligheten.

View
Nekromantiska ondskans tempel

Genom portalen kom vi till en tronsal, lite konstigt inredd med den förväntade tronen , men också en spegel i brons och en bassäng och nästan inget annat.

På tronen satt en person i den svartaste rustning man kan tänka sig. Han reste sig när vi kom in. Vi frågade vem han var och vad han ville, men fick inget svar, förutom en isande blick från hans lysande röda ögon som kunde anas bakom visiret. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra, men när riddaren ställde sig mellan bassängen och spegeln och började vifta i vattnet och buckla spegeln tyckte vi det var bäst att putta undan honom. Med en bländande skicklighet försvarade han sig och delade ut slag åt alla håll med sitt blågnistrande svärd.

Vi lyckades trycka bort honom och avleda hans uppmärksamhet, men vi kommer ingen vart i striden. Plötsligt tyckte vi att vi kunde se en alvkrigare från de gamla sagorna i spegeln; kanske var det ingen spegel i alla fall… Snabbt sprang jag dit och försökte kasta mig genom den. Jag förväntade mig nog egentligen att det skulle göra ont och skramla förfärligt, men det fungerade faktiskt och även om det gjorde ont fann jag mig liggande på andra sidan spegeln, men som i en annan värld, bakom den väldige alvkrigaren.

Alvkrigaren verkade ha någon slags konflikt med två andra alver… Men de verkade smått bekanda, även om jag inte kände igen deras utseende… Fraarath? Ja, det verkade som om det var Fraarath och Terlach som hade antagit formen av alvkrigare för att utmana väktaren av deras dimension. Det syntes som en omöjlig uppgift eftersom väktaren verkade vara deras överman i allt! Han var snabbare och starkare och när Fraarath manade på Terlach för att stärka hans sinne så gjorde väktaren till och med det bättre!

På andra sidan bassängen, som också visade sig vara en portal till en annan dimension, kämpade Padraigh, Ciaran och Daro mot en av de mäktigaste odöda varelser vi någonsin stött på. Ciaran beskrev det som någon slags zombiekung, som någon gång förvridit sitt mänskliga jag till detta monster i sin jakt på odödlighet och makt. Medans deras dimension skakar och krymper lyckas Ciaran ta sig genom ytan på en pöl i mitten av den grop av jord och lera de är i. Han kommer ut i den tronsal där jag och Eilidh först kommit in!

När Ciaran (senare även Padraigh och med nöd och näppe Daro) kommit till tronsalen såg de inte ut som sina vanliga jag, utan de såg ut som odöda, som gastar eller zombier! Eilidh, som var där när de kom över förstod dock kvickt hon inte blint skulle lita till sina sinnen, så trots hennes sedvanliga vrede aktade hon sig lyckligtvis för att ge sig på dem!

Jag tror att Ciaran lyckats få med sig en talisman, ett mynt som suttit i för ögat på zombiekungen, över till tronsalsdimensionen. Han fick den genom att erbjuda den själ vi fångade för länge sedan i vårfruns fängelse. Den själ som fångats i Ciarans bur utan dörr.

Med talismanens kraft visade han sig kunna skada monstret i den svarta rustningen i vår dimension; för mina och Eilidhs attacker hade han varit osårbar… “Två för att kriget leka”.

Vi förstod att vi måste ta den talisman som satt för ögat på väktaren av alvdimensionen och föra den till tronsalen. Efter en väldig strid och mycket sluga manövrer lyckades vi hjälpa Padraigh så att han kunde snappa åt sig talismanen och kasta sig in i tronsalsdimensionen.
Med båda mynten i vår ägo lyckas vi nedgöra den svarte krigaren. Snabbt lägger Ciaran mynten över hans ögon. I en puff löses han upp och hans rustning faller till marken!

Jag fick senare veta att jag och Eilidh hade sett ut som någon slags reanimerade kötthögar för de andra. Inte så smickrande precis, så det var skönt att vi alla kunde se varandras vanliga skepnader efter att den svarte väktaren besegrats!

På gränsen till att vara nedgjorda, men ända i liv allihop pustar vi ut på golvet av det som nu är mitten på Arawns tempel i vår egen värld. Vad vi besegrat och vad vi lärt oss vet jag inte riktigt. Jag ska nog fråga Eilidh eller Daro. De brukar vara kloka.

View
Minnen från Gröndal

Eilidh och jag satt och vilade innan vi skulle ta oss in genom portalen i vad vi trodde var kumlets mitt. Vi visste inte hur lång tid som gått utanför kumlet under tiden vi varit där inne och vi visste inte ens om vi själva skulle klara oss ut. Jag tänkte på Keela och Gröndal och det som hänt när vi var där senast Jag kanske inte ens skulle få återse henne och vem skulle hämnas på de skyldiga i dalen och ställa allt till rätta om vi inte kom tillbaka?

I dalen är det ju värre ställt nu än det någonsin varit; exillägret är bränt och exilfolket antingen benådade eller tvingade att leva i ett nytt läger i skogen. Rakorna har helt ersatt militian, så all vapenmakt styrs av Iomhar och Gudmund.

