Dödsskuggans land

Dun Morn
E DG ChCiFP

Vi tittade på Dun Morn en stund, men vi hörde inga fler skrik, så började fundera på hur vi skulle ta oss in. Dun Morn ligger på en hög klippö precis vid kusten. På det ställe som ligger närmast fastlandet är det bara ungefär 10 meter (och nere vid vattnet ännu mindre). På den tiden då det användes på riktigt var vägen in den mäktiga vindbrygga vars rester kunde ses mellan två halvcirkeltorn som stod på varsin sida om klyftan.

Vi var först inte säkra på hur vi skulle ta oss över, men Daro förvandlade sig till en spindel och klättrade medan jag och Eancha tog vägen genom dimmornas värld och kom ut på andra sidan om gallret, inne i borgen.

Borgen består av ett högt och mycket stort, runt, citadell, i mitten på ön. Kanske är det ungefär 20 meter högt och dubbelt så brett.

På borggården finns det rester av byggnader, stall, baracker för soldater, kök och förråd. Där finns även en brunn med gamla finurliga pumpmekanismer, samt en gigantisk död gammal ek. Nästan all mark är täckt av sly som gör det mycket jobbigt att ta sig fram.

Hela stället känns oheligt, besudlat och en närvaro av andar och odöda kan anas.

Jag och Daro kämpade oss fram till stallet huggandes i slyn för att skapa en väg. Vi tog oss förbi brunnen och märkte till vår förvåning att en av pumparna faktiskt fortfarande fungerade. Sörjan vi fick upp var rätt långt ifrån Källsprångets klara vatten.

I stallet, som verkade varit utsatt för både förstörelse och för tidens tand, fann vi mängder med hästskelett. Desas började Daro strax började samla, sortera och bygga med på gården utanför det gamla stallet. Jag tror att det skulle vara en del av en ritual som skulle låta hästarna återta sin plats i Anto och Ganto.

Även om jag tyckte att det verkade vettigt så orkade jag inte hålla på så värst så jag stack iväg för att utforska omgivningarna. På nordsidan av gården är det gamla stenhus som löper hela vägen mellan citadellet och yttermuren. Där inne verkar det som om det har varit både lager och kök. Jag hittar en massa mus- och råttskelett i det som en gång varit ett skafferi. Sedan hittar jag köket med massor av gamla prylar och framför allt en hel del tallrikar i bränd lera. En del är riktigt välbevarade och det verkar vara fint hantverk. Jag slänger dem i väggen och sparkar sönder dörrar och välter rester av bord. Jag menar, jag gjorde det inte alls för att det var roligt och för att jag kunde… Nej då, det hela var en genomtänkt plan för att tvinga bort de onda andarna tror jag.

Från köket kan man ta sig in i borgen, så jag gör det. In genom en mörk och trång gång i en gigantisk sal. Helt otroligt stor. Jag tror att hela Gröndals befolkning skulle kunna sitta i den här salen utan problem.

Jag kommer in bredvid det podium där de gamla kungarna satt på sina troner. På den största, vackert snidade tronen sitter en skelettkung! Tyvärr utan krona men med ett svärd liggandes i knät.

Jag ser för mitt inre öga hur det är “KUNG GORDAN” som sitter i tronen och känner att jag nog är den som borde dra svärdet, sätta mig ner och börja regera. Det borde vara jag. “KUNG GORDAN!”.

Innan det var dags att ta makten ville jag kolla runt lite och jag insåg att det hållits ritualer ganska nyligen precis framför podiet. Där var en yta som var rensad på möbler, vilka skjutits åt sidan. Kanske var där spår av ringdansande häxor. Dans i skenet från de kandelabrar som ställts ut med till synes ganska nya vaxljus.

Ja, innan det var dags att ta makten kanske det skulle vara idé att känna efter hur den här platsen känns, om det är några onda makter som är aktiva här i detta nu. Jo, så tänkte jag. Och så var det. En ondska vilar över hela stället i allmänhet och över konungen i sin tron i synnerhet! Där är ondskan nästan obeskrivligt stark. När jag känner efter i andevärlden hör jag skrik och viskningar från gallerierna som löper längs sidorna på salen!

Bäst att jag försöker ta mig ut. Daro kommer in! Rösterna försöker få både mig och honom att stanna, att falla för frestelsen att plocka upp något av den onda magi som finns här! Den stora porten som vi fått upp på glänt börjar stängas! Världen blir kallare, frost börjar forma sig på porten och på väggarna runt oss! Vi måste ut!

I sista stund hinner vi slinka ut från salen, ut på borggården och ut mot den stora porten, bort från Dun Morn!

Till vår fasa möts vi av den vidrigaste vålnad vi någonsin stött på i valvet när vi precis ska fly ut! All styrka både kroppslig och själslig försvinner ur mig och jag faller till marken! Daro som har lite av sin dådkraft kvar lyckas ge mig nog med styrka att resa mig igen och vi börjar fly, bort från porten, till ett av tornen i muren där vi hoppas att kunna ta oss över kanten och kasta oss ner i havet. Allt för att undkomma denna fasa!

När vi väl står där vi kanten känns det fortfarande fasansfullt, men jag känner inte längre att det enda jag kan göra är att kasta mig mot min död, så jag sansar mig och litar på Daro, som i spindelform för mig ner i säkerhet vid vattnet. Med sin druidiska magi låter han oss vandra på vattnet över till andra sidan där vi en bit bort kan ta oss upp igen och sluta upp med er andra.

Det får dröja innan vi tar oss tillbaka till Dun Morn. Det kommer nog att dröja en tid innan jag har lyckats förvandla den rädsla jag känner till hat. Men den tiden kommer och då ska ondskan fördrivas.

View
Druidernas cirkel (igen)
E ChDFG PCi

Vi red tillbaka mot landsvägen där även Fraarath anslöt. Under eftermiddagen och kvällen såg jag till att färdigställa brevet till Gröndal där jag förklarar det diplomatiska läget i Donnemara. Med både signaturer, titlar och sigill tyckte jag att det slutgiltiga resultatet faktiskt passade ganska bra som formell korrespondens i vårt nya rike. Jag skickar Eachna att lämna brevet till Eilidh och Ciaran i Gröndal.

Fraarath påminner om att stjärnorna står rätt nu och att de mer eller mindre ber oss att gå till stencirkeln för att plantera Ureks gamla stav.

På vägen dit ser vi både bosättningar i skogskanten och den imponerande siluetten av Dun Morn en bit åt väster.

Väl framme vid stencirkeln, precis två veckor efter Beltine kan vi se att druiderna har hållit sin ritual där, men även att det verkar som om vargmännen deltagit på något vis, så det verkar som om freden mellan dem och druiderna har bestått.

