Dödsskuggans land

In i bergets skugga
Hur vi öppnade porten till dvärgariket

De kallar mig Eilidh. Jag känner mig inte alltid som en Eilidh, men jag gör mitt bästa för att minnas. Ibland får jag för mig att de andra inte är nöjda med mig, att jag inte är som den Eilidh som de hade innan. Fraarath säger att mitt minne ska komma tillbaka, men tänk om det är fel minnen?

Jag har ett totemdjur. En albatross, säger Daro GanAntras. Jag vet inte riktigt vad en albatross är, men det verkar vara något slags örn, fast större och vitare, och som bara äter fisk. Ibland får jag för mig att Daro och Gordan lurar mig, eller att det kanske är ett test av något slag. Jag gick upp på Åskberget ovanför Källsprånget för att söka efter albatrossen, men jag fann den inte. Varför skulle en örn som bara äter fisk bo högt uppe bland bergen? Men det var ljuvligt att vandra på berget, att känna vinden blåsa igenom hela mitt väsen och inte vara instängd. Under den djupa snön ovanför trädlinjen fann jag en liten gul blomma som lärde mig hur man ser i mörkret. Jag tror att jag redan visste hur man ser i mörkret, men blomman påminde mig. Nu är mina ögon gula som blomman. Några av byborna blev rädda när de såg att mina ögon bytt färg, men det rör mig inte. Var rädda då, om ni inte vet bättre.

Padraigh, Ciaran och Daro började vandra ut på Benslätten flera gånger i veckan för att rensa den från vilsna odöda och göra en säker väg mot Laochta. Innan jag kan gå ut i strid igen måste jag ha en riktig stridsyxa, så jag ställde mig i det som kallas för smedja i Källsprånget för att smida mig en ny. I tre gånger tre dagar arbetade jag med den tills balansen och storleken var helt rätt och den såg ut precis som jag ville ha den – smäcker, snabb och skarp. När Ciaran såg den kallade han den omedelbart för en fjollyxa. Jag är inte helt säker på vad en fjolla är eller hur deras yxor ser ut, men jag antar att han menade att den är vacker och dödlig. Kanske borde jag sakna yxan som är min far mer, men jag tror att den är på en bättre plats nu.

När yxan var klar ville Gordan att vi skulle rida in i Laochta och träffa hans gudinna Morrigan. Morrigan är krigets gudinna och hon har förbjudit Gordan att slåss mot andra som bär spjut. Hon bor under en kulle mitt i Laochtas stad. Jag följde med, men jag var väldigt lättad av att vägen in i kullen var stängd. Jag vill aldrig mer gå ner i en älvkulle om jag kan välja. Gordan var dock väldigt missnöjd, så jag låtsades också vara missnöjd. Jag tror att Morrigan räddade mitt liv en gång, men nu är jag inte skyldig henne någonting längre. Det skulle kanske inte hon säga, men därför är det bäst att inte fråga. Gudinnor kan vara så oberäkneliga.

Midvintermånaden flöt förbi, och vi firade Imbolc med facklor och dans. Det blev inte riktigt som de firanden jag minns, för varken folket från Grepos eller folket från Broburg kände till den traditionen, men med lite övertalning fick vi en bättre start på våren än förra året. Men snön kommer nog ligga kvar många veckor till. Det har varit en hård vinter, och matförråden sinar. Kanske kan vi få en riktig festmåltid nästa Imbolc, med sådan mat som far brukade laga.

Imbolc är ju också en tid för att spå framtiden. Hemma i min familj brukade far stjälpa tenn i vatten och försöka se årets händelser i metallens form. Som hjälp hade han en gammal rulle med dvärgiska runor som gått i arv sedan Prins Connlas tid, och även om vi som de flesta andra i byn var skeptiska till magi – förrädarguden Maths gåva – så fanns det alltid en gnutta sanning i fars utsagor. Jag har inte kvar hans runskrift, men sent på natten efter att dansen slutat smälte jag ändå en skopa tenn och göt den tre gånger i vatten. Den första formen var ett berg, den andra var ett torn och den tredje var en best.

Bara några dagar efter började Gordan och Ciaran tala om att återvända till Gröndal för att om möjligt befria folket där ur Íomhars och Gudmunds grepp. Det var ju inte första gången de diskuterat detta, men nu lade de till tanken att gå under Åskberget, genom dvärgarnas gömda rike. Kanske, resonerade de, kunde man finna dvärgarna och be om deras hjälp att befria Gröndal. De här vännerna jag har fått är väl inte alltid de skarpaste knivarna i bestickslådan. De förlitar sig ofta på blind tro när de lägger sina planer, och tror kanske att dvärgarna kommer att bli glada för att vi bryter oss in i deras hemliga och stängda rike. Själv känner jag en stor oro för att gå in i vad som i princip är en extra stor älvkulle, och en rädsla över vad för sorts mörk trolldom och dolska figurer som kan finnas där. Men ingen ska få kalla mig feg. Jag ska gå in under berget, det var ju kanske det spådomen menade. Eller var det att jag ska stå fast som ett berg?