Vi tror att Daros syskon hjälp stackarna i det nya exillägret, för trots att de drabbats av dödsfall orsakat av deras erbarmliga situation så hade det varit värre om de helt lämnats åt sitt öde, som Iomhar och Gudmund gjort.

Trots att skörden varit mycket god i dalen det gångna året hade det inte skördats ordentligt. Det verkade som om det i stället fokuserats på att bygga upp Rakorna och på att bryta malm i gruvan.

Jag och Eilidh pratade lite om hur vi räddat Keela från svinen i dalen, hur det hade gjorts upp att hon skulle giftas bort med en ädling utanför dalen, men att historierna om denna ädling skilde sig vitt, så att det verkade som om det bara var en lögn för att dölja något annat.

Ryktena stämde emellertid när det gällde själva bortförandet, för på den planerade dagen sattes hon mycket riktigt i en “bröllopsvagn” som var hårt bevakad av de allra lydigaste och råaste rakorna. Rårakorna helt enkelt.

När vi överföll dem visade de sig vara mindre kompetenta än de önskat och efter en lätt strid kunde vi befria Keela från vagnen. Några av dem kom tyvärr undan, men de kommer nog få sitt straff tids nog. Medan Daro i vargform åt lite på någon av de nedgjorda soldaterna kunde vi andra konstatera att Keela nog skulle offrats i en hemsk ritual, inte giftas bort. Vi tog i alla fall Keela till säkerheten i Källsprånget.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: De skyldiga skall dömmas och de skall få sina straff!

Stärkta av tankarna på dalen och av min längtan att återse Keela reste vi oss för att ta oss genom portalen och ut ur kumlet!

View
Benfältens hemlighet

Vi som var i Broburg gav vi oss av tidigt i gryningen ut över benfälten, för att ta oss till tornet. De andra skulle möta upp där eftersom det ligger närmare benfältens kraftcentrum. Flera av oss ville också ta oss dit för att inspektera de greposjägare som håller till där och sköter vår postgång.

Daro undersöker marken och jorden på benfälten när vi färdas där. Han känner att det inte är egentligen inte är jorden som är besudlad, den är visserligen dålig, men inte sämre än någon annanstans utanför de områden där väckt våren. Emellertid sugs sakta all magi och allt liv in mot benfältens mitt, kanske för att sedan användas för att återväcka de döda vid fullmånen.

Väl i tornet träffar vi Terlach som nu är åter från sina resor. Han har rest vida och sett massor, men om ni vill veta mer om det får ni fråga honom.

Vi samlar på oss vatten och förnödenheter, vi putsar våra rustningar och vapen.

Jag tror att Padraig skickade in sin uggla för att se hur stället vi ska till egentligen ser ut. Det är ett kummel, omgivet av ett raserat fort. Kumlet är ungefär så stort som Cirians gamla hem i Långbotten. Hundratals skelettsoldater, klädda i något som som en gång varit en uniform, står och hänger i fortet.

På morgonen innan vi ska iväg bjuds vi på frukost av folket från Grepos och de bjuder även på spektakel när de gör sin morgonhälsning till soltjuren.

Vi tar oss ner till ån och tar oss över med rep. Vi möter inget motstånd på andra sidan, Dagdah är med oss!

Slättens damm är emellertid besvärligt under förmiddagen då kämpar över slätten. När vi kommit nära vårt mål tätnar skeletten. På min nya springare känner jag mig inte orolig, eftersom de kommer att misstaga mig för den vilda ritten… I alla fall får vi skynda oss lite nu när alla skelett är oss hack i häl, men de stannar utanför ingången till kumlet, så när vi alla har lyckats ta oss in är de inte längre några problem.

Innanför den första ingången är en liten plats framför ytterligare en port. Den bär en inskription, “Trenne liv för ett, trenne världar i en. Tre vägar in men bara en ut”. Dörren har också ett märke, en trippelspiral som symboliserar de tre, jungfrun, modern och gumman, men även hatet, striden och vreden.

När den sista av oss kommit in på platsen framför dörren tappar jag kontakten med Regan (min springare). När vi ser ut genom öppningen där vi kom in verkar tiden rusa förbi, eller är det någon annan magi? Har det gått flera månader medan vi varit här och försökt få upp dörren?

Genom att dra blod i trippelspiralen lyckas vi komma in, utan att dörren öppnas, mer som att vi bara förflyttas till andra sidan. Vi verkar ha kommit in i en gång som går runt längs utkanten av kumlet. Den sluttar lite nedåt åt höger, så vi går ditåt. Offergåvor ligger i små kor längs väggarna, längs väggarna som är gjorda av… ben.

Vi kommer fram till en plats där vägen delar sig i en gång som verkar fortsätta längs kanten och en gång som verkar gå mot kumlets mitt, kanske likt trippelspiralen på porten in hit. Ovanför gången mot mitten står skrivet “En krigare rustad till kropp och själ”. Det kunde egentligen lika gärna ha stått bara “Gordan gå in hit”, så jag går in. På något vis försvinner vägen in och jag kan bara ta mig framåt En kort stund senare kommer plötsligt Eilidh in bakom mig. Hon kunde berätta att de andra gått in i gångar med annan text över och att gångarna var tre till antalet, som vi trott.