Vi vandrar vidare mot druidernas boplats och kommer till de täta snår som gav oss problem när vi senast var här, men denna gång stiger växtligheten åt sidan när Daro befaller den på druidernas språk. Buskarna och träden bildar en alle och leder oss till Oisin som välkomnar oss.

Daro berättar om Ureks stav, tillsammans berättar vi om Gröndals friskhet, befriandet av vår Gudinna, isdraken, Finneas och fomorerna. De berättar att de känt spänningarna på kraftlinjerna, att is och eld som möts. Vi tror att det antagligen betyder att isdrakens kraft möter kraften från Fraaraths elddemon.

En stund pratar vi med driuderna om Olav Nevhen, han som senare blev ärkedruiden som kom med prins Connla till Gröndal. Oisin tycker att det hela är besynnerligt och tar även med Comnal, en av de äldre druiderna. Även han finner det besynnerligt, eftersom Nevhen eller Nemhen betyder ingen och att det var 200 år från det att Prins Ryd och Olav Nevhen nämndes på stenen och det att Ärkedruiden Nemhen följde Connla till Gröndal.

När vi tröttnat på prat och vill göra något i stället går vi till cirkeln för att se om Daro kan ladda staven där. Efter en kort ritual smäller han den i marken i cirkelns mitt och den rotar sig nästan på en gång!

Druiderna lovar att vakta staven tills dess att vi kommer tillbaka (vilket inte bör vara förrän om kanske en månad om den ska ha laddat klart).

Men om nu staven ska sitta och gro i en månad eller mer måste vi ha något annat att göra, så druiderna får berätta om Dun Morn innan vi ger oss dit.

Dun Morn var den gamla kungaättens fästning. Innan katastrofen var Donnemara huvudort i regionen, även om det mindre Laochta hade en starkare andlig ställning då det även då var Gudinnans hemvist. Nu för tiden sägs det att Dun Morn varit ett tillhåll för häxor som hållit sina vidriga ritualer där varje månad. Det är emellertid något som druiderna inte kännt själva.

Därefter avreser vi och efter en kort resa är vi framme vid Dun Morn som nu, även om det är imponerande, är något av ett kråkslott som förfallet står och spanar ut över havet.

Någonstans från slottet hör vi ett skrik, fyllt av fasa och ångest.

View
Brev till Dalen
E ChDG CiFP

Här följer innehållet i ett brev, skrivet av Gordan på vackert papper, med sigill och snirkliga bokstäger. Brevet levererades till Eilidh i Gröndal av Eachna innan hon åter gav sig av tillbaka till Gordan och de andra som var på resande fot.

Var hälsade, Eilidh an Laochda och Ciaran an Laochda, de gamla konungarnas arvtagare och ledare för folket i Gröndal, Källsprånget och Broburg.

Vi anlände igår till Donnemara, och möttes av striktare kontroll vid inpasseringen än tidigare och trots att de tillåter de mest vidriga av magiska varelser, vampyrer, att passera portarna så släppte de inte in Eachna i all sin glans.

Efter att vi anlänt passerade vi förbi stadshuset för att annonsera vår önskan att mottagas hos rådskvinnan Nuala för samtal.

Innan kvällen hann DaroGanAntras gå till örthandlaren för att spendera delar av de pengar vi förvärvat på exotiska oljor för att ytterligare förbättra glansen i hans rotknöl. Det är något, som enlig honom själv, är helt nödvändigt för att kunna nå än djupare harmoni med naturen.

Vi tog som vanligt in på Sjöhäxan och genom att spela med lokalbefolkningen lättade vi upp stämningen och fick veta en del av vad som händer i världen utanför De Godas Riken (vi borde snart ge vårt rike ett annat namn). Själv fick jag också veta en hel del fiske, fråga mig nästa gång vi ses om ni är intresserade!

Under kvällen kom också bud att vi skulle tas emot i rådshuset under förmiddagen dagen därpå.

Efter en stadig frukost gav vi oss upp till rådshuset där vi togs emot av Nuala. På vägen in i rådssalen träffade vi också Elizabetha Anchyos, en beslöjad vampyrhona, som vampyrerna satt som “observatör” i rådet.

Vi samtalade en tid med Nuala, som verkade vara ärlig och förhoppningsvis på samma sida som vi, även om hon är bunden av omständigheterna i Donnemara.

Hon berättade om vad som hänt i Donnemara sedan vi senast var där. Stridigheter hade uppstått mellan nekromantiker och vampyrer. De senare hade gått segrande ur striden och nekromantikerna hade flytt i natten. Om det sedan var nekromantikerna som först hade brutit stadens lagar är i mina ögon oklart, men eftersom vampyrerna var de som blev kvar så är det deras version av historien som gäller.

Detta har skiftat maktbalansen i Donnemara, och utan nekromantikerna som motkraft så har vampyrerna sakta börjat befästa sin makt i staden, antagligen med syfte att till slut helt ta över den. Nuala förvissade oss förstås om att det inte var fallet och att vampyrerna hade föga att vinna på att styra Donnemara. Jag tror emellertid att detta mest var avsett för skrivarens öron och ett sätt att blidka rådets “observatör”.

Min åsikt är att vampyrerna gärna skulle ha Donnemara som en utpost, vilket skulle innebära ett ständigt hot över nekromantikernas redan ansatta rike. Donnemara ligger emellertid en bra bit från vampyrernas traditionella områden och jag tror inte att de kommer att göra ett riktigt övertagande förrän de kan vara säkra på att ha tillräckligt med styrka för att kunna slå tillbaka det oundvikliga angrepp från nekromantikerna som skulle komma vid ett övertagande.

Donnemaras framtid verkade mörkare än tidigare och för att så ett frö av hopp samt att för på sikt stärka vår egen position så berättade vi dalens existens för Nuala, trots att en skrivare satt och präntade allt vi sade. Det är redan flera vampyrer som känner till och har varit i dalen, så jag tror inte att vår berättelse sätter dalen i större fara än tidigare. Trots det berättade vi endast vissa bitar om vårt begynnande rike, men vi bekräftade att det är vi som har makten i Broburg och att vi försäkrade att vi inte styrs av varken vampyrer eller nekromantiker. (Och inte heller av brigander.)

Vi berättade om vårens ankomst, om (Morrigan och) de sovande gudarna och om vår avsikt att återfå balansen i världen.

Nuala fick även veta det hon börjat misstänka, att det var vi som tog skeppet från Grepos. Hon verkade däremot inte ha misstänkt att de forna slavarna skulle använts i en mäktig nekromantisk ceremoni, som troligen var ämnad att ge nekromantikerna makten i Donnemara. Jag tror att hon trodde på oss och att hon var tacksam för att vi stoppat det hela.

