Dödsskuggans land

Mer funderingar i Arblay
E ChDFG CiP

Fraarath ägnar sig åt att få en djupare förståelse för Bels plan och vilja, men det är alltid svårt att veta vad gudar vill. Särskilt när de ligger fjättrade.

Han försöker också förstå hur invånarna i Sinsearach ställer sig till religion, om de känner till de riktiga gudarna. De verkar egentligen inte känna till gudarna, ibland med undantag för Arawn. Det närmaste religion de kommer är vördnaden de har för dödermännen och -kvinnorna.

I sitt sökande får han också berättat för sig om de andar som rör sig i Arblay på natten, andar som försöker besätta alla de träffar på, för att sedan förtära deras själ. Detta slutar ibland med att offret blir något som liknar en vampyr, som söker att suga energi ur andra.

Chaelon söker svar i sina böcker. Jag antar att det gick bra eftersom vi såg till honom ganska lite under veckan. Ja, förutom när han kommer ut ur rummet för att gå runt i staden och mäta… något. Han mäter åt sina mästare. Stadens ungar identifierar honom som en filur och nyfikna följer de efter honom. Han känner sig även bevakad av någon annan, men kan inte riktigt komma på vem eller vad det är.

De mätresultat som Chaelon delar med sig av handlar om att mycket ond energi kanaliseras in till Sinsearach, men även att magin trots detta är stark även här. Han börjar också må ganska dåligt, påverkad av Sinsearachs miasmor.

Daro berättar om sina resor upp till druidernas cirkel och vi får veta att havet är friskare än land. I alla fall så länge man inte är för nära botten. Ondskan verkar sitta i marken, men den strömmar även som stråk i havet. De demonvalar vi hört talas om simmar i stråken och låter sig födas av den magin. De verkar ha olika typer av lyddjur som följer dem.

Han berättar också om staven som han fortfarande står i druidernas cirkel. Den har rotat sig, men kommer att behöva stå där ganska länge innan den har fyllts av kraften från platsen. Det kan nog gå fortare om Daro själv var där, men för stunden får det räcka med att den bevakas av druiderna.

Själv försöker jag hitta kontakter i Sinsearach som vi kan korrespondera med även när vi inte är här. Jag får kontakt både med Allistair, från Silverspjuten, men även med Beitris, en järnhandlare (och antagligen även smugglare). Hon lovar också att introducera mig till dvärgarna i Arblay.

View
Utforskare, Infiltratörer och Sagor
E DG ChCiFP

Vi stannade i Arblay en tid, för att skapa oss en bättre bild av Sinsearach, för att lära oss mer om magin och samhället och för att lära oss mer om andra delar av världen än de vi känner.

Daro spenderade en stor del av tiden i form av olika djur som kan simma. Han simmade långt i sitt sökande på havets själ. Han pratade med naturen och letade efter platser där ondskan inte var lika framträdande. Jag tror att han lärde sig mycket, även om han inte träffade något av havens urväsen, som han drömt om. Jag tänker mig också att han reflekterade över hur så vrickade proportioner på Daro, Ganto och Anto ändå kunde kännas så naturliga. (5 på slag om leveling)

Druiden for också runt på land, för att ta reda på hur magin i obeliskerna fungerar och kanske hur den magin skulle kunna störas. Även om han inte direkt hittade en svaghet att utnyttja så vet han nu mer än tidigare. (16 på Arcane)

Själv gick jag in i min roll som Dux Nevhen av Legio IX Hispania, och även om jag var lite osäker på detaljerna, om jag kom ihåg namnet rätt och om vi kan få dem att tro på Finneas, så verkar saker falla på plats och jag tror till och med att ryktet om oss börjar sprida sig en aning. Alistair verkade få stort förtroende för oss och jag tror att vi kommer kunna korrespondera med honom även efter att vi har lämnat Sinsearach. (25 på Deception)

Vi hörde också en del rykten om landet i söder, det demoninfesterade Adhfhuafaireacht. Där hade inte alltid varit nattsvart, utan där hade tidigare en stad legat, Gliondar.

