Dödsskuggans land

Från druiderna till Broburg

Eilidh Ní Cairbre och Padraigh “Skuggungen” , turades om att hålla koll på oss. Ciaran, Gordan, Fraarath Molbag och jag DaroGanAntras kunde nu med ökad styrka fortsätta på vårt äventyr.

Efter urladdningen vid druidernas cirkel behövde vi återhämta oss lite. Vi stod och övervägde att berätta för vargmännen om Gröndal när de nu sökte ett nytt ställe att slå sig ner. Ciaran såg det som helt uteslutet och började yra om att hålla dalen ren och att maten inte kommer räcka till de som bor i dalen. Hans vilja att beskydda de som förskjutit honom var rörande men jag anar att det är del av hans adliga heder. Hur som helst hade vargmännen redan gett sig av från platsen innan vi hunnit komma fram till hur vi skulle göra.

De tio (druiderna) bjöd i sin tacksamhet in oss till sin grotta för att vi skulle få mer tid att lära känna varandra. Det var en fin gest men för var dag som gick hos druiderna förstod jag mer och mer vad Padraigh menar när han säger att druider inte alltid trivs så bra tillsammans. druiderna i just den här kretsen var dessutom så intoleranta att den uråldriga traditionen att ljuda ritual inte var tillåten. ‘Det är inte så vi gör det här’ fick jag höra gång på gång tills jag förstod att de menade ‘sluta bröla annars slänger vi ut er’. Motvilligt tillstod ärkedruiden Oisin att Ureks tilltag att slå rot och sätta skott i Gröndal var något som bidragit till att nyvåren nu var på väg. Men att gå så lång som att erkänna att Urek hade valt rätt eller att Urek förtjänade beröm det kunde han inte gå.

Druiderna var dock vänliga på många andra sätt och vi fick god mat och skön sovplats de 4 dagar vi var där. Jag fick dessutom fri tillgång till deras samlade visdom och kunde lära mig mycket. Bland annat han jag nedteckna vad de noterat angående kraftfältets tidigare och nuvarande sträckning. Fraarath fick hjälp att konstruera en konstig samling av pinnar och snöre som han kallade en sextant. Han fick dessutom hjälp att studera druidernas stjärnkartor. Vad de avhandlade i diskussioner om himlakroppar kan jag inte närmare återge för de där företeelserna har ännu inte fångat mitt intresse.

Till min förtjusning märkte jag att Padraigh lärt sig åkalla Visklor en välvillig uggla. Det var fint att se hur han tog hand om den och hur de lärde sig att sammarbeta. Gordan var med och hjälpte mig med mina vanliga ritualer för att tala med djuren i området. Vi fick en inblick i hur sund naturen var här. Liksom i Gröndal var druidernas dal en plats som klarat sig undan de farsoter som härjat den övriga världen. Gordans focus var dock inte det den varit och när vi pratade om det stod det klart att han inte kunde slå sig till ro med att Sarovich och hans likar härjade i världen. Just att Gordan själv, på grund av Sarovich, blivit nödgad att sända en oskyldig ung mö i graven tärde honom grundligt. Gordans väg framstod som utstakad allt annat än hämnd mot Sarovich kommer i andra hand.

Det var inte svårt att övertyga de andra om att vi nu behövde ta oss an Sarovich. Eilidh är ju ofta lite arg men sällan så arg som när det kommer till just Sarovich. Fraarath är ju i grund och botten en anvarstagande snäll skäl och jag tror han plågats av att denna fara hotat dalen. Padraigh vill ju alltid ta hand om oss och även de andra som kan tänkas vara förskjutna av samhällena i Gröndal. Att skydda Gröndal från en vampyr är därför helt naturligt. Ciaran behöver väl knappast nämnas i detta sammanhang. Han har länge smidit planer på hur vi ska ta oss an just det problemet. Med en hittills oöverträffad enighet begav vi oss mot Broburg.

Vi tog vägen söderut och passerade förbi det gamla slottet och diverse ruiner i det som en gång varit Donemara. Vi undvek dock den kärna av stad som numer ligger förskansad bakom de påbättrade murarna kring hamnen. Visst var Gordan sugen på att besöka krogar och träffa kvinnor, och Fraarath ville bättra på sin sextant, men vi hade viktigare mer pressande ärenden.

Utan incidenter passerade vi stenstatyn av kung Feorgan. Under Ciarans ledning följde vi sedan vägen på lite avstånd för att undgå sökande ögon från de likvargar och trupper som Ciaran spårade på vägen. I den lilla byn vid utkanten av benfälten övernattade vi i samma hus som tidigare. Det var dock tydligt att någon varit där men samtidigt ansträngt sig för att undanröja sina spår. Gordan var så när att smaka zombie-fördärvat vatten innan han såg att en zombie ramlat eller kastats ner i brunnen.

På vägen mot Broburg stannade vi till vid Gröndal. Vi övernattade så att vi hade vaktstugan inom hörhåll, och höras gjorde de. Just som vi stod och undrade över hur fungerande den utposten egentligen är när de låter så mycket mer än de spanar, just då såg vi en skugga smyga förbi spejandes på vaktstugan.

Ciaran gled iväg som en lätt bris. Vi andra försökte försiktigt ta oss närmare och delvis omringa spionen. Några välriktade pilar senare stod jag med mina vargtänder fast slutna kring byxbenen på spionen som olyckligt vis var tunglös och inte kunde berätta något. Att han var utsänd av Sarovich syntes dock tydligt på den svarta lapp han bar på bröstet där man kunde ana en svart bro inbroderad. Saken blev än mer klar när vi undersökte den flaska vi sett honom dricka ur. I den fann vi en dryck spetsad med vampyrblod. Spionens läger bröts på ett sätt som skulle få det att se ut som att han lämnat det i hast. Sedan gav vi oss vidare och kunde såsmåningom hitta en lägerplats i skogen strax utanför Broburg.

SolVattenJord till dig!

Comments

gudjon_gudjonsen

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.