Avslutningsvis antydde hon att hon var på vår sida, att hon tyckte att det vi kämpar för är gott, men att hennes mål är Donnemaras fortlevnad och välstånd. Detta innebär naturligtvis att hon och rådet är mycket begränsade i vilket stöd de kan ge till oss. I alla fall öppet.

Nuala kommer säkert att försöka övertyga “observatören” och kanske resten av rådet att hon spelat med oss för att vi skulle avslöja så mycket som möjligt och att hon inte på något sätt är på vår sida. Jag hoppas att det inte är sant.

Om vi kunde få Donnemara på vår sida, om det skulle bli nästa del av vårt rike skulle mycket vara vunnet. Jag skull önska att vampyrernas närmanden får rådet att be om vår hjälp, men det känns fortfarande avlägset då Donnemara i sitt nuvarande skick är beroende av handel mellan nekromantikernas och vampyrernas riken. Under vårt beskydd skulle denna handel antagligen upphöra.

Vårt nästa mål är Druidernas cirkel där vi hoppas på att kunna väcka en del av magin i Ureks gamla stav till liv.

Er vän och vapenbroder,
Gordan av Gröndal, Förste krigare i Morrigans fiann

Med mig,
DaroGanAntras, Det spirande livets gnista

Och,
Chaelon n’Cliaath, Bevarare av den rena magin

View
En resa mot elden påbörjas

E-ChDFG-CP

Striden är över! Nu ska vi skända jorden säger DaroGanAntras, sprida vampyrernas jord så den blir allas jord. Så blir också gjort. Säkert bra. Och vi letar igenom byn efter Jomhar och Gudmund kistor, men de verkar ännu inte använda.

Eilidh och Cieran börjar styra upp gröndal medan vi andra beger oss för att lösa Morrigans andra uppdrag. Vi har både Sinseracht och Alfernacht att besöka..

Vi mins hur Collumn sa:
Sinseracht: Stora magikertorn med kraftsamlande cirklar där magikerna drar sin energi från landet.
Alfernacht: delad utspridd stad med tydliga inmurade områden där olika vampyrherrar styr. Dyra tullar att ta sig in mot stadens mitt.

Fraarath ser i stjärnorna att det är eldberget vi ska undersöka så mot det och Sinserach.

Vi planerar och återhämtar oss en vecka innan avfärd. Under tiden så väljs Eilidh av byrådet till byäldste, och hon tar plats i den gamla smedjan.

Fraarath blir tillfrågad om att bli andlig ledare, och tackar ja. Men vem ska sköta det dagliga? Chaelon och Daro föreslår Agnes, men det verkar inte Fraarath eller Eilidh gilla. “Skvallertacka”, “spåtant”, Chaelon och Daro är oförstående, verkar ju vara en perfekt person. Någon som ser syner och berättar lite sagor. Jaja… Bästa att låta Eilidh och Fraarath bestämma.

Och ska Gordan gifta sig nu? Nä, de verkar vilja vänta. Trevlig tös den där Kilah. Och de ser ju söta ut tillsammans.

Vi beger oss och på vägen svänger vi förbi källsprånget och tittar på dess portar. Chaelon är först intresserad men väl framme ser att det är OERHÖRT tråkig mekanik. Vi svänger även förbi Broburg och det är sig likt. Vampyrer har passerat förbi, verkar som de är i någon form av rörelse.

Vi svänger även förbi Lauchta. DaroGanAntras försöker stoppa ner druidstaven i älvakummeln. Men den fastnar inte. Kanske att den fastnar om vi låter den sitta en stund? Vi provar att sätta den i jorden och lämna den över natten.

Chaelon reser som vanligt sin skimrande dom att sova i. Alla är välkomna att sova där inne, ni måste bara vara nära när jag reser den. Inne är det behagligt och torrt. Den skimrar som vanligt i lite orange och lila ton. Även denna natt är hans tysta hjälpreda där en kortare stund och lagar lite mat och jämnar till marken mm.

Staven verkar slå rot, den sitter inte stenhårt efter en natt. Vi väntar med att låta den fastna ordentligt till när vi har mer tid.

Uppdaterad resplan: vi åker till Donemara för att skaffa oss lite information om varför vampyrerna har börjat röra sig. Vi försöker åka via tornet.

Väl vid tornet låter våra vänner där rapportera att vättar är i rörelse och det har även varit stridigheter. Elddemoner har siktats vid bergen. Kanske att vättarna är på flykt?

Vi reser vidare och anländer till Donemara…

(Johan Erson krönkade)

View
Fria till slut
P DFGE ChCi

Planen var satt och hade redan börjat verkställas. Nu var det dags att avsluta den och att avsluta den tid av förtryck i dalen som eskalerat efter att vi, Vårfruns räddare, tvingats i exil.

Daro förvandlar sig till en utter och levererar med imponerande subtilitet de gröna lågornas pulver till det ställe där Beltine-elden ska tändas.

Därefter inväntar vi kvällen och skickar in Padraig i förväg för att kontrollera läget. En stund efter att han lämnat oss kommer Visklor tillbaka och varnar oss, även om det är oklart vad det egentligen är han varnar oss för. Själv misstänker jag att det är en vampyr i byn.

Daros smyger in som en hund efter Padraig för att bekräfta våra farhågor. Emellertid lyckas han inte ta kontakt med Padraig, eftersom Padraig är rädd för hundar och börjar sparka och spana åt Daros håll.

Efter en stund av missförstånd mellan Padraig och Daro är det till slut dags för elden att tändas och vi andra tar oss sakta närmare. Iomhar och Gudmund ansluter till folksamlingen nere vid elden. Med sig har de en person i kåpa. Det kan inte vara något annat än en vampyr! Hatet börjar glöda i mitt bröst, men även jag förstår att vi måste vänta på rätt tillfälle denna gång.

Ceremonin startar och Gudmund ställer de ceremoniella frågorna “Ser ni några ljus i väster? Ser ni några ljus i norr?….”

Då inser de rakor står åt vårt håll att vi närmar oss, men snabbt agerande från Eilidh får dem att tro att vi bara är lite sena. Det tar emellertid inte lång tid innan de förstår att vi inte borde vara där och då tar Eilidh till orda igen “Räfstens tid är här” “Stå åt sidan eller plikta!”, vilket gör dem så osäkra att de kliver undan och inte kommer sig för att varna de andra.

Samtidigt tänds elden och gröna lågor flammar upp! Folk drar efter andan och börjar inse! Eilidh motar bort de rakor som försöker ingripa när jag rider fram för att tala till folket!