Snart efter katastrofens början hade en del av de blivande nekromantikerna tagit sig söderut för att utvidga sin domän och stärka sin magi. Det berättas att det var där de första försöken att skapa ett magiskt nätverk för att kanalisera den mörka magin gjordes. I berättelserna kunde de i Gliondar skapa magi till synes nästan helt utan att röra vid nekromantin. Men magikerna var ändå sådana som i någon form accepterat nekromantin och med detta följer alltid högmod. Efter de första lyckade experimenten rusade de framåt förblindade av törst på kunskap och makt. Den skevhet i magin de orsakat verkade öppna en reva i världen, ur vilken demoner vällde. Staden de grundat, denna spirande ö av hopp i en hav av armod, var snart belägrad från alla håll. Det berättades att en enda människa överlevde belägringen, en budbärare på jakt efter förstärkningar och magiska artefakter att använda i stadens försvar. Det var han som fört med sig berättelserna som fortfarande berättas på världshus i Sinsearach, de tragiska berättelserna om hjältarna från stadens alla skikt som slutit upp som en för att rädda sitt hem, hjältar som bågskytten Eileen, riddaren Osvith och smugglaren Myrnia. Hjältar som alla föll när Gliondar jämnades med marken och blev till Adhfhuafaireacht.

Det verkar som om historierna skiljer sig ganska mycket åt och jag tror att de är långt från sanningen. Sant är i alla fall att demoner finns i Adhfhuafaireacht och att det antagligen är nekromantikerna som väckt dem.

View
Flannörer i Arblay
E ChDFG CiP

Det var fortfarande tidig förmiddag när vi kom tillbaka till Svarta Grisen efter att vi utfört vårt uppdrag tillsammans med Silverspjuten. Köpmännen i karavanen hade börjat ställa upp sina vagnar och varor på Grisens innergård för att hinna med en marknad innan de drog vidare morgonen därpå. Vi tittade lite på vad som fanns att köpa, men kunde inte finna något som egentligen intresserade oss, så vi gav oss av för att titta på Arblay i stället.

Vi delade på oss och jag letade runt i staden för att lära mig hur folk för sig här, hur människor med olika yrken klär sig, vem som flyttar sig när det blir trångt på gatan och vem som sjunger och spelar.

Jag fick veta att det är fyra av de nekromantiska skolorna som finns representerade i Arblay, nämligen “Mässingsstavarna” (som styr för tillfället), Den Röda Skolan, Den Vita Skolan och Det Tredje Ögats Skola. Jag fick också veta att det bor älvfolk i de östra delarna av staden, de delar där de flesta smedjorna ligger, nära hamnen som tar emot allt som utvinns ur bergen. Det måste ju vara dvärgar! Och då måste vi ju kunna fråga dem om Bergshjärtat! Kanske kan vi till och med befria dem från Sinsearachs förtryck och föra dem hem!

Dessa funderingar fick i alla fall vänta för det var dags att ge mig åter till Svarta Grisen för att sluta upp med de andra. När jag träffade dem igen fick jag veta att de följt efter en grå jättelik krigare, liknande den mystiske jätten vi sett betrakta striden vi utkämpade i morse. Det var antagligen inte samma individ som vi sett då, men de följde i alla fall efter honom till det tempel som är Den Röda Skolans högkvarter i Arblay där han pratade med flera kåpklädda personer, antagligen nekromantiker. De berättar också att Daro tagit sin verkliga form under dagen och att han, även om han var försiktig när han förvandlade sig, känt att han varit iakttagen.