“En krigare har alltid sin överman” var överskriften på den gång där Terlach och Fraarath gick in.

Vid “En krigare räds inte döden” gick Daro, Padraigh och Ciaran in.

Gången vi kommit in i känns längre än den borde kunna vara och vi börjar röra oss vidare. Gången innehåller mycket fällor! En del utlösta, med skelett hängandes och liggandes på olika sätt. Vi undviker emellertid de flesta farorna innan vi kommer till den sista delen av gången som verkar vara helt ren från skelett. Det betyder antingen att där inte är några fällor, eller att ingen kommit så här långt förut. Det visade sig snabbt att det i alla fall fanns fällor, för efter knivar ur väggen, luckor i golvet och svärmar av pestråttor är både Eilidh och jag lite medfarna. Till slut kommer vi i alla fall till korridorens slut där vi pustar ut, finner en portal och läser inskriptionen “Ensam kan endast skuggor fäkta, två för att kriget leka, tre för att segerns sötma smaka”.

Senare fick vi veta att de andra gångarna också ledde fram till liknande portaler med samma inskription. Fraarath och Terlach hade tagit sig genom en stor skog utan dag och natt. Jag förstod det som om de under sin resa genom skogen prövats själsligen av en osynlig men närvarande kraft som tärde på deras sinnen och spelade på deras rädslor. Fraarath berättade att han bitit ihop och trots allt hållit i sin tro, som nästan vacklat. Stackars Terlach verkar ha drabbats värre och börjar tvivla på sin förmåga att modigt stå fast i strid. Ja, det är typiskt Terlach förstås att hans största rädsla inte handlar om att skadas eller förlora en strid, utan han största skräck är att han ska bli rädd.

Daro, Padraigh och Ciaran reser genom en spökvärld omgivna av onda andar som sliter i deras själar. På andra sidan, när vi träffade dem igen verkar Padraigh inte vara så mycket värre däran än han var innan han gick in, medans DaroGanAntras bara är som en skugga av sig själv. Beskrivningen han gav mig senare påminde om hur jag själv känt när jag angripits av gasten i tornet den där gången för länge sedan.

Till slut hade vi alla tagit oss igenom liknande portaler, in mot kumlets mitt. Eller i alla fall den magiska kraftens mitt.

View
Hur frön till de godas rike såddes
P DEFG CT

Tornet skall bli ett av våra fästen, en utpost för att befästa vår makt och för att hjälpa oss att stävja ondskan, i alla fall i vårt hörn av världen.

Det kommer också att vara bra som startpunkt för de expiditioner till benfältens kraftcentrum som vi kommer att göra.

Vi kan emellertid konstatera att tornet inte är alltigenom gott, trots att vi drivit bort dess tidigare ägare. Nej, ondskan är ingrodd här och det är inte ett ställe vi kan övernatta på utan att ridas av maror i det ögonblick vi somnar.

I stället sover vi några nätter i den närbelägna jordkällaren, men vi vill göra något för att vättarna inte skall få för sig att de kan komma tillbaka. Som de förkämpar för allt gott som vi är så sätter vi upp skallarna från deras fallna på pålar runt tornet. Det kanske var nödvändigt, men varken smakfullt eller festligt.

Vi bestämmer oss under de kommande dagarna för att göra så rent vi kan. Te.×. vill vi förstöra ritualbordet från nedervåningen och eftersom det är midsommar käns det lämpligt att släpa ut bordet på gården för att spräcka det med Bels renande midsommareld.

Vi ser till att bränna allt ont vi hittar i tornet ovanpå bordet för att reningen skall bli så effektiv som möjligt. Vi bränner t.ex. alla onda böcker vi kan hitta (vilket nog egentligen är varenda en av dem, fast vi undantog förstås böcker som kunde komma till nytta, som böcker med någon form av besvärjelser och lite annat – bålet blir inte så stort till slut).

Bålet tänds i alla fall, men det dröjer inte länge förrän elden förvandlas till brand – stackars Fraarath gör allt för att hålla den ondska som håller på att frigöras inne, men den demon, skapad av otaliga offrade själars smärta och fasa är för stark! Det blir inte bättre av att Fraraath försöker driva tillbaka den med hjälp av sin blodsstav (varken smakfull eller festlig); den exploderar och de själar som var fjättrade i den ansluter till demonen.

Vi andra försöker, med en känsla av lönlöshet, slänga lite av snön som är kvar på elden, men till ingen nytta!

Demonen reser sig och slår i bordet, som spräcks! En våg av eld sköljer över oss och vi slås till marken.

Vrålande försvinner demonen upp mot himlen och sedan söderut. Mycket skakade står vi kvar och ser efter den. Dräglande och med ett skrämt kvidande ljud står Daro och ser på de kvarvarande, pyrande resterna.

Själv vet jag inte om jag kan låta Fraraath leka med elden mer. I alla fall inte om någon annan är i närheten. Riskerna är för stora och han verkar inte ha någon kontroll. Det syns på honom att han själv är mycket skärrad av det som hänt.