Jag rider fram på Eachna och lyses upp av den mäktiga elden, mitt hår svallande bakom mig! Jag önskar att Keela kunde se mig nu!

Efter en spektakulär inledning där Iomhars och Gudmunds uppmaningar till rakorna att avbryta mig nästintill ignoreras helt blir oredan trots allt för häftigt och när jag och Eilidh måste börja slåss med rakorna låter jag Fraraath ta över. Den ädle Fraarath fortsätter med en beundransvärd glöd! Efter denna kväll kommer Bels eld att brinna starkare i folks hjärtan än den gjort på generationer!

Tumultet borta hos mig och Eilidh fortsätter och trappas upp och vi gör allt för att Fraarath ska kunna fortsätta tala! En eldboll briserar och Eachna försvinner! Magi kastas åt olika håll och rakor både levande, odöda och stärkta av vampyrblod störtar mot oss! Fraarath dras med i striden, men har han kunde leverera det som behövdes!

I månstrålens ljus visar både Iomhar och Gudmund sina rätta skepnader som blivande vampyrer! Nu vet jag att jag inte kommer behöva ligga sömnlös en enda sekund efter att min far är dödad.

Efter en mycket hård strid står vi segrande! Vi har lyckats dräpa både Iomhar och Gudmund och vi har i alla fall temporärt förgjort den okända vampyren, då han eller hon tvingades förvandla sig till ett moln med dimma och fly efter att vi visat oss övermäktiga!

Sargad men tillfreds karvar jag ut vampyrtänderna ur Iomhar och Gudmunds käftar för att hänga bredvid de jag redan bär runt min hals.

Även de andra är mycket skadade, men lyckan över vår seger (och även Daros godbär) gör att vi alla ändå känner oss starka.

Särskilt Eilidh firas som den hjältinna hon är och det är tydligt att dalens folk vill ha henne som sin ledare! För att se till att denna utmärkta början fortsätter att utvecklas åt rätt håll får hon nog se till att stanna i dalen när vi andra drar vidare för att göra Morrigans vilja.

Trots att flera dalbor har förlorat släkt eller vänner i striden tar Beltine-festligheterna vid efter en stund. Bland imponerade dalbor, med en mugg mjöd i handen och i eldens sken berättar vi om de äventyr vi har varit med om i vår frånvaro, och även om det är för fantastiska för att de ska tro på allt så befäster vi i alla fall vår plats som hjältar och beskyddare av dalen.

View
Profetian planteras och börjar besannas
Bels eld, älgen dyker i dyn och Ureks styva stav.

P-ChDEFG-C

Ch: OK bra då har ni berättat planen men vad var den där delen i mitten?
D: Jo när Gordan och Padraigh klätt ut sig till knytt och planterat profet…
F: Så gå ut och uppfyll profetian låt Bels ljus skina än en gång över dalen.
Ch: Ehh…
E: Ja men Fraarath kan berätta mer under tiden som vi sätter igång. Jag går till
Agnes i bakvattnet nu.
P: Kom nu Daro, Gordan har redan gått.

På invant vis tar sig Eilidh genom bakvattnet utan att någon riktigt invänder. Är man bygdens hjälte så är man. Agnes tar emot henne som vanligt. Efter en kopp te insisterar hon dock på att få spå Eilidh.

E: Nja men ..
Agnes: Hjooo jag seer tecken. Tiden har vandrat i mörkt träsk under fiskens fjäll.

Hon går i trans och lägger ut kort men kommer snabbt av sig och gömmer det sista kortet innan Eilidh hunnit se det.

Agnes: Duuu de-de-de-det ser lite konstigt ut. Det kanske är bäst om du drar väck och går.
E: Ja inte säger jag nej till lite knäck till nästa tår.
Agnes: Nja jag menar att jag ser att …
E: Det skulle sitta ännu bättre med lite av den där grytan jag känner att du kokar. Som jag minns det behövde du lite lampolja och en ny pläd till bädden så det har jag tagit med.
Agnes: Eh jo men
E: Jag lånar den här skålen. Du får ursäkta om jag är tyst när jag äter.
Agnes: Jo då.

Agnes uppmärksamhet fångas plötsligt helt av varelser hon ser ute bland äppelträden. En dansande hare och två två märkliga gestalter. Där bland träden samtalar Padraigh klädd i granruskor med Gordan i stora pösiga kläder och en stor luva så att han liknar en av lergnomerna från dvärgstaden.
Samtalet framförs enligt plan:

E: Agnes, hur är det fatt? Du beter dig som om du sett någonting där genom din tittglugg.
Agnes: Ja hörde du dem inte? Mumriken med sin dansande hare var här i byn för att rådgöra med Buagubben. De talade om profetian och vägvalets tid i dalen.
E: Om vad?
Agnes: Jo du förstår…

Med hänförande inlevelse redogör Agnes för samtalet. Gumman går igång och Eilidh kan konstatera att budskapet gått fram i sin helhet och tack och lov inte förvanskats i den utvecklade berättelse där Agnes nu broderat in den. Liksom i gamla tider slumrar Eilidh in till ljudet av Agnes spännande men underligt rogivande berättelser.

I kattens skepnad tar sig Daro in till ärkedruidens stav där den står i utkanten av torget i Långbotten. Lite lätt förvirrad trollar han fram ett tätt manshögt törnesnår innan han ens försökt få med sig staven. Han är på vippen att gå därifrån men när han väl ser staven inne i snåret, lagom långt in för att han just ska nå den, kan han inte låta bli att försöka ta den. Törnena river när Daro för in handen, men när han väl greppat staven går allt övernaturligt lätt. Daro gör allt rätt och staven följer hans tankar när Daro lirkar ut den. Daro tar hundens skepnad och vakthunden som vill lägga sig i fastnar i stadsporten just som Daro smitit förbi ut.

Staven visar sig senare vara den stav Urek lämnat efter sig då han gick för att bli träd. Längs staven finns dalens uppvaknande förutspått.

Ch: Men jag tyckte ni sa att ni hittat på profetian.
D: Ja både ja och nej. Men det var väl tänkt att profetian skulle få nytt liv genom oss.

Hepp! En till del av planen gör i lås.

Det går nästan lika smidigt när Fraarath sätter ljus i Eilidhs hår och Eilidh därefter med Chaelons hjälp flyger efter Daro i Stor-Älgens skepnad. De rusar genom långbotten och och med ett mäktigt språng hoppar älgen ut i dyn, stapllar några steg tills vattnet når till buken. Sen dyker den så gott det går och byter skepnad till utter för att simma iväg. Den flygande Eilidh susar förbi och iväg och lämnar några förvånade bybor efter sig.

Hepp!