Nu följde dagar av planer och försök för att få upp dvärgporten vid Källsprånget. Det var rep och block och talja och kontravikter och kugghjul tills det snurrade i mitt huvud. Jag brukade ha ett gott huvud för det här, men detta kunde jag bara inte greppa. Jag förväxlade namn på saker och kände mig dum, så jag satte mig en bit bort och slipade min yxa. Daro var den ende som kunde arbeta på insidan av porten, då han kunde förvandla sig till en utter och simma in. Efter många timmar lyckades han äntligen förstå hur mekanismen fungerade och sjön tömdes och porten gick upp. Vi klafsade genom dy och algsörja för att ta oss in.

I den första hallen fanns en gammal hamn för lastpråmar, och flera portar till förrådslokaler och liknande. Floden fortsatte in under berget, men var återigen blockerad för oss. Vår bästa chans var nog en låst port med metallband. Men det var sent, och vi bestämde oss för att inte fortsätta direkt. De andra bestämde sig för att sova i dvärgahallen, men så långt var inte jag villig att gå. Så medan de sov oroligt, väckta av mystiska knackningar i väggarna, sov jag på en bädd med bara Anxalis visslande snarkningar som störande moment.

Dagen grydde, och efter frukost bestämde vi oss för att ta itu med dörren. Ovanför den fanns en text som jag uttydde till något om att “metall ska möta metall” och “tre gånger tre”. Gordan började knacka med sitt svärd på dörrens stålband helt planlöst. Efter ett antal minuter började han bli mer och mer frustrerad. Jag var lite orolig för att han tänkte svära hämnd mot dörren, men just så gick den upp! Vi insåg då att det nog var när metallbanden korsades som man skulle knacka, och så länge som Gordan knackat hade han nog knackat rätt av misstag. Innanför dörren började en mörk korridor, övervakad av små dvärgstatyer. Jag gick först in i mörkret. Ingen ska kalla mig feg.

View
Broburg rustar
E DGP CFT

Efter att vi väckt gudar, tampats med fomorer och drakar och slutligen räddat Eilidh ur de lömska älvfolkens grepp så tog vi oss tillbaka till vår egen domän för att vila oss och stärka vårt försvar.

Försvaret syntes viktigt, eftersom vi trots allt väntar oss att vampyrerna ganska snart, om de inte redan gjort det, ska se genom vår list och inse att ingen vampyr regerar i Broburg. Utöver det har fomorerna faktiskt tagit flera av våra jägare till fånga. På sikt kan det säkert tänkas att vi retar upp nekromanterna också, genom vår blotta existens, eller kanske genom att de får vetskap om var alla de befriade grepositerna finns.

Jag tänkte mig att vi kommer kunna försvara oss bäst genom att stärka vår offensiva förmåga, och jag försökte träna soldater och lära dem att hata den odöda ondskan och dess hantlangare. Världen är inte fri förrän ondskan och alla dess hantlangare dömts och förgjorts. Det måste de lära sig. Tyvärr tror jag att jag gick ut lite för hårt, eller så är de möjligen inte av det rätta virket. Det var flera av dem som inte ville ge sig ut på benfälten igen efter vår första räd. Vi var i alla fall tillräckligt många kvar för att kunna skydda Daro Gan Antras när han gav sig ut på benfälten för att leta efter magiska föremål och för att undersöka hur dess magiska egenskaper förändrats efter att vi befriat Morrigan och Laochta.

Vi såg spår efter minst 4 hästar som antagligen varit vid benfälten för att hämta material till reanimerade kroppar. De togs antagligen till det fallna Dunaine, till styggelsen Graf Conrad.

En del köpmän och andra resande kommer förbi, bl.a. vår gamla bekante Collum. Broburg är en del av hans långa vandring runt i nekromanternas, vampyrernas och numer även de befriades riken.

Collum vet att berätta att Uther Nekromanten vred och förnedrad hade åkt hem till Sinsirach med oförättat ärende från festivalen i Donemara.

I Sinsirach är stämningen förresten spänd efter ett berg börjat brinna. Vi tror att det är elddemonen som vi så slugt skickade mot dem som ställer till med oredan. Ont skall med ont förgöras.

Antagligen är det också oroligheter på gränsen mellan nekromanterna och vampyrerna. Kanske har maktbalansen förändrats på grund av vår inblandning, med resultatet att de kommer att kämpa mot varandra.

Vi får veta att det finns flera grafer och att de är de högsta vampyrerna. Graf Conrad, graf Ludwig och graf Heidelberg.

View
Gisslanutväxling
Hur Eilidh befriades från älvariket

Ut ur kummeln kommer Gordan. Tur att vi hämtade spegeln från ruinen, den är tydligen bra att växla mot dansande barbarer, specifikt Eilidh. Jobbigt bara att vi måste vänta till nästa natt, och att vi inte har någon riktig mat – nu heller.

Kall dag, vi gör en liten bivack och tänder en eld. Terlach och Gordan spelar lite tärning, och gör det man gör bäst inom 7:e legionen – väntar.

En rovfågel passerar, lite liv finns det tydligen. Den kommer från öster, passerar och flyger tillbaka. I brist på bättre tittar vi länge efter fågeln. Kanske mer liv åt öster, där vi ännu inte varit?