Vi kände i alla fall att vi inte behövde oroa oss över Daro, eftersom hand stod säker i stallet i sin vargform. Vi åtnjöt i stället den mat och dryck som Svarta Grisen hade att bjuda på. Efter middagen kom Allistair för att gratulera oss till ett väl utfört uppdrag och han berättade att det kommer att finnas mer jobb att utföra med dem om vi är intresserade. Han överlämnade var sitt lejdebrev till oss, som gav oss rätt att bära vapen i Arblay. Jag har för mig att jag nästan direkt drog iväg till stadsvakten för att hämta mitt svärd.

Allistair berättade också en del om Sinsearach i allmänhet och en del om Silverspjuten och deras historia. Just nu var en del av dem stationerade i Arblay för några månader framåt. Vi frågade om de stora grå krigarna och han berättade att de var en del av en hemlig och farlig orden som bestod av veteraner från Sinsearachs första krig. De var kanske inte odöda, men de hade i alla fall genomgått en ritual som gjort dem odödliga. Totalt var de ungefär 200 stycken men i Arblay var de nu endast 5.

Efter att Allistair gått satt vi och pratade om Sinsearach, om dess historia, om livet för de som bor här och om hur förfallet och ont det egentligen är. Fraarath poängterade att här var det ordning, många hade mat för dagen och hotet från omvärlden var inte överhängande. Det var inte som i Gröndal eller andra delar av världen där tillvaron var mer osäker, där ett hot kunde dyka upp när som helst. Kanske hade de gjort det bästa av en riktigt dålig situation? Här är ju världen i balans på ett vis som inte kan skådas någon annanstans än i våra hemtrakter, i det välsignade Gröndal! Sådant talade vi om och jag märkte att Fraarath försökte se det som verkar rätt med Sinsearach, men jag tror inte egentligen att ens han kunde inbilla sig att det egentligen var gott, eller ens det minst onda trots den svåra start de givits vid världens fall.

I alla fall är jag och Daro är övertygade om att den balans som skapats genom att suga ut även den sista magin ur marken är av ondo; det som växer här och de som lever sina liv här har utarmade själar och i stället för att gå vidare till Världen efter Denna, eller kanske uppgå i Naturen när de dör, kommer deras själar att fångas i en odöd form, oförmögen att påverka världen. Till slut kommer odöden att vara till ända, och den stackars själen kommer att släppas lös, men trots att den fortfarande är medveten är dess förstånd för evigt förlorat. Det enda som kvarstår är sorg, ångest och lidande. Varje individ vi dödar i Sinsearach är en individ som i alla fall får en liten chans till frälsning från detta eviga mörker. Vi måste stå fast och hata det för alltid.

View
På uppdrag med silverspjuten
E ChDFG CiP

Följet går fram mot bron och där, plötsligt hoppar horder av smutsiga trasiga zombies ner från taken. Vi och silverspjuten formerar oss – STRID

Fraarath öppnar himlen och zombies dör i högre takt än de kom ner från taken, imponerande.

Stilla undrar Chaelon om det är dåligt att lägga fireballs i en trästad? Bäst att placera sig mer strategiskt i alla fall. Och sedan FIIIIIIIIRRRREEEEE! Hah, än mer zobies blir aska.

Men, plötsligt, kommer en fruktansvärd zombiejätte ut ur gränden! Den stora zombien slår ett ordentligt slag på Fraarath, aj, han flyger iväg några feet. Men vi slår hårt tillbaka, och drar ut än mer energi ur etern till eld, och efter ett välriktat slag av Alister går jätten ner.

Gordan och Daro gör, tillsammans med silverspjuten, slarvsylta av de sista zombisarna. Pust, striden är över.

Undra varför de kom, och just här?

Storzombien har något märke, Alister tror de tillhör något gatugäng. Alister berömmer oss, trots våra okonventionella metoder. Kanske det leder till problem, men Alister ska inte säga något så länge han inte får problem. Folk i husen runtom tittar från fönstren, Gordan är snabb att vifta med nionde legionens fana, bra marknadsföringsmöjlighet. Det står bland annat en mycket stor karl med dödskalle på hjälmen och observerar oss nogsamt. Han sticker ut bland folket. Vi skyndar vidare.