När det så är dagen före Beltine, kommer vi till en lite klurigare del av planen. Visklors och Daro spanar så att Iomhar håller sig hemma. Gordan klär samtidigt ut sig till Iomhar. Han letar sedan upp två flickor i Smältvattnet och och uppmanar dem att komma till Ekdungen i skogsbrynet utanför byn efter arbetsdagen. Väl i dungen blir de överrumplade, bundna, försedda med ögonbindel och förda djupare in i skogen av Eilidh och Gordan. Efter en stund kommer så Padraigh förklädd till vampyr för att undersöka flickorna. Med
lite för galen blick tar han av deras bindlar och blottar deras strupar medans muttrande för sig själv klagar på att Iomhar är sen med leveransen. Innan han hinner spela vidare bryter Gordan och Eilidh fram genom träden tätt följda av Chaleon och Fraarath. Med självsäker uppsyn spänner Padraigh blicken i Eilidh och befaller henne:
- Lyd min vilja du veka varelse!
Något i hur han formulerar sig får Eilidh att helt gå upp i kampen mot ondskan. Hon rusar fram och lappar till vampyren med full kraft innan någon hinner reagera eller tänka på om det var del av planen. Padraigh tappar lite av sin odöda grace. Och stammar:
- Va va gör du?
Gordan kliver in och blockar med sin sköld. Tät dimma faller. Padraigh springer in i dimman och kommer snabbt fram till trädet markerat med ett vitt band. Han når trädet precis i tid för att få en fet eldboll mitt i ryggen. Eilidh springer tack och lov fel i dimman och hinner sedan lugna ner sig. Lite förvånad men med sin vanliga saklighet dirigerar Chaelon om Gordan så att de hjälps åt att befria flickorna, få upp dem på Eachna och iväg till bakvattnet.

Jungfrur fångade och frisläppta. Hepp!

Men vad är det Fraarath menar med att låta Bels ljus skina?

View
Döden i Dalen
P ChDEFG Ci - Händelser vid fallets början

Vi kunde inte riktigt tro det. Terlach död? Ja kamp mot Fomorer var kanske inte hans styrka men han hade nog inte backat om han såg oskyldiga bli attackerade av dem. Chaelon tog oss till platsen där han lagt honom till vila och under sorg och stillhet begravde vi honom ordentligt och vände sedan hemåt.

Så fick Padraigh vatten på sin kvarn.
P: där ser ni vad som händer om man inte håller ihop gruppen. Minns också att vi så när miste Eilidh när hon gav sig av åt ett eget håll.

Många fina ord sades om Terlach längs vägen hem men när vi var inne på tredje upprepningen var det dags för uppryckning:

E: Se så. Han har gått vidare det är dags att vi också gör det.

G: Ja det är nog så. Så vad säger du Chaelon vem är du egentligen.
Ch: Ja som jag berättade. (Det skulle sitta fint med en sammanställning från Johan) är jag ute för att upptäcka vad som händer i världen. För att se om den förbättrats Det är på uppdrag av min mästare X.
G: Förbättrats säger du men hur vill du ha den? Vad tycker du om nekromanti?
Ch: Ja det är ju mycket den som är det fundamentala problemet.
G: Ja jag hatar den.

Väl hemma skred vi till verket med vår plan att få Gröndal på rätt väg genom att få bort de mest korrupta med så lite skada på övriga i dalen.

Med Chaelons hjälp kunde Fraarath dra sig till minnes hur man kan framställa ett blått pulver som gör eld grön. De två hade en hel del att tala om angående himlakroppar, krafter och eld. Fraarath fick titta en del i Chaelons fina böcker och tycktes beundra dem men fick nog då det inte var riktigt vad som intresserar honom.

Då vi dragit oss undan stankerna från experiment och sanering av odöda. Kallades vi tillbaka ut av Eilidh som stod vakt utanför Gapet. Väl ute så vi på håll hur brokig grupp i med rakornas armbindlar tycktes fly från två vättar.

Vi hörde rakorna skrika.
Dom är för många! och
Tillbaka!! Reträtt!!

En av rösterna tillhörde enligt Fraarath en ovanligt otrevlig uppviglare och mobbare vid namn Adele. Enligt Fraarath hade hon så länge han kan minnas hållit Långbotten i skräck genom att få andra att trycka ned och såra dom hon ogillade.

Gordan ropade efter dem: Vänta vi kan hjälpa er. Men de försvann iväg. I några snabba språng var Eilidh över de två vättarna och spred ut dem på minst tio ställen.

Daro satte av efter rakorna i vargform och Gordan tog med sig Fraarath på hästen. De kunde inte få varna det korrupta styret i dalen. Många i dalen må vara goda men som Daro säger det finns flera grenar på trädet som är ohjälpligt förpestade. Daro brukar lite kallhjärtat tala om att de måste skäras bort för att rädda trädet.

Gordan brukar ju ofta tala om att odla sitt hat. Men för Fraarath behövdes det ingen ansträngning. Minnen av den terror Adele spridit och det allvarliga hotet mot vår plan att rädda dalen fick Fraarath att agera resolut. Bels renande eld susade genom natten och Adele togs av elden. Hennes ondska fick lågorna att flamma lite extra.


Gordans funderingar:

Nu är vi på väg mot exillägret. Jag rider på Eachna och delar min börda med henne. Tappra Eachna. Eilidh och Ciaran dröjer efter för att släcka elden i helvetesgapet och för att i övrigt dölja våra spår.

Jag är inte längre säker på vad vi gör, eller varför. Vilka är vi nu efter det som hände igår?

Vi hade klättrat upp ur Helvetesgapet och stod vid fallets början när vi såg dem fly. Vi stod vid fallets början, övertygade om det rättfärdiga i vårt handlande. Jag ropade åt dem att de kunde söka skydd hos oss, men de fortsatte fly.

Sedan dödade han dem. Brände upp dem när de flydde. Jag skulle rädda dem och prata med dem. Jag skulle stoppa dem från att nå byn och berätta. Vi skulle hålla dem fångna i Källsprånget när vi verkställde vår plan. Han dödade dem.

Vem ska styra i Gröndal om vi tar tillbaka det. Hade Iomhar eller Gudmund bränt upp tre flyende, skadade personer? Vilka är vi att ta över styret i dalen?

Om jag inte hade sagt något hade de varit i livet nu. Om jag inte hade ridit efter dem hade de varit i livet nu. Om jag inte hade låtit Fraarath rida bakom mig på Eachna hade de varit i livet nu. Om jag hade varit lite snabbare hade de varit i livet nu.