Daro GanAntras är kvar i kummeln, han försöker att inte hänföras av dansen men försöker däremot hänföra den lite onaturliga naturen med sin magi. Och magin blir stark! Här måste det vara närmare till moder jord, fader vind, broder sol och syster vatten, påstår han. Och snart därefter även närmare till en kanin. Daro och kaninen samspråkar, verkar som djuren blivit “räddade” ner i kummeln. Pah, räddad av alver – det tror jag icke. Alver är oknytt och trollkonstnärer!

Djuren bjuder varken på stort utbyte av ord eller logiskt resonemang – föga förvånande. Men Daro pratar på ändå – föga förvånande. Djuren säger sådana knäppa saker som att dansen håller dem vid liv, och är evig. Djuren verkar förnöjda att vara där de är, trots Daros försök att missionera om vårens snara ankomst utanför kummeln. Djuren säger att vintern kommer, inte våren. Och att de känner till guldhjorten och även att det finns ett silverdjur utanför kummeln. Rönn betraktar Daro och djuren från håll.

Daro påbörjar ritualisera efter en stund ordväxling, men blir avbruten av Rönn. Rönn undrar om Daro har någon fråga, och han frågar Rönn om Alverna är inlåsta i kummeln, och i sådant fall av vad. Rönn berättar att en stark man lade en förbannelse, men att den kanske går att bryta. Rönn undrar:
- Vad är jag för dig?
- Vad ska du utnyttja mig till?
Daro drar den vanliga valsen om att alla tillhör naturen… Rönn tycker Daro ska lära sig mer innan de pratar nästa gång. Daro ser inte saker som de är.

Vår tappre druid ger inte upp utan frågar om han kan få ta med sig Eilidh. Rönn tycker det vore underhållande och låter Daro beskriva henne då hon inte vet vem Eilidh är. Rönn påpekar uppnäst att Daro inte ska ritualisera något mer, väldigt ohövligt tydligen. Om jag förstod det rätt så är det Rönn är den som är ohövliga. Alver är högfärdiga sprättar med allt för mycket attityd, precis som det stod i sagorna och mamma alltid sa.

Det blir natt och vi knackar på kummeln. Den öppnas och vi kliver in. Bäst att dra vapen. Man får inte röra något, då blir man fast. Bekräftar alla farhågor om alver. Hoppas de är så fåfänga som det sägs, så de tar spegeln i utbyte mot Eilidh, och vi kan snabbt åka härifrån.

Gordan säger att det är dumt att ha svärdet draget. Gordan har inte rätt i det, men i att jag är så grymt snabb på att dra det, så jag kan blända spetsöronen med min snabbhet om behov uppstår och stoppar ner svärdet i skidan.

Rönn kommer med Eilidh. Eilidh är sig någorlunda lik, men barfota och klädd i alvtrasor och med glasartad frånvarande blick. Och verkar blivit av med all sin utrustning. Armen är hel men nedre delen, den vi såg huggas av, är likblek.

Alverna har förtrollat henne, Eilidh vet inte inte ens vem hon är eller vad hon heter. Nåväl, alven tar med glädje spegeln i utbyte. Skönt, så slipper vi bära på den. Dock får vi inte med Eilidhs utrustning, men bättre att vi går ut så får vi se om vi kan få tillbaka yxan en annan dag. Även om Eilidh säkert säger annorlunda när hon kommer till sans.

Det blir vinter om två dagar säger Rönn, det kommer bli lite förändrat, inte som nu. Mer säger hon inte. Kanske bara att det blir förändrat inne i kummeln. Spelar inte någon roll, vad hon än säger. Tralvpackan.

Daro undrar om de vill tillbaka till Fineas. En del vill det, men inte alla, svarar Rönn. Hoppas de stannar kvar säger jag.

Om Brendan säger Rönn att det är ett sommarpåhitt. Tydligen av andra alver. Det är olika alver som styr i kummeln vid olika årstider. Rönn blir nog detroniserad om två dagar. Rätt åt henne. Men det kommer väl någon ny fjomp istället. Hur som vet hon inte hur man bryter Brendans ritual.

Rönn kan tänka sig att ge Eilidh ett annat namn, tur att jag och Gordan sätter stopp för det hela, trots Daros önskan om att Rönn får ge ett nytt namn. Man vet ju att namn är kraftfulla saker, Gordan säger så i alla fall.

Eilidh behåller sin arm när hon kommer ut, men är lika frånvarande. Gordan rider snabbt mot källsprånget med henne och vi andra letar efter Eilidhs yxa.

Daro hoppar ner i vargform och sniffar väldigt effektivt. Jag pulsar fram genom snön. Vi spårar fram till stencirkeln där det är tre Fomorer. Det går fomor-spår västerut Daro känner även vittring av människoblod. Troligt broburgblod. Ingen yxa hittad och vi marscherar tillbaka till källsprånget.

Eilidh blir inte blir inte mycket bättre, hon lär sig i alla fall sitt namn. Det går några konstiga stråk av magi inom henne påstår Daro, alverna har gjort något mycket ondsint, precis som man kan förväntat, säger jag.