Vi spenderar i alla fall en tid i och runt tornet då vi försöker fixa de värsta skavankerna och undersöka det vi kan hitta där.

Vi läser om Cruachans kampanj för att ta kontroll över benfälten i de antecknignar vi kan hitta – de nyaste är ungefär 70 år gamla. Vi lär oss att han först arbetade tillsammmans med bl.a. Isbeil, men att hon senare lämnade platsen för att vara med och grunda Sinsirach. Cruachan stannade dock, besatt av benfältens hemlighet.

Hans fokus verkar vara ruinstaden vi passerade, Laochda, och dess gudahus, tillägnat eller kanske hemvist åt korparnas drottning, Morrigan. Hans tanke var att med kontroll över Laochda skulle han kunna besegra de fiender som ansätter honom. Emellertid lyckades han inte, trots att han hade staden under kontroll en tid, låsa upp dess hemlighter då han störs av vampyrerna som leds av Graf Konrad, den förskräcklige.

Till slut besegras Cruachan av Graf Konrad och hans vampyrer. Vi lär oss att Alfernacht, Graf Konrads säte, tidigare var platsen Dunainen, en av kraftpunkterna som är markerade på druidens karta. Cruachan verkar i sina sista anteckningar övertygad om att Konrad på något vis låst upp kraft i Dunainen, och med dess hjälp besegrat honom. Annars skulle han inte ha förlorat.

Vi känner oss övertygade om att vi kommer att lyckas bättre än Cruachan med att låsa upp Laochdas hemlighet. Vi som har ett nära band till de gamla gudarnas nyväckta krafter och vi som har två av Laochdas ättlingar i vårt sällskap!

Laochda får emellertid vänta en stund då vi tycker att det känns mer brådskande att reda upp allt vi ställt till med och åstadkommit den senaste tiden.

Fraarat koncentrerar sig på att organisera de styrkor och områden vi har. Han ordnar med vaktstyrkor och vårdkasar. Han försöker helga de platser som står under vår kontroll och han försöker etablera sitt religiösa ledarskap hos de grupper som står under vårt beskydd. Med lite modifikationer (de är tjuriga, vill ha tjurar och boskap i alla ceremonier) är Grepos redo att acceptera det mesta av Fraaraths läror. DING!

Daro ger sig upp och pratar med sina syskon och sin… far. De har inte kommit så långt i sin utveckling som han har och de kanske inte riktigt kan tillgodogöra sig all den kunskap Daro inhämtat och även om Daro inte lär sig så mycket under sin tid i gläntan så ger den i alla fall insikt. DING!

Daro ger sig även av för att tala med vargmännen och erbjuda tornet som en säker plats där de kan dra förbi under sina jakter. De tar tacksamt emot erbjudandet och även om de inte kommer att springa där för jämnan så kommer de säkert att spendera en del tid där, vilket betyder att de är en maktfaktion som vi till viss del lyckats knyta till oss.

Uppe i Gröndal försöker jag och Eilidh se hur läget är och vi ska försöka vända på den propaganda som förts mot oss av styret. Eilidh har emellertid svårt att förstå vad som är viktigt. Hon säger samma sak till mig, men vaffan, Eilidh, vaffan. Fatta.

Ja, ja, trots ingen hjälp alls från Eilidhs håll så lyckas jag så split och tvivel bland människorna i dalen. När vi kommer tillbaka till dalen för att ställa det till rätta så kommer det förhoppningsvis inte vara fullt så svårt som det kunnat vara. Och jag tror att jag fortfarande kan få ihop det med Keela från Smältvattnet. Fast jag har inte berättat att jag var betagen av en vampyrbrud ett tag. Men det var ju trolleri.

Jag tror att Eilidh lyckades luska ut ungefär vilka hon kan lita på i dalen, t.ex. sina bröder och lite annan släkt… Men det skiter jag i, för det känns så förbaskat oviktigt om man jämför med vad jag håller på med. Så sa hon också om alla storverk jag uträttat. Men, vaffaan, fatta.

Det var rätt så skönt när vi bestämde oss för att inte spendera mer tid i dalen. Eilidh drog upp i bergen för att leta reda på någon vit fjäder från hennes klans totem, den vita örnen. Hon kom tillbaka efter rätt lång tid, stolt viftande på en fjäder. “Albatross!” meddelade Daro. Alltså, ungefär mås, tydligen. Hehe. DING!

Själv drog jag ut för att söka efter någon själsfrände-djur på något vis, så där som Padraigh har det med Visklor. Eller kanske inte riktigt. Jag visste inte och det var därför jag sökte. Det visade sig att det är svårare och farligare att resa runt utanför dalen när man är själv. Och det visade sig att eld inte gör sig själv och att godbär inte växer på träd. Jag blev ganska tärd på det hela taget. Men jag hittade till slut, med inspiration från älvor och naturen, min springare. Den manifesterades som en mäktig stridshäst och vi fann varandra direkt! Under pompa och ståt återvände jag till Broburg! DING!

Padraigh for runt bland allt folk vi har ansvar för. Han hjälpte till med allt som behövde hjälpas till med och han skapade god stämning och gemenskap. Det gjorde han riktigt bra. Motsättningarna mellan t.ex. Grepos och de inhemska före detta slavarna är lite mindre nu.