Jag hatar nekromantin, jag hatar vampyrerna och jag hatar dem som medvetet går deras ärenden. Jag hatar dem, jag vill döma dem, jag vill döda dem. Jag skyr inga medel i kampen mot dem. Jag är villig att offra mitt liv, till och med min egen godhet. Det är jag villig att göra, så att svagare människor kan leva. Som drummelfan eller Fionbar. Kanske till och med Adela.

Jag brukade reta drummelfan när jag var ung. Han var så dum i huvudet. Och jobbig. Nu är han död. Fionbar brukade inte reta drummelfan och han var ändå med bland Rakorna. Vem hade jag varit i dalen om jag inte hade skickats till exillägret?

Vi brände resterna av dem och gav dem en riktig ceremoni. Vi höll varandras händer och mindes dem. Jag vet inte vad som rörde sig i Fraaraths sinne när han berättade sina minnen av dem. Vem är han egentligen?

Jag önskar att Terlach vore här. Han hade vetat. Jag tror att jag litar på Eilidh. Hon kanske kan veta vad det här innebär. Eller har hon verkligen hittat sig själv sedan kumlet? Daro förstår nog ingenting. Kanske Ciaran? Eller min mor?

De samlade sig i byarna tidigare i morse. De såg nog eldbollen igår natt. Eller så väntade de sig att patrullen skulle komma tillbaka. De har skickat spejare åt vårt håll.

Daro säger att signalen för att de skulle samlas var en eldboll rakt upp i skyn. Har de också lyckats låsa upp magins hemligheter nu? De är väl i lag med någon ond nekromantiker eller präst. Är jag det?

Vad gör vi nu? Vad gör jag nu?

View
Terlach möter Chaelon n'Cliaath och en fomor för mycket

T- – CDEFGP

Tales of Terlach:
Medan övriga sällskapet begav sig mot berget begav sig Terlach ut på en rekognoseringsrunda. Han vandrar iväg tillbaka mot alvriket. Men inte på något sätt för att träffa alver igen, usch nej, de fjompiga, obegripliga sprättarna kan man bespara sig från, utan för att se vart fågeln vi såg flög vidare. Kanske det finns mer grönt åt öster.

Det finns ingen önskan att möta Fomorer så han går en längre sydlig lov för att slippa Fomorer, isplatåer och drakar. Väl några dagars vandring in såg han en fågel igen, och en till. Men de såg lite konstiga ut. Inte som fåglarna i gröndal. På något sätt större, men med färre fjädrar. Märkligt.

Nu börjar han hamna långt bort, och inte någon ny gröndal i sikte. Bara vit, dött, naket och kallt. Maten börjar tryta och det är läge att vända. Men bara några kilometer till ser han en höjd, bäst att gå upp på den för chansen att se något lite längre fram, lite längre bort. Vore ju trist att gått så långt i onödan, även om just gå i onödan är något Terlach är van att göra från tjänstgöringen i 7:e legionen.

Det tar nästan en dag att klättra upp, men väl där uppe på kullen får Terlach den överblick han hoppats på. Han spanar ut över landskapet och kanske att det är en annan nyans i fjärran, kanske grön, brun och gul, eller så är det bara en hägring. Han släpper dock fokus snabbt på det fjärran när han ser det närliggande. Någon kilometer bort ser han en form av större by, men med förvrängda, märkliga och ofta trasiga svarta byggnader. Ovanför husen cirkulerar stora svarta fåglar, som gamar men de ser nästan odöda ut. Varför cirklar de här, undrar han. Staden ser övergiven ut, eller. Var det någon rörelse där nere, några par lysande ögon?

Mer än så hinner han inte se innan en av fåglarna störtar mot honom. Den är en fullvuxen man stor, och snart följer flera. Terlach inser underläget och tar skydd under den stora skölden och retirerar till säkrare, mer skyddad plats. Fåglarna hinner få in ett antal attacker, och även om han är skicklig med skölden och slår tillbaka med klubban så är det svårt att värja sig. Först efter några hundra meter hittar han en grotta att söka skydd i och attackerna upphör.

Utan större mängder mat och med en ordentlig reva i rustningen bestämmer sig Terlach att det är bättre att återvända en annan gång, med återvunnen styrka och fler till antal. Vad den där byn var ska han fråga Ciaran, eller kanske att Padraigh vet.

Efter att vilat en stund börjar han färden tillbaka. Det kurrar kraftigt i magen och kylan är påträngande. Bara att bita ihop och marschera så fort som möjligt.

Terlach hamnar lite utanför tänkt kurs, kanske lite längre norrut än han tänkt. Jaja, spelar inte så stor roll, han känner igen isplatån och navigerar med hjälp av den tillbaka.

Han är trött och sliten. “varför tog jag inte med mer mat”, tänker han. Och i det här förbenade vinterlandskapet går det ju inte hitta något. Plötsligt, genom vintervinden, hör han rop på hjälp. Någon i fara, måste skyndsamt ta mig dit. Terlach glömmer tröttheten och tar sig snabbt framåt.

Efter några hundra meters språngmarsch kommer han till en glänta. Där, och till hans fasa, utkämpas en ojämn kamp mellan två Fomorer och några stackars människor. En av personerna verkar vara den som ger någon form av motstånd, de andra två verkar vara utan större möjlighet att försvara sig. Terlach tvekar inte utan kastar sig in i striden. “Fly, jag skyddar er” skriker han åt de andra när han börjar striden. Två personer springer iväg när de kan, men en blir kvar och understödjer.

Efter en lång kamp faller Fomorerna, men Terlach har tagit rejält med skada. Ögonstrålen har träffat honom flertal gånger, och även kraftfulla slag. Han orkar inte stå eller gå själv utan tar hjälp av mannen och sjunker ner mot en trädstam.

“Ni slogs väldigt tappert” säger mannen och fortsätter “jag hade inte klarat av bestarna själv”
“Tack” rosslar Terlach ur sig “detsamma, även om ni gör det på annat sätt än jag” väser han med mycket svag röst.

Tre dagar senare knackar en yngre herre på Broburgs port. “Jag för bud om Terlach. Han slogs tappert, och räddade liv, men det bekostades av hans eget. Han vill att jag överlämnar dessa föremål. En klubba till Fraarath, en sköld till Gordan, och en silvervärja till Padraigh. Jag beklagar, jag begravde honom som han ville, under hans standard, en dryg dagsmarsch härifrån.”, framför mannen.

“Vem jag är, jag är Chaelon n’Cliaath, långväga upptäcktsresande och forskare, till er tjänst”, mannen bugar. “Terlach räddade mitt liv, kan jag återbörda det på något sätt?”