Vi anländer till källsprånget på midvinterafton. Längtar efter en blodpalt och kraftig mjöd, får se vad vi kan finna. Tydligen har byn blivit av med folk. Och en bit utanför staden en tripod med avhugget huvud.

Vi hör den kyliga vinden viska mellan bergen och vaknar ändå lite starkare på midvinterdagen. DING!

Eilidh blir lite bättre även om det tar lång tid. Det blir en sträng och kall vinter. Och vi håller oss i källsprånget en tid utom för proviantering.

Men snart packar vi på nytt våra explorers pack för att åka mot Morrigan….

View
Minnet av Finneas

E DGP CFT

Vi sov en natt i ruinen i kullarna mellan källsprånget och den förstenade skogen. Vi lade oss tillrätta på våra vanliga platser med Eachna på ena sidan och björnens form på den andra. Mitt i klungan hade vi en gäst denna natt. Prins Brendan Laochda en skön snubbe på 700 bast. Det var varmt och skönt men med begränsad möjlighet att byta position utan att flytta på andras armar, knän, fötter med mera.

Padraigh hade det lite extra varmt för han tog plats på den gyllene päls som ramlat av Brendan. Ingen av oss andra hade lust att använda den för en päls av guld leder liksom kyla lite för bra. Medans vi lade oss tillrätta berättade Brendan om tiden innan han förbannats av alvkungen Finseog (Ask) och började vandra vår värld i form av en gyllene hjort. Då fanns det 4 alvstäder och de hade funnits sedan innan Finn kom. Människorna hade på Brendans tid haft 4 riken ibland 5 och över alla hade de haft en högkung. Kungar var förresten någonting som valdes. Alltså lite som med dumvokratin från Grepos. Jag snappade inte upp allt han berättade om för månen som närmade sig full fyllde mig med drömmar om friska starka vargar som ylar i natten.

När vi vaknade kunde Padraigh berätta att pälsen hade funkat utmärkt för att den faktiskt inte är av guld utan bara ser ut att vara av guld. Detta kunde man enligt Padraigh se om man tittade med den genomträngande blicken. När han visade vad det var för blick han menade vred han huvudet bortåt och tittade liksom i ögonvrån. Jag tyckte mest han såg galen ut och det påminde om hur han brukar se ut när han läst för mycket sina böcker.

Apropå böcker berättade han också om att han hört att man kan bryta förbannelser genom att rycka skinnet av den som förbannats. Innan jag han tänka så mycket på saken rycktes jag med av tanken på att få smyga till mig ett smakprov av en gyllene hjort. Men då såg jag den där galna blicken i Padraighs ögon och insåg att det inte var rätt väg att gå.

Under frukosten berättade Brendan om druiderna från förr. Fanns tydligen tre sorter. Barder, en sorts domare som hade titeln Olav och slutligen de höga druiderna. Han berättade också om hans kära alvprinsessa. Hon hade varit så vacker i sin gröna metallkrona och sina gröna ögon. När vi så frågade vad hon hette kom en sorg över honom och han kunde inte minnas. Denna sorg fick honom dock att förstå att han inte hade någon användning av den magiska ringbrynjan och att det inte var något problem att vi lånade den tills vi lyckats häva förbannelsen.

Vi gjorde oss klara för avfärd. Lite lätt besviken kunde Gordan konstatera att den var för liten för att han skulle kunna röra sig fritt i den. Det var och andra sidan desto mer glädjande för Padraigh som glatt satte den på sig, drog åt lite extra i midjan och satte av mot kummeln där vi hoppades få tala med kungen som höll Eilidh fången. Glad i hågen berättade han sedan om kunskapens lax, kalla dagar och blänkande ringbrynjor. Gordan förklarade att blänkande brynjor är något man gör sig förtjänt av med idogt arbete med sand och olja. Hur man gör stål av sten och olja kunde jag inte begripa men Gordan var så bestämd och övertygande att jag inte vågade fråga.

När jag så bjöd honom ett Gobär sken han upp: – Ja Gobär! Igen. Vilken lyx! Du vet väl att i Gröndal var det bara någon gång om året som man fick sådana bär. De ansågs nästan heliga och kallades Kånkelbär efter den berömda druiden Kånkel. [Axel (och övriga): Säg till om jag tar mig för stora friheter med vad Gordan säger!] Det var härligt att se honom på glatt humör igen. Tänk vad ett litet bär kan göra.

När vi fram mot kvällen kom till kummeln klättrade en nästen full lill-måne upp på himlen. Vi slog läger på behörigt avstånd för att invänta natten. Padraigh visade prov på sin sluga list och förklarade att vi borde låta Gordan ge sig ut för att vara Brendan för att vi på så sätt kanske skulle få Finseog att försäga sig angående hur man häver förbannelsen. Gordans förmåga att förställa sig var förbluffande och jag kunde inte se skillnaden mellan honom och Brendan. Tänk vilken tur att de båda har samma hårsvall för det var lite som näckrosen i tjärnen att håret också var så likt.

Jag och Padraigh styrde så våra steg mot kummeln. Strax bakom oss hörde vi stegen av Gordan som bestämt sig för att han inte ville vänta till senare med att dyka upp. Eachna fick stanna med de övriga i lägret. När vi så närmade oss kummeln växte den för varje steg. Väl framme var den portal som tidigare nådde oss till knäna högre än jag kunde nå i min människoskepnad. Den jord vi sett på andra sidan porten förra gången vi var här hade nu bytts mot ett skynke av tät skugga.