När han inte gjorde det satt han tydligen med näsan djupt i de böcker vi inte brännt upp vid tornet. Men det borde vi ha gjort. När jag och Eilidh, arga och trötta kom tillbaka från dalen så förstod vi att han blivit som besatt av allt trolleritänk. Trots att vi satte stopp för all galenskap så är det tydligt att han blivit mer än lite inspirerad av det han läst. Han kan nästan inte sluta prata om trolleri. Jag tror att han ämnar praktisera en del av det han lärt sig och jag vet inte om jag gillar det. DING!

Hur det gick med Ciaran och Terlach får de berätta själva. DING DONG!

View
Vålnadens flykt
E DFGPT C - Hur vålnaden blev körd på porten

Efter sitt kacklande skratt började rösten att mässa på ett uråldrigt och främmande språk. Magin som skapades nästan surrade i luften och vi blev alla illa till mods.

Vi blev varse hur blodet från vättar och orcher som börjat färga snötäcket svart runt de fallna liksom drogs genom snön, upp mot tornet. I små rännilar fördes blodet, ända fram till själva murstenarna, där det stoppades i ett fräsande mot den magiska barriär som verkade omge hela tornet. Den tanke vi hade vid vårt förra besök här, att barriären var till för att hålla något inne snarare än ute verkade än mer trolig. Vålnaden där inne sög kraften ur de dödas själar för att kunna göra sig fri!

Snabbt tog DaroGanAntras formen av en gigantisk spindel och klättrade upp för tornets vägg med ett rep mellan sina mandiblar då vi visste att den kraftiga ekporten inte skulle låta sig forceras.

Till slut har vi alla följt Daro till tornets 4:e våning, där vi tog oss in genom ett stort hål i väggen. Väl där inne hörs en kraftig smäll, världen skakar till och snön yrde upp, för att sakta lägga sig igen. Det verkade som om barriären till slut förstörts.

Vi tog oss ned i tornet, med Padraighs uggla hoppandes först, kan ni tänka. Jag vet inte riktigt hur det kom sig, men Padraigh har en lite annorlunda inställning till fåglar, tror jag. Kolla bara på Kreti och Pleti där borta, det är väl inte direkt exemplar som de flesta av oss skulle skaffa.

Tornet hade antagligen varit ganska ombonat och fint på den tiden då det uppfördes, men nu hade det mesta på de övre planen förfallit. Vi hittade lite förråd och sånt, men inget som var speciellt spännande.

Nästa våning, den precis ovanför markplanet, den var desto mer spännande, kan jag berätta! Vi förstod direkt att det var något innanför dörren, så vi öppnade den och Padraigh rullade smidigt in mellan benen på två fasansfulla varelser. En av dem var den vi hade stött på tidigare här i tornet och den andra var tämligen lik. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla dem, men jag tror att gastar blir bra… eller kanske ännu hellre gengångare.

Det minne jag hade av hur en av varelsernas klolika händer hade greppat mig och försökt dra livskraften ur min själ när vi sist var här gjorde att vi vara mer försiktiga än då. Terlach och jag gick in med våra sköldar för att skydda de andra medan de skulle göra vad de kunde för att sticka ner fienden. Det tog inte lång stund innan gengångarna var förgjorda.

Tyvärr var återstod dock tornets herre, den nekromantikermästaren som nu var en vålnad. Han hånade oss med sin kacklande röst och han sträckte sina armar mot oss från väggarna, men han fick aldrig tag i oss, så han verkade dra sig tillbaka.

Här på andra våningen var det mesta ganska intakt och vi letade igenom både bibliotek och sängkammare. Padraigh, likt en ekorre i började samla böcker i säckar som han delade ut till höger och vänster, men det var säkert klokt och jag tror att de kommer att komma till användning, även om det var mycket av texterna som verkade handla om ond magi.

Här hittade vi också mycket korrespondens, alltså brev, skickade till nekromantikern i tornet, men även anteckningar han fört när han författat brev han skickat till andra.

Vi tog oss ned till bottenplanet och fann både kök och ritualkammare, som formligen stank av gammal ond magi, men själva spöket stod inte att finna. Vi kom till slut till entréhallen, där vi fann två statyer stående, föreställande en kvinna och en man. När vi petade på statyn av kvinnan, då hördes den kacklande rösten, liksom irriterad sägandes till oss att vi skulle låta henne vara. För att locka fram vålnaden välte vi och slog sönder båda statyerna och ropade åt honom att visa sig.

Men det mod som står att finna i en hjältes bröst finns helt klart inte hos en vålnad, hur överlägsen den än må låta när den gömmer sig i väggarna. När vi kallade den svarade den att vi var allt för mäktiga och att den skulle ge sig av från tornet i stället, nu när barriären som hållit den fången var försvunnen. Jag tyckte mig höra honom mumla att om han nu blev bortkörd från sitt eget torn skulle han ge sig iväg och spöka för de som hållit honom inspärrad.