D: Var hälsad Chaelon n’Cliaath! Det var en tråkig nyhet du kommer med. Kom in här. Vi ska strax äta. Gör oss sällskap och berätta mer om vem du är.
___

Natten har fallit. Hand i hand står de i en ring runt elden. Dess ljus lyser upp deras allvarliga ansikten. De flesta kommer från Gröndal, men där är även druiden som sedan länge är en av dem och en man ingen dem egentligen känner. Han är en i cirkeln för han bär ensam berättelsens sista del.

G: Vi välkomnar dig, Chaelon n’Cliaath. Du har berättat och dina minnen är en del av våra sagor.

Jag är Gordan krigare i Morrigans fian och jag minns.

När vi var snorungar, jag, Duwain och Ruadan var det Terlach, förste standarförare av sjunde legionen, som var vår hjälte och det var honom vi vi svansade efter dagarna i ända. När jag växte upp var det Terlach, förste standarförare av sjunde legionen, som visade hur man håller ett svärd, det var han som först berättade om legionens stolta härkomst. Det var Terlach, förste standarförare av sjunde legionen, som visade mig vad ståndaktighet och hjältemod är och gjorde mig till den man jag är. I legionen var han min broder.

Saknaden är stor. Vi skall alltid minnas. Våra sagor kommer att berätta.

Farväl, Terlach, förste standarförare av 7:e legionen! Vi skall åter mötas, i Världen bortom denna!

View
Hur planer smidas vid dvärgastäd

Sen var timman när vi väl var klara med att döda och bränna alla odöda i norra hallen. Inne i berget hade natten kommit utan att vi märkt det. När så hungern kom för andra gången efter vårt första kvällsmål drog vi oss tillbaka djupare in i berget till den plats där Padraigh hade förberett för oss alla att sova. Vad som troligen varit en smedja hade med Padraighs omsorg förvandlats till vårt hem i berget. En eld brann varm i härden och måste så ha gjort i åtskilliga timmar för hela salen var fuktfri och om inte varm så hemtrevligt ljummen. På golvet längs väggarna fanns sängar av filtar uppbollstrade med någon textilliknande substans av oklar typ och ålder. Äntligen en riktigt hemtrevlig plats här i berget.

När vi väl vaknade efter en lång natts god sömn började så planer smidas.

C: Det var ju skönt att få det rensat här nere i berget men vad gör vi nu.
G: Ja vi kan ju inte gärna låta de vidriga Fomorerna härja fritt.
P: Nej tänk på att de redan har tagit flera Grepos. Men Hur ska vi besegra dem?
E: Daro, vad var det Rönn berättade för dig i Minnet av Finneas?
D: Ohh, jag minns hon berättade att de hade besegrat Fomorerna med hjälp av Fahls sten, Lughs spjut, Noads svärd och Dagdas kittel. Hon sa också att Noads svärd befann sig i Finneas.
F: Ja och tänk om någon annan av artefakterna finns inne hos dvärgarna.
E: Det där är ju intressant förstås men vi kommer ju inte in och innan vi kommit på hur vi ska göra det behöver vi ju ägna oss åt annat också.
G: Vad gör vi med gröndal och rakorna. Det börjar bli dags för nya ledare i dalen.
P: Kanske vi kan få dem att förstå att det finns mycket att vinna på att sluta följa Iomhar och Gudmund. Vi kan hjälpa alla de som inte följer rakorna.
D: Ja och vi kan se till att köpa Collumns varor så att vi kan sälja dem vidare. Det kommer bli populärt med nya prylar.
F: Ja vi kan öppna en handelsbod vid Gapet. Byborna kan ju betala med utsäde så att vi kan få en bra start på odlandet nu när det mesta vi hade är uppätet.
E: Ja med tillräckliga mängder utsäde kan vi starta odling både kring Broburg och på nya fält kring Gapet.
C: Ja men ska vi få igång odling vid Gapet så måste vi nog komma igång och fälla en del träd redan nu. Det är dessutom hög tid att göra det nu så att vi har ordentligt med virke till alla byggen och ved så det räcker till nästa vinter. Det finns ju gott om grepos och yxor så det borde gå att få rejäl fart på den aktiviteten.
F: Ja men vad gör vi åt det korrupta styret i Gröndal?
G: Just det!
P: Vi behöver en plan.

Efter en stunds palnerande kommer vi fram till följande plan:

Plan del 1 (profetian levereras)
Eilidh hälsar på gamla Agnes, spågumman i Bakvattnet och får henne uppmärksam på att något händer utanför. Där möts Padraigh och Gordan förklädda till knytt tillsammans med Daro i skepnad av en dansande hare. De talar om ett moraliskt dilemma. ‘Ska vi berätta om dalborna om profetian?’ Den ene varnar den andre för att säga något, eftersom profetian inte är för de dödligas öron, men den andre vill ändå berätta för att inte hela dalen ska fördärvas. ‘Profetian har ju redan börjat besannas!’

“Den sanna prästen har fått kontakt med Bel och har givits eldens gåva!”

“Laochtas ättlingar ska fördriva vampyren, det har också redan skett!”

“Vi kanske inte behöver berätta att en av ljusets krigare kommer att ta sig över floden i ett enda kliv i jakten på den stora älgen/gyllene hjorten som dyker ner i floden. De kanske inte behöver veta att druidens stav i Långbotten kommer att svepas försvinna i ett törnesnår!”

“De måste få veta att den nya vampyren, trots kampen mot ondskan, har riktat sin blodröda blick mot Gröndal. Han kommer att kräva sina offer.”

“De måste ju få veta att förrädarnas ondska kommer att visa sig för den som har mod att se. Om ondskans eld får brinna kommer hela dalen förtäras .”

Under tiden förklarar Eilidh för Agnes att hon inte kan höra något annat än vindens viskningar, så att Agnes känner sig speciell och förstår att det är en äkta profetia. Hon kommer säkert att berätta den för Eilidh sedan som i så fall kan rätta till sånt som hon inte tolkat rätt…

Plan del 2 (profetian sprids)
När vi har levererat profetian till Agnes, så kommer den att spridas fort bland byarna och sedan behöver vi bara låta mörkret visa sig! Det gör vi genom att jag förklär mig till Iomhar och skickar ut några av jäntorna från byarna, som sedan försätts i sömn av Padraigh och vaknar upp, till synes fångade av vampyren. De ska sedan räddas av oss på något vis.

Plan del 3 (dalen befrias)
Vi har lagt kopparspån på den plats där vi vet att Gudmund kommer att antända Beltine-elden, så att det kommer att brinna med grön låga och alla förstår vilken ondska han har givit upphov till. Padraigh skall även frammana en skimrande grön arawnsymbol som skall uppenbara sig över bålet. Då måste de fatta! Då måste de skrida till handling och släcka elden. Daro kan till och med låta regn falla för att hjälpa dem!