Lite allvarstyngda väntade vi en stund innan vi så gav oss till känna. Padraigh knackade på portalens sten med två väl avvägda slag med dolkhandtaget. Vad som hördes var dock två dova trumslag. Efter en stunds tystnad särades så skuggan i portalen som en ridå. Fram trädde en vacker kvinna som vi förstod var en alv. När jag presenterat mig och frågat vem hon var berättade hon att vi kunde kalla henne Caorthain (eller Rönn) och det var ju fint men knappast hennes riktiga namn viskade Padraigh.

Hon bjöd oss att träda in, men vi ville veta mer om vår framtida möjlighet att komma ut igen. Hon försäkrade att det inte skulle vara ett problem så länge vi inte rörde någonting där inne. Vi var inte helt nöjda med det och ville veta vad det innebar att röra någonting. Hon var lite vag på den punkten men var tydlig med att det inte skulle vara något problem om vi bara vandrade runt och lät bli att plocka upp eller ta på någonting.

- Se så! Jag välkomnar er in och skulle inte lura er. Träd in i minnet av Finneas!
- Ja men då så då går vi väl in. Sa jag och följde henne in i ljuset som visade sig vara en upplyst prunkande sommarskog där himlen liksom aldrig lyckades bryta igenom lövverket högt över oss. Just den detaljen kändes lite märklig men värmen och de härliga sommardofterna gjorde platsen mer välkomnande än något ställe vi varit på sedan vi lämnade Gröndal. Padraigh plockade fram långa nålar ur sin packning och stack en i marken där vi kommit in. Ha sa något om att järnet i nålarna skulle hjälpa oss hitta tillbaka.

När han väl blev tilltalad lyckades Gordan gestalta Brendan så väl att jag själv blev fundersam på om det kanske rent av var Brendan som följt med oss. Caorthain tyckte dock det var märkligt. Hon frågade vem det var som varit hans käresta och undrade hur det kom sig att han kunde vara här när nu hon inte var det. Brengordan hade inte många svar men talade längtansfullt om hur stark hans kärlek var.

Caorthain visade oss runt och svarade på några av våra frågor om alverna och det som varit. Fomorerna hade de bekämpat med Toatha de Danans skatter, som utgjordes av Lughs spjut, Noadas svärd, Dagdas kittel och Fahls sten. Noadas svärd fanns dessutom här nere i minnet av Finneas. Toatha de Danan som var ett annat namn på alverna var det 5:e folket som kom till Avalon. Morrigan var en av dem. Men det var inte Morrigans spjut som var en av de fyra mäktiga skatterna. En stor mosaik på en vägg avbildade dessa skatter och deras bärare.

När vi beundrat mosaiken färdigt leddes vi till en silverne ström där Caorthain lätt tog sig över på stenar strax under ytan. De andra skuttade efter men själv tittade jag lite för nyfiket på vattnet och fann mig strax blöt upp till knäna. Väl på andra sidan kunde vi höra musik i fjärran. Faktiskt samma melodi som jag hört i träden borta i förstenade skogen.

Runt ett träd såg vi ett ett hudratal dansare. En brokig skara lättklädda människor, alver och sagoväsen. Musiken spelades av ett gäng dvärgar som satt i ett enormt horn. Padraigh hade sedan tidigt satt pluttar i öronen och tagit fram sin luta för att ‘spela med’. En dvärg ur bandet kom dock efter honom och bad att få stämma lutan. Padraigh varken hörde eller ville höra honom. Han duckade undan men höll så när på att skutta rakt in i den dansande horden.

Där inne såg vi Eilidh dansa runt med de andra, men Vi kände faran och drog oss tillbaka. Sista biten blev det dock svårare och svårare för Padraigh att gå åt rätt håll. Gordan fick till sist bära ut honom. En stövel blev dock kvar. Tillsammans med mig. Ja, jag kände mig lite för blöt och ville vänta tills mina skor var torra. För att inte förledas av alvernas musik började jag ljudligt undersöka växt- och djurlivet genom Känn-naturen ritualen.

Aoooommmmmmeyyyyyyooooooaaaaa…….

View
Bort från en drake och nerför ett stup
Hitta en krake och ge han en sup.

E DFGT CP

Speglar baxades.
Kullar korsades.
I en ruin hittade vi spår efter hjorten och dess rede.
Där hittade vi en magisk ringbrynja och en smäcker guldkrona.
Den gyllne hjorten dök upp och vi kunde konstatera att den förstod oss även utan magisk hjälp. Vi frågade om vi kunde hjälpa den. Den visade på kronan. När kronan sattes på hjortens huvud föll den gyllene fällen av och han förvandlades till en naken man. Han berättade att han hette Brendan Laochta. Han var från 500-talet. Omöjligt? nej en äldre tideräkning som F kände igen från boken av Belvissen.
Prins hade han varit innan han förälskade sig i en alvprinsessa och förbannades att vandra jorden i skepnad av en gyllene hjort.
Här i ruinen som en gång varit ett jaktslott på gränsen till alvernas rike kan han vara människa om han bär kronan, men så fort han lämnar slottet förvandlas han till hjorten igen.