Det var inte förrän efteråt som Fraarath påminde både sig själv och oss andra om planen vi haft från början att försöka prata med vålnaden för att lära oss om både den, tornet och världen. I vår iver att locka fram den hade vi i stället skrämt bort den… Kanske får vi ett nytt tillfälle någon gång.

Vi kände oss i alla fall tillräckligt nöjda med att ha slagit den på flykten så vi satte igång att leta efter allt spännande som stod att finna i tornet. Vi lät Daro mässa en stund för att söka efter allt som var magiskt. Ni förstår, det är sådant han gör när han håller på med sina egendomliga sånger.

Jag hittade den här rubinen, sparad i en låda av metall för att skydda vålnaden från dess goda krafter, för ni förstår att den innehåller kraft från de gamla gudarna! Vi får se vad för hjälp den kan ge oss i framtiden!

Fraarath fick med sig den där ringen ni kan se att han har i ett snöre runt halsen. Daro säger att den inte bara innehåller god magi, men ni kan lita på Fraarath, han låter sig varken fördärvas eller förledas av ondskan.

Jag vet inte hur mycket ni vet om nekromantiker och deras titlar, eller hur mycket ni vet om kriget mellan dem och vampyrerna, och jag vet inte hur mycket ni vill höra om dessa hemskheter, men jag berättar ändå att när vi satte oss ner och läste alla brev nekromantikern skickat och fått kunde vi förstå att han blivit inspärrad i tornet av självaste Graf Konrad, vampyren som var herre över Šarovic, den vampyr som härskade här i området innan vi störtade honom. Vi får väl se hur väl Konrad kommer att sova den kommande tiden, förhoppningsvis blir han hemsökt av vålnaden från tornet.

Vi lärde oss att nekromantikern varit Mäster Cruachan Domnal, att han haft kontakter i Sinsiracht och att tornet varit nekromantikernas yttersta utpost mot vampyrernas rike. Vi förstod att han på ett eller annat sätt har varit försökt blanda sig i det som utspelar sig på benfälten varje månad. Kanske har han till och med varit en stor del av det hela, så vi får se vad som händer nästa månad när han inte längre är kvar!

Jag är inte säker på om det är sorgligt eller löjeväckande, men när vi läste vidare förstod vi att han till och med verkar ha trott att han och nekromantinnan Isbeil (i Sinsirach) var älskade, men jag är säker på att sådana som de inte kan känna riktig kärlek, utom möjligen till sig själva. Se bara på Athel den Grymma, hon som inte ens förstår vad skönhet är kan ju knappast ha en uppfattning om kärlek. Nej ingen ska någonsin behöva känna ett uns av ånger över att förgöra någon ur deras skara.

Nu, ungar, hinner jag inte sitta här vid elden och berätta mer, men när ni går och lägger er ikväll kan ni sova lite lugnare än tidigare, för jag kan lova att efter Šarovic försvinnande, efter Elca släppts lös, efter att ni befriats och efter att vålnaden nu gett sig efter Konrad är ondskan i världen både förvirrad och försvagad. Förhoppningsvis kommer de att ge sig på varandra – ont skall med ont fördrivas!

View
Ärans väg (eller i alla fall en liten stig som ledde åt samma håll)
E DFGPT C - Början till slutet för vålnaden i tornet

När vi var unga och naiva, när vi var ovetande Gröndalsbor, var det första vi gjorde när vi tog oss ut i världen att springa rakt in i ett gammalt nekromantikerresidens i utkanten av benfälten, en av de mest magiska och onda platser man kan tänka sig.

Det var inte förvånande att vi fick springa därifrån, hals över huvud. Utan magiska vapen, den kunskap och den djärvhet vi nu besitter, hade vi inte mycket att sätta emot när vålnaden attackerade oss.

Men nu! Nu var det dags att ge oss tillbaka till tornet och visa vad välsignade krigare från vårens hjärta kan åstadkomma!

Vi lämnade de befriade männen och kvinnorna i Brobrug med Ciaran, med både medel att föda sig och att försvara sig. Den onda närvaro vi kunnat känna där var antagligen något som benfältens andar hade lämnat efter sig när de hemsökt borgen vid senaste fullmånen. Jag känner mig säker på att innan nästa fullmåne är det inte värre att vistas i Broburg än någon annanstans.

Vår marsch mot nekromantikerns fäste började tidigt i gryningen därefter. Stämningen var god och förväntningarna stora! Padraig var rentav på ett spralligt humör, skuttande och sjungande. Jag kommer ihåg att jag funderade på om det inte är dags att vi skriver lite sånger om våra hjältedåd och det rike vi ska skapa för det skulle vara bra om Padraig inte… behövde sjunga ensam. (Jag kommer ihåg att även jag tyckte att det var svårt att sjunga när jag var så där ung)

Efter en diskussion i gruppen tog vi vägen över benfälten i stället för att gå den vanliga vägen mot Donemara. Jag förstod aldrig riktigt varför, men håll med om att det vittnar om vårt stora mod och vår dådkraft!