Vi kommer fram till citadellet. Alister överlämnar vagnen. Vi får lite ersättning och är sedan entledigade. Men, säger Fraarath, skulle vi inte få rekommendationsbrev? Alister meddelar att vi vänta någon dag med det, så han vet om det blir något problem efter vårt sätt att ta hand om zombier.

Och nu, ska vi vänta i Arblay på vapenlicenser eller åka vidare med karavanen…

View
Framme i Arbley

Vi närmar oss Arbley och vi ser att staden saknar stadsmur, men den omges av en ringa av obelisker som nästan kan kännas vibrera med mörk energi.

View
Fortsatt resa

Vi fortsatte mot Arbley med karavanen. Arbley, staden där Uther den förskräklige är den högste ledaren.

View
Resa med karavanen

Under natten smög sig Padraigh in i fortet igen. Han lyckades osedd ta sig in i skrivarens kammare och hämta pergamenten med vårt blod. Jag förfalskade nya pergament och ersatte lapparna med blodslappar från hönan vi införskaffat vid inpassagen till Glaistin. Padraigh lyckades också lägga tillbaka de nya pergamenten utan att bli upptäckt.

Dagen därefter reste vi med karavanen. Vi frågade någon om eldsberget. Nu är vi säkra på att det är Fraaraths demon som tände berget.

View
Första byn i nekromantikernas domän
E DFG ChCiP

Efter att vi människor genomgått den byråkratiska ceremonin är det Racks tur. Han är inte speciellt sugen på att lämna blod till nekromantikerna, och jag försöker lura vakterna så att han ska slippa. Det går inte så bra som jag har tänkt mig och det slutar med att han får lov att ge av sitt blod. Vi har ju ändå tänkt att hindra blodet från att komma fram till Sinsearach.

Vi passerar in i gränsbyn som ligger i Sinsearachs domän. Där finns ett litet värdshus där vi tar in i väntan på att karavanen ska ge sig av. Vi betalar karavanavgiften som är väldigt hög.

I byn finns även apotekaren som vi blivit rekommenderade att besöka för att få en spik inslagen i bringan. Fraarath insisterar på att vi ska till denne apotekare och efter att ha pratat med honom väljer han att få spiken inslagen! Det ser groteskt ut, men det blöder inte och Fraarath hävdar att det inte gjorde ont.

Apotekaren verkar vara tämligen övertygad om att han är insatt i hur nekromantiska energier flödar, och hur de påverkar människor. Han är helt säker på att spikarna suger åt sig den nekromantiska överskottsenergi som kan ansamlas här och var i form av gastdimmor och nekrotiska miasmor. Han hävdar emellertid att Sinsearach samlar in det mesta av den inneboende nekromantin i marken inom deras domän med hjälp av ett nätverk av magiska obelisker. Han anser att det borde vara mindre farligt att vistas i deras domän än utanför. Det tycker jag är ett ganska tydligt bevis på att spikarnas syfte inte alls är det som det sägs vara – ingen utanför Sinsearach behöver dem och där ska det ju då vara ännu värre att vara utan.

En av de obeliskerna han pratar om står i gränsbyn och vi konstaterar att den faktiskt är magisk och att den verkar fungera så som han beskrivit.

Under tiden jag och Fraarath är och pratar med apotekaren smyger Padraigh runt. Han ser en bevingad best (som en liten drake ungefär) landa på fortets tak och när han misstänker att det är en kurir som ska ta vårt blod smyger han in i fortet för att ta tillbaka det. Han ertappas tyvärr av skrivaren som fortfarande sitter i “mottagningsrummet” där vi lämnade våra blodlappar. Padraigh, eller Pålarn då, finner sig snabbt och ber att få prata med kaptenen. Han förs av vakter till ett rum där han ska vänta på att bli mottagen av kaptenen som tydligen är upptagen.