View
Draken och fomorerna och glaciären och nionde legionen. Och en lax.
E CDGP FT

Vi såg en drake. Den satt på en isbit på en glaciär. Vi tittade en stund för den var fin.

En lax simmade under glaciären och isbiten. Det var kallt.

Vi såg en ruinstad. Några gick i den. Den var fin. I staden hittade dom en flaggstång. Den var 9:e legionens. Nu var den deras.

Vi såg fomorerna igen. Vi kastade sten. En dog.


DGA:

Ja och vi fick med oss en stor spegel.

Det var spöken eller något som lockade inne i träden som finns här och där i staden. Utanför muren åt det håll kraftkrysset ligger finns inga fångade andar.

Terlach kunde berätta att 9 legionen var en elitlegion kanske var den inte helt god jag minns inte jag tappar nästan alltid koncentrationen när det talas och uppställning, ‘höger-om’ och kolonner … Colon är väl dessutom det ord man använder på empir för att beteckna det där innanför fisringen eller? Men vänta nu tappade tråden igen?

Hur som helst var det Terlach som visade hur jag skulle kasta när vi tränade på att träffa fomorer. Ja jag menar då när Padraigh och Gordan pratade om hur man kan kasta och vad man ska tänka på och hur det är att kasta jämfört med att skjuta katapult.

View
Draken i katedralen av is
E DFGP CT

Visklor kommer tillbaka och förmedlar till Padraigh att det finns många fomorer vid stencirkeln. Kanske 4. Upp mot bergen finns mer fomorer, stora ruiner och eldar.

Efter mycket tvekan bestämmer vi oss för att vi inte gör Eilidh någon stor tjänst genom att stanna vid kumlet, trots att hon mer eller mindre är fången där inne. I stället lämar vi ett meddelande och ger oss av, upp i bergen för att finna den begravda guden. Vi ämnar komma tillbaka när någon av månarna är full.

Snön ligger vit på marken och världen är tyst. Tappra Eachna banar väg och de andra följer oss. Vid skymningen kommer vi till det skogsparti som är tätare än den vi vandrar i nu. Träden är större och om möjligt ännu gråare, nästan som om de vore förstenade.

Vi slår läger i kanten till stenskogen. Även om våra spår antagligen är lätta att följa så känner vi oss tillräckligt säkra för att i alla fall tända en eld, även om vi tänder den i en grop, så att den inte ska synas så väl. När skymningen faller ser vi ett ljus från bergen som spelar mot molnen då och då. Det ser mystiskt och farligt ut. Vi tror att ljuset kommer från den plats där guden ligger begraven.

Hur det än må vara med det är det i alla fall viktigt att vi vilar oss och återfår våra krafter. Daro får ta den första vakten. Nu går vi andra och lägger oss…

När vi vaknar känner är vi förvånansvärt utvilade. Eller är det bara så att vi har sovit förvånansvärt länge? Ja, det var visst Padraigh som väckte oss och han verkade inte nöjd över att gröten lämnats att kallna… Han berättar att Daro verkar ha suttit vakt hela natten, eller att han kanske sovit och drömt saker om ljus och melodier från stenskogen. I alla fall verkar ingen ha vakat över varken oss eller gröten i natt och vi får nog anse oss lyckligt lottade som ens är i livet. Hädanefter kommer vi att ha dubbla vakter. Minst.

Både Padraigh och Daro behöver visst sova en stund till, så vi stannar ett tag till. Fraarath hävdar att han hör en melodi från skogen han också, lite som Daro. Ingen annan hör den i alla fall och till slut ger han med sig, men han verkar märkligt trött. Eller så är det bara något han säger för att han vill att jag, Gordan, ska packa ihop lägret. Det gör jag. Alltså jag.

När dagen kommer på riktigt är det dags för oss att gå vidare och vi sätter av i den friska vinterförmiddagen. Luften är så där tunn och klar som den brukar vara i Gröndal och även om det möjligen gör oss lite tröttare så känns det bra.

Vi tänker bege oss till den höga klippvägg som är en förlängning på klippväggen vid Källsprånget. Där ska vi hitta ett sätt att komma upp och in bland bergen och gudarna. På vägen dit passerar vi resterna av en gammal väg som leder från väster in i den förstenade skogen till öst.

Vid bergväggen förvandlar sig DaroGanAntras till en spindel på sedvanligt sätt. På mindre sedvanligt sätt knyter vi rep runt honom som vi själva kan ställa oss i, så att han kan bära oss upp för väggen. Det känns riskabelt och otäckt och även om det är jobbigare än han tänkt sig så verkar det gå till slut. För alla utom Terlach! Mitt på väggen svänger Terlachs klubba ut och daskar till Daro, som ögonblickligen förvandlas till människa och faller! Terlach får tag i lite spindelnät och en spricka i stenen, så han faller inte, men han blir kvar mitt på den oändligt höga väggen medan Daro störtar mot sin död. Men vad? Han försvann? Nej, där är han i formen av en liten ekorre faller han i stället och landar om inte mjukt så i alla fall inte så hårt att han blir köttmos. Han får vila medans han förargad lämnar Terlach att svettas på klippsidan. Vi som var kvar där nere och till slut även Terlach hämtas av Daro upp över klippans kant.