Daro visste att berätta om benfälten som var genomsyrade av nekromantisk magi och om de oräkneliga själar bundna till dess döda jord. Vi kunde alla känna hur denna plats tärde på våra krafter. Vi gick över torrt damm som fastnade i våra lungor och tyngde våra sinnen. Överallt låg benrester, till synes redo att snärja våra fötter och dra ner oss i jorden för att vi skulle dela deras öde. Här och var såg vi till och med stående skelett, orörliga, men antagligen levande odöda.

I utkanten av en stor ruin, belägen på en ås mitt i benfälten, hittar vi en liten grupp skelett som står orörliga. När vi närmar oss försöker de mycket riktigt döda oss, men vi slår dem till spillror. Det hus de vaktade visar sig tyvärr vara tomt, men vi ser ändå sättet byggnaden är gjord på är speciellt, kanske likt de byggnader som dvärgarna uppfört i Källsprånget.

Vår nyfikenhet och vårt mod leder oss djupare in i ruinen. Det råkar också vara närmaste vägen till andra sidan benfälten.

[Bland ruinerna kunde vi nu se torn som fortfarand stod flera våningar höga. Vi såg dessutom en sorts fästning som inneslöt en kulle med stenstoder. Visklors skarpa ögon kunde till och med se hur det ledde en gång ner under kullen.]

Padraig får nys om att det är mycket skelett i ruinen och för att undersöka hur farliga de är och hur de reagerar på närvaro så ger sig jag och Daro upp mot de närmsta…. Nej hoppsan, där hoppade Padraig upp och stack iväg på Daros rygg efter att druiden tagit sin ulvaform.

Vi andra fortsatte att gå mot benfältens kant till ån som löper nära det gamla tornet. Efter en stund kom Padraig och Daro ifatt oss med andan i halsen och berättar att [de skymtat någon sorts lyktgubbar i tornen och att] ett stort antal skelett var på jakt efter oss, marscherande i formation likt en legion från den gamla tiden.

Snart kom vi ner till ån vi skyndat mot och vi lyckades, med hjälp av ett spänstigt skutt från Eilidh och ett rep, ta oss över till andra sidan. Vi har klarat oss undan faran och av skeletten ser vi aldrig en skymt.

Efter att vi i flodens vatten tvättat av oss det damm och det svårmodd som täckt våra kroppar och sinnen under marschen över benfälten kunde vi avnjuta en lugn stund i skogskanten. Vistelsen i benfälten gjorde att vi kunde njuta till och med av en plats som i jämförelse med ängarna i Gröndal var mörk och dyster.

Emellertid kommer det inte att hindra oss från att ta oss tillbaka in i benfälten senare eftersom där finns mycket att upptäcka, bl.a. [d]en samling stenstoder i ruinstadens mitt som antagligen är markerad som en kraftplats på kartan Daro fick av druiderna. Vem vet, kanske finns hemligheten bakom fältens förbannelse att finna där nere och i så fall har vi en skyldighet att försöka bryta den! Men det fick bli en annan gång.

Det visade sig snart att den kyla vi kände vid tornet när vi var här senast hade spridit sig långt utanför de gränser den hade då. Det verkade som om det vi väckte i tornet den gången var på väg att utöka sin domän. Detta bekräftades också av de spår vi såg i snön. Till skillnad från förra gången vågade nu vettarna klampa runt i snön och tydliga tecken, såsom tåriktning och formationsrörelser, pekade på att de var slavar under vålnadens vilja. Det är något jag inte ens önskar en vätte; de må vara dumma och lite grymma, men de lever i alla fall. Det enda vi med gott samvete kunde göra var att befria dem genom att ta deras förslavade liv.

För stunden valde vi att ta oss tillbaka en bit, till jordkällaren där vi övernattat under våra tidigare äventyr, för att spendera även denna natt där. Även om natten inte var lugn, vi hörde vättarna tjattra och skramla på håll, så fick vi vara ifred och alla var utvilade på morgonen.

Stunden var kommen då vi skulle inleda vårt anfall!

Med mitt hår svallande bakom mig, skimrande gyllenrött i gryningens första solstrålar, ledde jag anfallet upp mot vättarna! Jag upplevde hur de andra slöt upp bakom mig och hur vi med gemensamt hjältemod delade ut rättvisa och befrielse till de arma kreaturen! Under en tid var allt blod, oljud och ära! Padraig, till synes alltid i skuggan, med sina vassa dolkar, Terlach, ståndaktig med sitt stolta banér, Eilidh med sin fruktade yxa och Fraarath och Daro nedkallandes gudarnas och naturens vrede!

Den oundvikliga segern kom och de kvarvarande svartbloden flydde hals över huvud! (Jag hörde att någon sett de flyende öka takten ytterligare när Padraig skrämt dem grimaserande med sin svullna trolltunga. Det har jag hört i alla fall, men ni kanske gör klokast i att inte berätta det för Padraig)

När larmet precis lagt sig en smula hörde vi det illavarslande, kacklande och hånfulla skrattet från tornets inre. Vi påmindes bryskt om att vi inte var klara utan att vår uppgift här vid tornet bara hade börjat.