Efter en stund kommer kaptenen ut till rummet där Pålarn väntar i sällskap med en man, en ung krigare av något slag, med flertalet magiska tatueringar. Det måste vara den man som kom på den flygande besten. Mannen bär också Sinsearachs vapen, men han verkar inte vara den kurir som vi misstänkte att han var. Antagligen är han för viktig för att vara en simpel budbärare. Pålarn pratar lite med kaptenen som nog tycker att han är aningen förvirrad, men han kommer i alla fall ut utan att hans uppsåt avslöjats.

Därefter går vi runt lite i byn vi tittar oss omkring och undersöker marken. Mycket riktigt verkar det som om marken här är friskare än utanför, som om den magiska sjukan faktiskt kanaliseras till Sinsearach via den svarta obelisken.

Vi funderar också på vad de kan tänkas göra om de ändå får vårt blod. Padraigg vet att han tror att de kommer att kunna hitta oss på magisk väg, men att de antagligen inte kommer kunna använda det för att på ett enkelt sätt kunna skada oss eller kontrollera oss. Hm, låt dem komma säger jag. Fast det är klart, det kanske inte är så bra om de kan hitta oss hur som när vi inte längre är IX:e legionen om vi t.ex. kommer att vara tvugna att leda våra styrkor i krig mot dem. Förhoppningsvis kan vi komma på något sätt att hindra deras magi, kanske till och med vända den mot dem. Men det är ett senare problem – under tiden vi agerar friskara kan de lika gärna titta på oss.

View
Vägen mot Sinsearach
E ChDFGP Ci

Jag tror att vi tog oss till Sorgebarn för att ha en säker plats att slå läger, så att vi skulle kunna vila ut ordentligt. Det blev inte riktigt resultatet. Vi tackade alla Morrigan för att hon gett mig kraft att lindra effekterna av den vilda kvällen. Men det är klart att hon inte skulle låta sin feann ligga kvidande i diket och kräkas (som vi gjorde i vår ungdom), nej det skulle inte vara episkt nog.

Friska, men tröttare än vanligt och med vår koppling till den goda magin lite utmattad började vi vår resa söderut mot Sinsearach. Jag, numer Nemhen (Nådlös när det passar), och Pålarn red förbi Bannogh och skrämde dem lite för att göra oss ett namn som den friskara vi är. Vi kallar oss IX:e Legionen, och vi vårt ursprung är Finneas och nu har vi rest till söderns länder för att skaffa oss ära och rikedom.

På vägen såg vi några gårdar, som antagligen lever på att sälja sina varor till Sinsearach. Det verkar som en farlig tillvaro att vara bonde utan skyddet från en befäst by. Antagligen patrullerar soldater här för att skydda vägen till Donnemara, men ändå. Ja, man kan väl säga att vi fick det bekräftat att det inte är så lätt att bo här ändå, eftersom flera av gårdarna var övergivna. En av dem verkade vara övergiven nyligen eftersom boskap irrade runt det lilla torpet. Vi undersökte det hela och förstod senare att gården drabbats av vitrot som tydligen är något som kan drabba den oaktsamma, den som inte sköter sina skyddscirklar. Vi fann familjens barn förvandlade till zombier, slitandes i och ätandes av sina föräldrars lik.

Sent på eftermiddagen närmade vi oss en flod där den enda enkla vägen över syntes vara en bro, bevakad av ett fort där en fana prydd med Sinsearachs svarta fisk och stjärna vajade.

Då vi reste som IX:e tyckte vi att det var bäst att ta oss in på det sätt det var tänkt, utan att bryta några lagar och få nekromantikerna efter oss. Vid porten stod några vakter och en rad med bondvagnar. Vi gick före bönderna; IX:e väntar inte på bönder, för det hade inte Athel den Grymma gjort och vi ville inte låtsas vara sämre (eller bättre då).