Vi har kommit upp på en liten platå med skarpa klippväggar åt alla håll. Men in åt bergens håll kan vi blicka ner över en dal med vad som nästan liknar ett slott av is där de högsta tornen till och med sticker upp över kanten till vår platå.

Mot kvällen ser vi sken inuti isslottet, samma sken som vi betraktat kvällen innan när det sken på molnen ovanför. Vi kan också se ruiner av stentorn och kanske en fästning i gränsen mellan stenskogen och den glaciär som utgör basen för isslottet. Ju mer kvällen lider, desto tydligare blir ljuset, vi kan ibland skymta skuggor som verkar fara runt inuti isen, men framför det som är källan till ljuset. Är det väktare som håller den vilande guden fången?

En skugga verkar klättra mellan ispelarna! Det skrapar som av klor i isen! Den kastar sig ut och flyger runt tornen! Det måste vara en drake från sagorna, en isdrake som blåser magiskt kyla och rök! Den använder sin vidriga magi för att bygga på tornen som tynger det goda som är fångat under isen! Den cirklar i några minuter för att sedan försvinna och åter lämna dalen i tystnad.

View
Kummelkungen
E CDFGT P

Ciaran följer efter fomorerna lite, för att se var de tar vägen efter att de lämnat vårt läger och det gamla huset de raserat. Han inser snabbt att de är på väg tillbaka till stencirkeln där vi dräpte två av dem.

I skepnad av en hjort har Daro satt av för att hinna upp den gyllene hjorten som ledde oss till huset där vi övernattade. Han kunde senare berätta att han sprungit och spårat, att han sett grön skog längre österut, men för att komma dit skulle vi vara tvungna att passera en annan typ av död skog än den där vi befinner oss nu. Tätare och om möjligt än mer olycksbådande.

Han hann ifatt hjorten, men anade fomorer i närheten. Det hindrar honom i alla fall inte från att försöka prata med hjorten och förstå vem eller vad eller varför den är. Han kommer fram till att den är märklig. Att den är av guld på riktigt och att den ritar ganska fint. Efter att fomorerna gått sin väg visar “Hjortlor” en liten kulle som fomorerna undersökt.

Det var strax efter att Daro undersökt kullen som vi också kom dit, för innan vi kom till stencirkeln hittade vi spår från en flyende människa, som försökt fly undan fomorerna. Eftersom spåren verkade vara en barfota fot och en stövelbeklädd fot var vi övertygade om att det var Eilidh som flytt. Hennes spår ledde till kullen och Daro (vi träffade några fomorer, men i vår iver att finna Eilidh hann vi inte dräpa dem utan red bara förbi).

Kullen är magisk som bara den och på ena sidan finns ett dös, som skulle kunna bilda en öppning in i kullen om det inte vore för att det är jord även bakom stenarna. Konstigt nog är det uppenbart att Eilidh har kutat rätt in i kullen och försvunnit. Fraarath har visst läst lite om sånt här i någon bok i dalen och kan berätta att den säkert är äldre än äldst, från tiden innan det ens fanns människor, från älvornas tid. Han ser inskriptioner på stenarna som glittrar i månens sken och tror att anledning att Eilidh kunde komma in i kullen för att det var fullmåne igår.

Daro tindrar med sina ögon och låter månens sken falla över kullen! En varelse, som en människa fast med underliga anletsdrag och konstig klädsel uppenbarar sig i månskent. Ett älvfolk!

Vi kan till och med prata lite med honom och han heter tydligen endast “herren över detta enkla palats”, men jag tror att vi kan kalla honom Kummelkungen eller något annat lite enklare. Han kan i alla fall berätta att han hjälpte en flicka med en stövel att komma undan fomorerna igår. Hon var tvungen att utlova sin hjälp för att få komma in och nu vill Kummelkungen att hon ska vara kvar i hans håla tills hon lagat klart saker. Vi hoppas att det inte går allt för lång tid innan hon släpps och vi kan ju alltid hoppas att hon har lärt sig lite om älvasmide också. Om hon inte kommer ut snart får vi väl se till att komma in i kumlet när det är fullmåne nästa gång och plocka ut henne.

Förresten berättade visst Daro att guden som ligger begraven här i närheten inte ligger i den stencirkel där vi dödade fomorerna, utan under den plats Morrigan pekade ut när vi var i hennes torn. Det är längre nordöst in i bergen.

View
Reträtt
E DFGP CT

Vi flyr. Stel som en pinne sitter jag i sadeln på Gordans häst. Gordan håller i mig, annars skulle jag hjälplöst falla ned i snön till de förföljandes hunger. Mina ben och ena axeln är deformerade till oigenkännlighet. Troligen ansiktet också, för jag ser inte riktigt bra. Imorgon mår jag kanske bättre. Vi flyr den väg vi kom, längs den magiska ådern.