Berättat av Gordan för några ungar i Källsprånget

View
De frisläppta slavarnas vandring
E CDFGP T

Vi lämnade Donemara bakom oss och såg hur småbåtar förgäves försökte komma ikapp oss. Det var dock en lugn stjärnklar natt och de hade svårt att få någon vind i seglen. Med ett hundratal tränade roddare vid våra åror susade vi ifrån förföljarna. Någon riktig plan för vad vi skulle göra härnäst hade vi dock inte. Fraarath försökte hitta vägledande tecken i himlen. Ciaran frågade mig om druidernas karta över kraftfälten möjligen utvisade om det fanns andra kontinenter längre bort och om möjligen Grepos fanns med på kartan. Våra lotsar Blain och Guennivera började dock tala om hur kartor för otur med sig så vi tittade lite i smyg men kunde inte riktigt komma fram till var Grepos ligger.

Anksahli, den grepo som talade vårt språk bäst berättade att Grepos låg många veckors resa söderut. Hon sade också att Femius som var den äldste Grepon ombord skulle leda en omröstning om hur de skulle göra.

Gerryd, en man som bott i området innan han tagits till slav kunde berätta att Nekromanternas rike låg strax söderut och att de hade en stor mäktig flotta. Det beslutades därför att vi skulle landstiga och gömma skeppet. För att fortsätta till fots eller möjliggen söka upp någon som kunde navigera skeppet långt ut till havs och på så sätt ta oss förbi nekromanterna.

Padraigh hade fullt upp med att planera vad som skulle tas med från skeppet för att vi skulle kunna göra ett läger för alla. Ganska snabbt fick han dock tänka om för det beslutades att vi alla skulle vandra vidare och ta oss tillbaka mot trakten kring Broburg för att där skapa ett nytt liv för folket som varit förslavat.

Gerryd kunde nu också berätta en del om området mellan Donemara och tornet som var nekromantrikets norra utpost. Stället vi gått i land på var så nära tornet att man kunde skymta det i fjärran när vi kommit upp till landsvägen. Vi vandrade norrut och gick en omväg kring de tre byar vi passerade längs vägen. Nattetid var det då och då mindre grupper zombier som kom och attackerade. De var dock aldrig något hot mot vår trupp.

Jag och Gordan hjäptes åt att ljuda morgonceremoni och både ekorrar och harar kunde berätta för oss att bergen längre österut var befolkade av vättar. där fanns dessutom konstiga vitmän, En sorts bleka, grenbevuxna varelser som på något sett var halvdöda. Deras åkomma var smittsam och på ställen där en vitman fallit kunde det tydligen växa nya om man inte grundligt brände marken efteråt. De kunde tydligen också växa på träd. Det var dock ingen omedelbar fara för de var mest aktiva under vinterns kalla nätter.

Ciaran var förundrad när vi berättade för honom. Han hade inte riktigt hört talas om dessa vitmän. Det gjorde oss alla lite förvånade eftersom han vanligen har en hel del att säga om de odöda.

När vi närmade oss Donnemara gjorde vi en stor kringgående rörelse för att inte komma för nära staden. På avstånd kunde vi se hur en karavan svarta vagnar satte av söderut. Vi var glada att vi inte hade oturen att möta dem. Det var tydligen i rättan tid vi vikit av österut .

Vi övernattade vid kung Feorgans staty. Just som vi var i färd med att slå läger hörde vi ljudet av annalkande hästar i galopp. Padraigh satte av mot dem för att snabbt bedöma hotet. Genom visklors ögon fick han se tre svarta vagnar eskorterade av ett dussin ryttare. Vagnarna och ryttarna var alla dekorerade men svart emblem på svart botten och på en av vagnarna kunde han urskilja Alftenachts genomborrade månskära.

Vi andra han gömma oss i tid och trots vårt ansenliga antal red följet förbi utan att märka oss. Vampyrerna kändes inte så farliga trots allt. En kort stund insåg vi att vi nu hade möjlighet att slå till mot Konrads utpost i Donnemara. Vi skrattade åt tanken på hur arg han skulle bli om han återvände till en skändad kista med liten hälsning från oss. En obehaglig känsla av att Konrad nu var på väg för att återta Broburg gick dock inte att skoja bort.

Dagen efter satte vi istället av för att snabbt ta reda på om vi åter hade vampyrer etablerade i Gröndals och källsprångets omedelbara närhet. Till vår lättnad hittade vi Broburg öde. Några kajor berättade om att fladdermöss flyttat in i ruintornet för några dagar sedan, men att borgen i övrigt var obebodd. Sedan vi spanat och inte sett några
livs- (eller döds-) tecken smög vi oss dit och med en månstråle rätt ner i ruintornet rensades tornet på nolltid. Det kunde tydligt kännas på smaken att fladdermössen skrämmande nog var besmittade av vampyrblod.

Än mer skrämmande var den onda närvaro som Fraarath kände av. Jag vet inte vad de menade men de andra i gruppen föreslog något om att hämta Tok-Helga från bakvattnet. Kanske var hon någon som kunde hjälpa Fraarat genomföra en renande ritual.

På något kusligt sätt kunde vi så konstatera att vi varit på vippen att ta oss vidare ut i världen för att lära oss mer om den ondska som förvridit naturen och urkraften, men nu var vi tillbaka vid Broburg och dragkampen mot vampyrerna.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.