Sedan ska vi träda fram för att utdöma, och förrätta, det straff som Iomhar och Gudmund har gjort sig förtjänta av! Om de inte lämnar dalen för att aldrig komma tillbaka måste de kämpa mot oss i envig och hoppas att gudarna är dem nådiga.

Fraarath tänder bålet med sin heliga eld! Allt är gott vi firas som de hjältar vi är! Hurra! Fest och gamman!


F: Det är naturligtvis en oerhört klyftig plan, gudomlig i sin djävulska inveckling.
Men det verkar vanskligt med kopparspån; måste de inte påföras elden i pulverform ovanifrån för att ge effekt? Jag föreslår att ett experiment (förfarande för säkerställande av verkan, enligt Belvissen) genomförs för att försäkra oss om att den grönfärgade elden verkligen går att producera när det gäller, eftersom det nu är en central punkt i planen.

E: Ja, kom och visa!
C: Men ta det lite lugnt med dina lågor!

E: Vad händer sedan?
G: “Jag kan gå med på, Eilidh, att det är du eller kanske Ciaran som ska ta över det formella ledarskapet i dalen. Ni kanske kan gifta er eller nåt! Sedan kan vi utse någon ställföreträdare så att ni ändå kan vara med när vi ska väcka nästa gud. Men jag vill i alla fall få ordning på Rakorna och kanske utöka den lilla spillra av 7:e legionen som vi hade i dalen. Det kommer Terlach gilla. Hur länge skulle han vara borta och utforska egentligen?”

View
Ut ur bergets skugga
P CDEFG T - En vandring i mörker

En korridor gick in i mörkret. Med lyktor tända tog vi oss inåt. Vi var de första levande själar som trampade den vägen på lång tid.

Vi hittar en underjordisk hamn. När det levde varelser här under berget var det möjligt att resa på floden ända in hit genom det system av vattentrappor som vi sett delar av mellan Broburg och Källsprånget. Vid hamnen fanns många små utrymmen med olika märken på dörröppningarna där trädörrarna för länge sedan förfallit. Vi tror att det har varit lagerlokaler för olika familjer som levt och verkar under berget.

I andra änden av hamnen kunde vi gå vidare längs floden. Under hela vår färd, från första dörren har vi kunnat följa en berättelse i bilder, inhuggen i väggen längs den stig vi vandrat. Denna relief fortsätter även efter hamnen. I forna tider verkar bergets invånare ha gått och dragit sina händer längs reliefen, kanske för att minnas sin historia både genom talade berättelser, genom bilder och genom att känna den med sina händer.

Vi såg en alkov där någon verkar ha suttit och tagit pengar av alla som givit sig djupare in i berget. Vi såg ett förstenat troll i en spricka i grottgångens tak. Vi såg en portal i vattenlinjen, som tidigare varit osynlig, men vars konturer nu kan skönjas då rester av vattengrönt kan skönjas där.

Långt in i berget fann vi rester av intensiv och avancerad gruvdrift. Rester av kärror som rullat på en stig av metall, stöttor och djupa schakt. Gångarna här har tydligt följt bergets skatter då de inte är regelbundna eller raka. När vi har fått ordning på Gröndal kanske vi kan fortsätta leta efter magisk metall och magiska stenar här!

Ännu längre in fann vi en sal, större än någon av oss kunnat tänka sig! Det ljus vi hade med oss nådde inte upp till salens tak. I salens ena sida är en mäktig port förseglad. Vid dess sidor är flera bostäder inhuggna i bergväggen. Det här är bergets hjärta, staden där de bodde. Den relief med bergfolkets historia som kantat vår väg fortsatte på andra sidan porten, men vi förstod efter en stund att historien på andra sidan är slutet på berättelsen. Fortsättningen på historien där den slutade på vår sida portalen stod att finna vid ingången till berget på andra sidan, från Gröndal.

Det verkar som om den sista delen av reliefen behandlar tiden då prins Connla ledde spillrorna av sitt folk in i dalen, hur människor och dvärgar kunde existera sida vid sida, men sedan bilder på vad vi tror är hur dvärgarna drar sig in i berget, undan det ansvar som alla levande har att kämpa mot ondskan i vår värld.

Vi gick vidare utan att försöka öppna den stora porten. Efter en tids vandring såg vi dagsljus sippra ner framför oss. Vi hade nått det ställe där vattenfallet i Gröndal slog mot botten, där vi som unga under stor spänning nästan vågat kika ner. Jag minns att Eilidh nog var en av dem som faktiskt vågade sig hela vägen fram.

Framme vid kanten, i där fallet slog ned såg vi odöda vanka av och an på sitt sedvanliga mållösa vis. Vi såg också en stor hög med vad som skulle kunna vara kroppar, och precis som vi fruktat började den röra på sig när vi närmade oss. Vi förberedde oss på strid.

Länge slogs vi, för de var många. Otaliga odöda som fallit eller sköljts ner hit under många generationer. När vår heliga vrede till slut kunde tillåtas vila var vi trötta, men inte speciellt sargade, för när de odöda inte har någon som styr dem är de inte så farliga som de kan vara.

Det är precis som människor. De behöver också styras för att vara farliga. Varför förstår inte folket i Källsprånget och Broburg det? Förstår de inte att det bara är genom att gemensamt låta vårt hat fylla oss och genom att aldrig låta den hämndlystnadens eld som våra fallna vänner tänt i våra hjärtan falna som vi kan befria världen från mörkret? Jag ska snart göra ett nytt försök att försöka få dem att förstå. Snart ska jag få dem att följa oss i strid!

Nåväl…

På bergssidan, precis nedanför den plats där vi smugit som barn såg en trappa som ledde nästan hela vägen upp till dalen, endast den sista biten var raserad, men den kunde vi snart bygga ihop på ett hjälpligt vis. Med lite tid och lite verktyg kan vi säkert öppna en enkel och snabb väg mellan Källsrpånget och Gröndal!

“Men Gordan, nu glömde du ju att nämna detaljerna i reliefen på väggen. Det spännande i att den visade ödet för 27 olika familjer, eller kanske 27 olika aspekter av dvärgarnas väsen, och deras delar av historien. Det var som 27 parallella berättelser som fördes på reliefen.”

“Sedan glömde du lergnomerna! De var säkert en viktig del av livet här nere och vi har bara börjat ana deras vikt! Det är ju det som är så spännande med att försöka lära sig något om de levande! Jag är säker på att vi kan lära oss hur dvärgarna ställer sig till både Solen Jorden och Vattnet.”

Ungefär så där sa han, Daro, när jag berättat det viktiga för Hansel och några andra ivriga ungdomar i Källsprånget…

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.