En kort paus. Norrifrån hörs trummor. Förmodligen finns där fler fomorer, förmodligen är de på väg för att ta reda på vad som hänt i deras heliga cirkel. De där tentaklerna måste synas lång väg. Visklor och Daro spanar efter Eylith. En varg kommer. Det är Daro och han berättar att han mött en fomor som hade en död eller kanske medvetslös Eylith i sin hand. Han har också hennes stövel med sig. Den är sprucken som en puppa. Visklor kommer tillbaka och berättar om ytterligare fomorer, kanske fler än fem. Så mycket för hoppet om att vi tagit kol på de sista.

Plötsligt står en gyllene hjort framför oss. Fällen verkar vara rent guld, hornen silverne. Jag och Daro går fram mot den, men den ryggar undan, kanske på grund av mitt förskräckliga yttre, men den håller sig inom synhåll. Hjorten verkar vilja visa oss något. Vi följer dess spår och skymtar den då och då mellan träden tills vi i kvällningen kommer fram till en öde gård. Stugan har både dörr och tak, men har varit obebodd länge. Skorstenen fungerar och vi städar och gör upp en eld för att tillbringa natten här. Vi sover hela natten. Under natten väcks någon av hästens oroliga gnägganden och mystiska skuggor seglar genom skogen.

Jag vaknar i gryningen och min kropp är helt återställd. När vi stiger upp syns tre fomorer ett stycke från stugan. Hästen rusar åsta, för att dra uppmärksamheten till sig enligt Gordan, men fomorerna bryr sig inte om den. Vi springer medan stenblock faller över gården och oss. När de träffar marken splittras de och grön eld slår ut. Vi flyr allt vad tygeln håller tills Visklor rapporterar att vi inte är förföljda.

Daro finner den gyllene hjorten i en meditation, och sätter av mot den när han fått korn. Vi andra går försiktigt tillbaka mot ödegården. Fomorerna har inte lämnat sten på sten, men däremot en trefot i trä, med runor ristade och kroppsdelar upphängda. Eyliths vänstra underarm. “Tand för tand” står det för dem som kan läsa. Vi hugger ned trefoten och eldar upp den. Nu är goda råd dyra!

Sanningsenligt nedtecknat,
Fraarath

View
I stencirkeln
E CDFGP T - Jättarnas sista strid - Hjältarnas största seger

“De är för stora för att vara troll!” väser Padraigh fram. Men han har väl inte sett alla troll. Det kan ju finnas något som är större, som de här.

Padraigh och Cirian smyger fram för att titta, tysta som möss. De ser en eld och två enorma skepnader, förvridna humanoida monster, som får troll att framstå i god dager. Deras kroppar är gråsvarta, täckta med pucklar och kanske ett eller annat extra öga. Den ene har visst någon slags gammal rustning och ett svärd, medan den andre har en del av ett träd som en klubba i sin missbildade hand.

Under några tygsjok verkar det ligga kroppar, eller likdelar, eller kanske något annat vidrigt, detta ser Padraighs uggla som flyger fram över stencirkeln. Visklor flyger tyvärr inte så tyst och dolt som vi önskar och de två viftar lite efter honom och börjar vädra med sina många näsor! De ser oss och kommer utrusande ur cirkeln, träden som utgjort deras bivack flyger hit och dit.

Efter att allt är slut berättar Ciaran att det här var Fomorer, tillbedjandes Crom Cruach, han som gnager på jordens innanmäte.

Några pilar viner förbi dem, en ger sig av mot lille Padraigh och Ciaran. Trots att Ciaran verkar hoppa undan från klubban ser han mycket medtagen ut efter att ha stått öga mot öga med fomoren.

Pilar vina, lansar gnistra med gudomlig kraft. Bels makt får själva luften att fatta eld! Blod, hjältedåd och kaos överallt! Till slut faller en av dem för mitt svärd och en annan för Ciarans pil.

Nu börjar de odöda strömma ut ur stencirkeln, våg efter våg. Vi står som en stenmur och låter vågorna krossas i månens ljus, men till slut måste vi erkänna att även sten kan urholkas och vi börjar dra oss tillbaka. Den stackars prästen har blivit paralyserad av en av de vandödas, men min ståndaktiga Eachna bär honom mot säkerheten.

Och hur det än var så var det i alla fall inte trefoten som var det.

Under vår reträtt ser vi hur spöklika armar av ond magisk energi sträcker sig upp från stencirkeln och sveper ut över den omgivande marken. Den lägger sig som ett täcke över de horder av odöda som sliter de fallna fomorerna i stycken för att frossa på deras kött.

Någon minut efter att vi har tagit oss därifrån blir allt tyst. Vi kan inte längre höra de odödas jämranden, eller den nekromantiska magins vibrerande ljud. Viskolor flyger tillbaka över stencirkeln och ser att allt är borta. Inte en kropp syns till och inget dunkelt sken från nekromantiskt magi.

Under striden mot fomorerna drabbades både Eilidh och Fraarath av deras förbannelse och deras kroppar har förvridits till att likna dem. Vi hoppas att vi kommer att kunna bota dem. Annars får vi väl befria dem från deras lidande och hämnas dem i stället. För den delen måste vi först hitta Eilidh som försvann in i skogen under striden. Men hon rör sig i alla fall inte så fort med sina förvridna ben.

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.