Eftersom vi inte varit i nekromantikernas länder tidigare och saknade lejdebrev var vi tvungna att genomgå någon slags byråkratisk rit för att få dessa. De tog oss till en skrivkammare där fästningens kapten ställde frågor om vilka vi var, varför vi var här och varifrån vi kom. Vi berättade att vi var friskaran “IX:e Legionen” från Finneas och vi visade vårt imponerande baner. De ville ha några droppar blod från var och en av oss för att skicka till nekromantikerna i Sinsearach där det säkert skulle användas i vidriga ritualer med oss som offer. Vi gav dem blodet, men vi hade för avsikt att byta ut det mot annat blod innan det nådde Sinsearach.

De upplyste oss om att magiutövare skulle registreras och att magiska böcker skulle förseglas med magiska band, så att de inte kunde öppnas inne i nekromantikernas länder. Detta förargade CnC så mycket att han fräste. Han valde att ta tillbaka sitt blod och lämna fortet, eskorterad av säkert 4 soldater. Vi ska nog se till att få in honom på ett eller annat sätt.

De berättade också att det var strängeligen förbjudet att förgöra odöda innanför murarna, eftersom det skulle innebära att man förstörde egendom. Jag håller inte med, det är ju inte att förstöra någonting, det är att befria en död kropp från den fasa det innebär att vara odöd.

Utöver de regler vi enligt Sinsearachs lagar var tvungna att följa så rekommenderade kapteten å det bestämdaste att vi skulle låta spika in järnspikar i våra bringor för att undvika en sjukdom som man annars verkade ådra sig. Vi ämnade inte göra det heller, utan vi förlitar oss hellre på att jag ska kunna kanalisera Morrigans kraft och bota eventuella sjukdomar. Om man kan bota illamåendet efter ett riktigt kalas borde väl inte en nekromantisk sjukdom vara så svårt att rå på.

Eftersom vi inte hade någon referens, någon som redan var medborgare i Sinsearach som stod som garant för oss så gällde extra regler för oss, bl.a. att vi inte fick bära vapen i städer och att vi bara fick resa mellan städerna i sällskap av en karavan.

Rack, vår väldiga varg, ville de inte släppa in i fortet, så han fick vänta utanför, vaktad av Padraigh. Jag förstod senare att Rack orsakat lite tumult bland bönderna innan vi kom tillbaka. Han hade visst försökt markera revir på någon vagn och eventuellt även någon bonde…

När Padraigh fått höra att vi var tvungna att lämna vårt blod köpte han ett par hönor för att kunna förfalska blodlappar att skicka till Sinsearach.

Nu behövde vi en plan för att komma in allihopa, ta tillbaka vårt blod, behålla våra vapen och resa vart vi ville och trots det verka som om vi dansade efter nekromantikernas pipa.

View
Galärgalej
E DFGP ChCi

Gobán och Scannal hade redan samlat ihop gänget. I år skulle det bli annorlunda, inte som förra året då Långbottenborna hade tagit två av våra tunnor medan vi bara lyckades knipa deras lilla, som för den delen hade varit av tveksam kvalitet. Om någon av de andra stadsdelarna kom och tog något från oss spelade inte så stor roll. Bakvattnet, Dalaporten och Källsprånget hade sin egen inbördes rivalitet och de är ändå inte med och tävlar om på vår nivå.

Jag skulle vara Pålarn (jag hade kvar mameluckerna sedan förra året), Scannal skulle vara Kung Död och Gobán Spindeln. Vi hade också fått flera av de äldre att vara med i år så vi skulle ha ett ansenligt gäng draugar som vaktade tunnorna

Det var nog ingen som hade varit så slug som vi skulle vara i år. Vi hade till och med bestämt oss för att klä ut oss och lyssna på galäraftonstalet i Långbotten i stället för att lyssna på det här i Smältvattnet. Det är väl samma prat på alla ställen – Det hände sig på den tiden, när Bail Naomh bara var en samling byar… Upptakten till hur världen befriades från mörkret… De legendariska hjältarna… Bla, bla, bla…

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.